Min kropp är grym!

Jag är så glad, jag trodde helt ärligt aldrig att jag skulle orka springa 5km idag (ett lopp som jag av någon outgrundlig anledning anmälde mig till, jag hade iof aldrig gjort det om det inte var för att min kompis Freja gjorde det och tog med mig samtidigt) Sist jag gjorde det var efter första eller om det var andra cellgiftsomgången, 6 kilometer, sen tog gifterna över och manglade mig. Jag har joggat två gånger sen jag började känna mig OK i kroppen, men bara 3 km och det var väl rätt så tungt om jag inte minns helt fel, dessutom ett par veckor sedan. Så mina förhoppningar för detta 5 kilometers lopp var lika med noll. Jag trodde inte ens jag skulle palla att vara i joggande rörelse hela vägen. Men min kropp förvånar mig och ger dom där jävla gifterna på käften. Jag sitter här nu och mår super, det var relativt enkelt och jag hade kunnat ta i mera (tror jag iof varje gång jag sprungit ett lopp... ) OK, inte världens bästa tid, ingen distans att snacka om,  men för mig är det stort :D va fan, jag sprang hela vägen! Jag är nöjd, och sjukt imponerad av hur snabbt kroppen kan deala och göra sig av med dom här gifterna. Tror det kan vara svårt att förstå varför jag är förvånad för dom
som inte gått igenom en behandling med cellgift, jag vet inte, men jag trodde i perioder att jag aldrig mer skulle kunna röra mig eller springa. Nu funderar jag på om en mil är rimligt 16 oktober?... förmodligen inte..

Det är härligt att leva!

Nu är det sängen som gäller, i natt kommer jag att sova bra :)