söndag 26 februari 2017

Nja

alltså... nu har jag haft ont i hela kroppen i ett par veckor, det känns som träningsvärk, men den finns där oavsett om jag tränat eller ej, det börjar bli lite besvärligt. Liknar inte riktigt de problem jag hade med tamoxifen, det är just nu mest i mjukdelar ... ont i musklerna liksom, i hela kroppen. Kroppen känns trött. Tyvärr känner jag mig väldigt o-sugen på att träna när kroppen känns så här. Jag fattar ju att jag måste, men ska det vara såhär i fem...tio år, vette fan. Fortfarande tar jag hellre Arimidex än Tamoxifen.

Jag har lovat mig själv att jag ska försöka stå ut, så länge det inte sätter sig i hjärnan, jag mår psykiskt OK so far.

Jag har nu varit i klimakteriet i 5 månader, först med Zoladexs hjälp och sedan opererades äggstockarna bort. Jag tycker inte att jag har särskilt många klimakteriet känningar, lite vallningar, kommer och går men vissa dagar och veckor inte alls. Mitt humör har aldrig varit stabilare, det är
underbart att inte ha PMS och jag måste erkänna att jag inte en enda gång saknat mens. Så.. bortsett från allt skit som kommer senare, bentäthetskoller och annat så... tummen upp. Det är iof väldigt jobbigt att inte kunna sova, jag äter Imovan och sover ändå skitdåligt. Dessutom har nog stressen över att åren går och äggstockarna med varje år ökat risken för att få cancer varit ganska jobbig och nu kan jag pusta ut. Jag har gjort allt som står i min makt nu. Jag har tagit bort allt jag kan.

Undrar lite hur mycket alvedon och ipren man bör äta... vill gärna ta en av varje när jag går och lägger mig så att värken blir lite lindrigare, men så kan jag ju inte hålla på år ut och år in, eller?

Cellgifter och Rosacea

När jag fick cellgifter denna gång utvecklade jag rosacea, det är en kronisk hudsjukdom som uppkommer av en inflammation i huden,huden får en abnormt ökad kärlaktivitet där kärlen blir mer konstant vidgade vilket leder till att vita blodkroppar sipprar ut i vävnaden. Här sprutar de ut histamin då det tror att huden behöver läkas vilket leder till en inflammation i huden. Det kan kanske förväxlas med acne vilket det inte är. Har ni sett folk med stora röda kinder och näsa har ni säkert sett en rosaceadrabbad, Jag vaknade en morgon efter fösta behandlingen och hela fejset var rött och fullt med varfyllda blåsor. Vidrigt, och ont gjorde det. Sedan dess har jag då problem med detta skit.
Det är inte ens i närheten av så illa som under behandlingen, men det försvinner inte, blir inte helt bra och måste behandlas forever and ever... 

Detta är ju inte bara osnyggt utan även väldigt tråkigt när man älskar hudprodukter i form av smink och hudvård. Jag ÄLSKAR smink (är utbildad makeupartist) och jag har krämer för tusentals kronor. Allt detta är det BYE BYE till. Mitt ansikte klarar inte ens av "vanlig" rengöring. Har fått en kräm utskriven (soolantra) som man får på recept, man får använda den en gång per dygn och den kommer i den tråkigaste tuben ever... En natt utan denna och små små kvisslor uppenbarar sig... tills för en vecka sedan. 

Jag ramlade över PAULA'S CHOICE... helt plötsligt öppnade sig en ny rolig värld med rosacea i släptåg. Har nu använt produkterna i en vecka och är djupt imponerad. Jag använder till och med en BHA syra vilket jag tror är magi för hyn och jag trodde ärligt talat att allt var över när det kommer till peeling och andra produkter för att hålla huden fräsch och så ung som möjligt. I länken kan ni läsa en bloggpost av hudspecialisten.se som förklarar hur det fungerar. Jag ska köpa på mig några ytterligare produkter inom kort... min hy rodnar inte ens efter rengöring ... magi. 
När det kommer till smink finns bara ett alternativ numera och det har efter många olika tester för mig blivit tekie. När jag tröttnar på att göra samma rutin over and over så tar jag lite dyr härlig foundation och får ångra mig varje kväll... kvisslor och röd hud. Jävla cellgifter... jag hade kanske så småningom utvecklat rosacea ändå med åren, det finns i släkten, men detta skedde över en natt efter första behandlingen.

Måste verkligen rekommendera skincity.se, jag är så imponerad, jag satt och läste om Paulas Choice och det dök upp massa frågor, då har dom en chat där man kan ställa sina frågor och få svar av hudterapeuter. Paketen som kommer känns lyxiga (med all rätt... det är fina märken och priset är därefter, även om de har bra priser är dessa varor sällan billiga)
och man får en liten present. Dom är trevliga och kunniga, önskar att fler "butiker" hade service som denna. 
Detta blogginlägg är inte ett samarbete utan jag bara tycker att alla borde få lite skincity i sitt liv :) 

