lördag 18 mars 2017

"ANN" 70x90





Hej igen. Gjorde en ny tavla idag.

Jag har skrivit det tidigare, men vill understryka hur viktig min cancerkompis Ann är. Jag har flera fina tjejer som varit i samma situation, men Ann träffar jag irl ganska ofta. Det finns inget så enkelt som att hänga med henne, vi kan babbla om samma gamla cancerbullshit over and over, och det är så befriande. Som "cancerfrisk" kommer det alltid och i perioder ofta upp känslor som är sköna att skaka av sig. Jag upplever det mer eller mindre värdelöst att tala med andra om det jag känner just när det kommer till cancer, det svåra kan vara att andra vill "släta över" "fixa" "trösta"... som man gör som en god medmänniska, och som man ska göra. För mig är det skönare att någon bara lyssnar, trots att det är 105:e gången samma historia upprepas. Sen har jag inget större behov av att lufta detta utan kan liksom gå vidare. Jag kommer alltid att leva med en rädsla. I olika stora mått lever nog dom flesta som varit med om något där man flörtat med döden och på riktigt och inser att det finns ett slut med den här olustiga känslan i perioder.
Ann köpte en tavla av mig för många år sen, en av mina första, den heter "DU LEVER" och påminner om denna såklart, men den här heter ANN <3 p="">
Kärlek!

Tar slut och börjar

Nu är det bara två herceptinsprutor kvar! 25 April är jag klar ... äntligen.

Jag mår skitdåligt av den där jävla sprutan nu... jag fattar att det sitter i huvudet men det hjälper liksom inte... när jag närmar mig dörren till avdelning P53 kommer illamåendet smygande och sist satt jag kvar på en stol i en korridor i 45 minuter för att orka gå till bussen och ta mig vidare. Jag mådde så fruktansvärt illa, precis som förra gången trodde jag att magsjuka var på ingång... Nu när jag beskriver detta mår jag illa... Betingat. Sitter i skallen. Fattar inte varför det kommer så sent.

Dagen efter spruta mår jag heller inte bra. Jag blir nere och trött... sänkt bara.

Här om dagen ringde hemligt nummer igen... ärftlighetsmottagningen. Konstigt samtal. Fattar inte vem som har hand om vad. Hon sa att jag ska på mammografri, undrade om min halvsyster på pappas sida testat sig för genen, och sa "du har tid hos onkologen i maj, efter det är du välkommen att kontakta oss om du vill något"... Mammografi.. det är ju bra, orkar inte analysera mer än så.

Betyder detta att man helt enkelt skrivs ut efter ett år från sjukdomsstart? Fem år och koll var 6 månad är inte längre aktuellt? Antar det.

Arimidex funkar bra, har ont i kroppen men jag bryr mig inte om det so far, jag är bara så glad att den inte påverkar mig psykiskt . Jag är piggare än de flesta friska människor runt omkring mig så jag har inget att klaga på. Inget alls faktiskt, skulle vara hårhelvetet då som inte går att fixa till ännu, men vad är väl en dålig hårdag? De nada.

söndag 5 mars 2017

Hemligt nummer

Alla i min situation vet kanske hur det känns när "hemligt nummer" ringer, eller man har missat det och inget röstmeddelande är lämnat... man vet hur det känns när man sen ser att de försökt ringa fler gånger. Man vet hur det känns när dom sagt " vi ringer bara om det är något" och det gått 4 veckor sen operation...
Det jag beskriver är oro.

När jag sen svarar på tredje försöket av "hemligt nummer" och det är kirurgen på kvinnokliniken som gjorde den sista operationen och hon börjar med "kan du prata". Där dör jag. Jag känner hur tårarna och svetten bränner. Jag är livrädd. Sen säger hon " bra, vill bara fråga hur du mår och tala om att patologens svar har kommit och det finns inget misstänksamt i det vi tagit ut".


... det här låter säkert töntigt, men jag är fortfarande trött efter det där samtalet i onsdags. I dag är det söndag. Man skall icke förakta känslor och dess påverkan på kroppen. Jag har aldrig ens trott att jag hade något misstänkt, men skillnaden mellan " inget" och "något" handlar om liv och död, då känner man. Eller jag. Jag känner.


söndag 26 februari 2017

Nja

alltså... nu har jag haft ont i hela kroppen i ett par veckor, det känns som träningsvärk, men den finns där oavsett om jag tränat eller ej, det börjar bli lite besvärligt. Liknar inte riktigt de problem jag hade med tamoxifen, det är just nu mest i mjukdelar ... ont i musklerna liksom, i hela kroppen. Kroppen känns trött. Tyvärr känner jag mig väldigt o-sugen på att träna när kroppen känns så här. Jag fattar ju att jag måste, men ska det vara såhär i fem...tio år, vette fan. Fortfarande tar jag hellre Arimidex än Tamoxifen.

Jag har lovat mig själv att jag ska försöka stå ut, så länge det inte sätter sig i hjärnan, jag mår psykiskt OK so far.

Jag har nu varit i klimakteriet i 5 månader, först med Zoladexs hjälp och sedan opererades äggstockarna bort. Jag tycker inte att jag har särskilt många klimakteriet känningar, lite vallningar, kommer och går men vissa dagar och veckor inte alls. Mitt humör har aldrig varit stabilare, det är
underbart att inte ha PMS och jag måste erkänna att jag inte en enda gång saknat mens. Så.. bortsett från allt skit som kommer senare, bentäthetskoller och annat så... tummen upp. Det är iof väldigt jobbigt att inte kunna sova, jag äter Imovan och sover ändå skitdåligt. Dessutom har nog stressen över att åren går och äggstockarna med varje år ökat risken för att få cancer varit ganska jobbig och nu kan jag pusta ut. Jag har gjort allt som står i min makt nu. Jag har tagit bort allt jag kan.

Undrar lite hur mycket alvedon och ipren man bör äta... vill gärna ta en av varje när jag går och lägger mig så att värken blir lite lindrigare, men så kan jag ju inte hålla på år ut och år in, eller?

Cellgifter och Rosacea

När jag fick cellgifter denna gång utvecklade jag rosacea, det är en kronisk hudsjukdom som uppkommer av en inflammation i huden,huden får en abnormt ökad kärlaktivitet där kärlen blir mer konstant vidgade vilket leder till att vita blodkroppar sipprar ut i vävnaden. Här sprutar de ut histamin då det tror att huden behöver läkas vilket leder till en inflammation i huden. Det kan kanske förväxlas med acne vilket det inte är. Har ni sett folk med stora röda kinder och näsa har ni säkert sett en rosaceadrabbad, Jag vaknade en morgon efter fösta behandlingen och hela fejset var rött och fullt med varfyllda blåsor. Vidrigt, och ont gjorde det. Sedan dess har jag då problem med detta skit.
Det är inte ens i närheten av så illa som under behandlingen, men det försvinner inte, blir inte helt bra och måste behandlas forever and ever... 

Detta är ju inte bara osnyggt utan även väldigt tråkigt när man älskar hudprodukter i form av smink och hudvård. Jag ÄLSKAR smink (är utbildad makeupartist) och jag har krämer för tusentals kronor. Allt detta är det BYE BYE till. Mitt ansikte klarar inte ens av "vanlig" rengöring. Har fått en kräm utskriven (soolantra) som man får på recept, man får använda den en gång per dygn och den kommer i den tråkigaste tuben ever... En natt utan denna och små små kvisslor uppenbarar sig... tills för en vecka sedan. 

Jag ramlade över PAULA'S CHOICE... helt plötsligt öppnade sig en ny rolig värld med rosacea i släptåg. Har nu använt produkterna i en vecka och är djupt imponerad. Jag använder till och med en BHA syra vilket jag tror är magi för hyn och jag trodde ärligt talat att allt var över när det kommer till peeling och andra produkter för att hålla huden fräsch och så ung som möjligt. I länken kan ni läsa en bloggpost av hudspecialisten.se som förklarar hur det fungerar. Jag ska köpa på mig några ytterligare produkter inom kort... min hy rodnar inte ens efter rengöring ... magi. 
När det kommer till smink finns bara ett alternativ numera och det har efter många olika tester för mig blivit tekie. När jag tröttnar på att göra samma rutin over and over så tar jag lite dyr härlig foundation och får ångra mig varje kväll... kvisslor och röd hud. Jävla cellgifter... jag hade kanske så småningom utvecklat rosacea ändå med åren, det finns i släkten, men detta skedde över en natt efter första behandlingen.

Måste verkligen rekommendera skincity.se, jag är så imponerad, jag satt och läste om Paulas Choice och det dök upp massa frågor, då har dom en chat där man kan ställa sina frågor och få svar av hudterapeuter. Paketen som kommer känns lyxiga (med all rätt... det är fina märken och priset är därefter, även om de har bra priser är dessa varor sällan billiga)
och man får en liten present. Dom är trevliga och kunniga, önskar att fler "butiker" hade service som denna. 
Detta blogginlägg är inte ett samarbete utan jag bara tycker att alla borde få lite skincity i sitt liv :) 

lördag 11 februari 2017

Snart ett år

Nästa vecka tror jag det är... ett år sedan, en fredag, jag stoppade in handen i armhålan när jag satt och vek tvätt, min yngsta syster satt i soffan och bloggade och en iskall stöt for genom kroppen. Aldrig har jag varit så snabb på telefonen till radiumhemmet. Jag fick sedan en tid till lunch på måndagen och jag måste säga att jag blev imponerad av hur snabbt de fick fram en tid och hur de tog det jag känt på allvar. Torsdag samma  vecka var katastrofen ett faktum. Återfall och var mer eller mindre säker på att jag skulle dö. Det sista jag minns och som hängt med mig från min första cancer är "får du återfall är det kört" ... Oron och känslan man känner när man gör koll av hela kroppen och måste vänta på alla svar är fruktansvärt. Det är kanske inte jättekonstigt att de senaste 12 månaderna faktiskt är ett svart hål. Jag har hunnit med mycket, planerat min begravning, gett upp, skaffat hopp, haft ont, mått illa, älskat, hatat, varit helt slut, tagit mig upp.
Nu jobbar jag heltid och är i allra högsta grad levande. Jag älskar varje lite sak i livet. Jag älskar att känna att livet, mitt liv är komplett, på mitt sätt. Att vara trött efter en lång vecka på jobbet, att bli slut efter en timme på gymMet, att glömma stoppa ner frukten i dotterns väska, att faktiskt komma ihåg den, att sova bra en natt av 100, att städa, att diska, att tvätta. Att bara vara människa med känslor, tristess, ilska, kärlek, glädje, oro. Att leva.

Jag har kämpat jävligt hårt två gånger nu. Jag hoppas å det innersta att jag nu faktiskt kan få hämta mig i lugn och ro, att cancer ger mig ett break i livet, att jag kan få leva och tid att vara det där som är så härlig, frisk och glad människa. Jag fortsätter ett tag till med antikropparna mot HER2 positiva cancern, men det är bara 4 gånger kvar nu. Jag har räknat lite positivt och trodde jag hade två gånger kvar, så var det inte, men vem fan orkar bry sig. Inte jag.

När man går igenom en jobbig sak i livet så går man vidare sen bara... det var det liksom. Nu känner jag att cancer faktiskt tagit ett par år av mitt ändå inte jättelånga liv, det har tagit mer än två år i besittning, jag hade kunnat koncentrera mig på andra saker, skaffa fler barn, träffa någon, eller andra saker som vanliga människor kanske söker eller längtar efter. Jag har varit begränsad pga av cancern trots att jag haft friska år imellan. Nu är det absolut kört för barn, och det är inget jag är ledsen över, jag har inte känt att jag faktiskt vill ha flera barn, men vem vet om jag hade sluppit den här skiten. Jag tänker mig bara att jag varit lite yngre när jag fick min första diagnos och tvingats bestämma mig då för att välja bort barn. Jag hann i alla fall få den finaste dottern man kan önska sig, det finns det tjejer som vet om sin BRCA1 gen som pga av risk och rädsla aldrig kommer få egna barn.

Jag är ödmjuk inför livet återigen, jag ska inte fira årsdagar men jag ska fira varje dag.


onsdag 1 februari 2017

Häck väck...


Då var dom väck. Nu har jag inga bröst, inga äggstockar och inga äggledare. Nu finns det ingenting för BRCA1 genen att bita i. Lite bröstvävnad som finns kvar, allt går inte att få bort, lite lymfkörtlar i höger armhåla, men risken är ändå minimal. 4 små hål varav ett i naveln, smidigt gjort alltså.

Jag har lite ont, är lite trött, mår illa, men så jävla avslappnad och glad att det äntligen är klart. Jag har vetat i 6 år att detta skall göras, och när det skulle göras i början på förra året och det dök upp en metastas istället så började jag svettas lite, varje dag har jag tänkt på att jag bara vill ta bort dom. Äggstockscancer är också en lurigare variant, inte riktigt så hög överlevnad som i bröstcancer, vilket såklart stressat. Nu är dom borta, så också risken. Jag blev mamma till en fin tjej, det var så det blev för mig. Jag har slängt bort många år på cancer där jag kanske kunnat få uppleva andra saker om jag haft den tiden till att vara frisk. Det är inte bara att få cancer. Men vem vet, vi har väl alla en uppgift här på jorden, man kan ju bara hoppas att det ändå finns en mening med det som man inte kan förstå.

Nu är det ett HATTEN AV FÖR HUDDINGE SJUKHUS. Jag kom dit kl 07 i går, och åkte hem vid 20.00 och jag har träffat på kanske 20 olika personer på avdelningen, pre op, operation, uppvak och sen avdelningen igen. ALLA har gett mig ett leende, sällan har jag upplevt en arbetsplats med så glad personal, på vissa avdelningar stressade, men med ett stort leende på läpparna. Jag är så överraskad, inte det är inte ofta det går en hel dag och inte en enda sur min. På uppvaket kollade dom till mig var tredje minut (?) och det var olika tjejer varje gång typ, glada glada glada... skämtade och hade sig. Kan tänka mig att det är ett bra ställe att skämta på, inte dåligt hög man är där. En sköterska sa "får du komma hem ikväll?" "vet inte" " det är ju skönast att ligga hemma.. gud vad säger jag..." sen kunde jag inte sluta skratta... lättroad..
Jag hade väldigt svårt att vakna, det tog så många timmar innan jag kunde stå på benen och hålla ögonen öppna, det har jag inte varit med om tidigare, vet inte vad jag var sövd med. Det tar dock lite tid, operationen tar en timme ungefär, och det var väldigt många morfintabletter dom petade i mig tycker jag.
Mådde illa när jag kom hem och gjorde mig av med den delikata kycklingen som serverades till middag (uäk..... det är inget finlir med käket på det där stället... ) sen dess har jag petat i mig en halv cheeseburgare idag. Jag tappar all aptit av morfin, så idag har jag inte vågat ta någon utan kör med vanliga preparat mot smärta. Har lite ont, men det är skönare än att vara hög och illamående.

Nu är det snart dax för ferminsprutan, har värvat min syrra till syrra för att ta den, jag kan inte själv. Så löjligt men det går inte bara. Jag kan inte sticka mig själv.

Kan knappt tro att denna stressande faktor är ur mitt liv. Nu kan jag själv inte göra något mera.
Phiue...