lördag 11 februari 2017

Snart ett år

Nästa vecka tror jag det är... ett år sedan, en fredag, jag stoppade in handen i armhålan när jag satt och vek tvätt, min yngsta syster satt i soffan och bloggade och en iskall stöt for genom kroppen. Aldrig har jag varit så snabb på telefonen till radiumhemmet. Jag fick sedan en tid till lunch på måndagen och jag måste säga att jag blev imponerad av hur snabbt de fick fram en tid och hur de tog det jag känt på allvar. Torsdag samma  vecka var katastrofen ett faktum. Återfall och var mer eller mindre säker på att jag skulle dö. Det sista jag minns och som hängt med mig från min första cancer är "får du återfall är det kört" ... Oron och känslan man känner när man gör koll av hela kroppen och måste vänta på alla svar är fruktansvärt. Det är kanske inte jättekonstigt att de senaste 12 månaderna faktiskt är ett svart hål. Jag har hunnit med mycket, planerat min begravning, gett upp, skaffat hopp, haft ont, mått illa, älskat, hatat, varit helt slut, tagit mig upp.
Nu jobbar jag heltid och är i allra högsta grad levande. Jag älskar varje lite sak i livet. Jag älskar att känna att livet, mitt liv är komplett, på mitt sätt. Att vara trött efter en lång vecka på jobbet, att bli slut efter en timme på gymMet, att glömma stoppa ner frukten i dotterns väska, att faktiskt komma ihåg den, att sova bra en natt av 100, att städa, att diska, att tvätta. Att bara vara människa med känslor, tristess, ilska, kärlek, glädje, oro. Att leva.

Jag har kämpat jävligt hårt två gånger nu. Jag hoppas å det innersta att jag nu faktiskt kan få hämta mig i lugn och ro, att cancer ger mig ett break i livet, att jag kan få leva och tid att vara det där som är så härlig, frisk och glad människa. Jag fortsätter ett tag till med antikropparna mot HER2 positiva cancern, men det är bara 4 gånger kvar nu. Jag har räknat lite positivt och trodde jag hade två gånger kvar, så var det inte, men vem fan orkar bry sig. Inte jag.

När man går igenom en jobbig sak i livet så går man vidare sen bara... det var det liksom. Nu känner jag att cancer faktiskt tagit ett par år av mitt ändå inte jättelånga liv, det har tagit mer än två år i besittning, jag hade kunnat koncentrera mig på andra saker, skaffa fler barn, träffa någon, eller andra saker som vanliga människor kanske söker eller längtar efter. Jag har varit begränsad pga av cancern trots att jag haft friska år imellan. Nu är det absolut kört för barn, och det är inget jag är ledsen över, jag har inte känt att jag faktiskt vill ha flera barn, men vem vet om jag hade sluppit den här skiten. Jag tänker mig bara att jag varit lite yngre när jag fick min första diagnos och tvingats bestämma mig då för att välja bort barn. Jag hann i alla fall få den finaste dottern man kan önska sig, det finns det tjejer som vet om sin BRCA1 gen som pga av risk och rädsla aldrig kommer få egna barn.

Jag är ödmjuk inför livet återigen, jag ska inte fira årsdagar men jag ska fira varje dag.


onsdag 1 februari 2017

Häck väck...


Då var dom väck. Nu har jag inga bröst, inga äggstockar och inga äggledare. Nu finns det ingenting för BRCA1 genen att bita i. Lite bröstvävnad som finns kvar, allt går inte att få bort, lite lymfkörtlar i höger armhåla, men risken är ändå minimal. 4 små hål varav ett i naveln, smidigt gjort alltså.

Jag har lite ont, är lite trött, mår illa, men så jävla avslappnad och glad att det äntligen är klart. Jag har vetat i 6 år att detta skall göras, och när det skulle göras i början på förra året och det dök upp en metastas istället så började jag svettas lite, varje dag har jag tänkt på att jag bara vill ta bort dom. Äggstockscancer är också en lurigare variant, inte riktigt så hög överlevnad som i bröstcancer, vilket såklart stressat. Nu är dom borta, så också risken. Jag blev mamma till en fin tjej, det var så det blev för mig. Jag har slängt bort många år på cancer där jag kanske kunnat få uppleva andra saker om jag haft den tiden till att vara frisk. Det är inte bara att få cancer. Men vem vet, vi har väl alla en uppgift här på jorden, man kan ju bara hoppas att det ändå finns en mening med det som man inte kan förstå.

Nu är det ett HATTEN AV FÖR HUDDINGE SJUKHUS. Jag kom dit kl 07 i går, och åkte hem vid 20.00 och jag har träffat på kanske 20 olika personer på avdelningen, pre op, operation, uppvak och sen avdelningen igen. ALLA har gett mig ett leende, sällan har jag upplevt en arbetsplats med så glad personal, på vissa avdelningar stressade, men med ett stort leende på läpparna. Jag är så överraskad, inte det är inte ofta det går en hel dag och inte en enda sur min. På uppvaket kollade dom till mig var tredje minut (?) och det var olika tjejer varje gång typ, glada glada glada... skämtade och hade sig. Kan tänka mig att det är ett bra ställe att skämta på, inte dåligt hög man är där. En sköterska sa "får du komma hem ikväll?" "vet inte" " det är ju skönast att ligga hemma.. gud vad säger jag..." sen kunde jag inte sluta skratta... lättroad..
Jag hade väldigt svårt att vakna, det tog så många timmar innan jag kunde stå på benen och hålla ögonen öppna, det har jag inte varit med om tidigare, vet inte vad jag var sövd med. Det tar dock lite tid, operationen tar en timme ungefär, och det var väldigt många morfintabletter dom petade i mig tycker jag.
Mådde illa när jag kom hem och gjorde mig av med den delikata kycklingen som serverades till middag (uäk..... det är inget finlir med käket på det där stället... ) sen dess har jag petat i mig en halv cheeseburgare idag. Jag tappar all aptit av morfin, så idag har jag inte vågat ta någon utan kör med vanliga preparat mot smärta. Har lite ont, men det är skönare än att vara hög och illamående.

Nu är det snart dax för ferminsprutan, har värvat min syrra till syrra för att ta den, jag kan inte själv. Så löjligt men det går inte bara. Jag kan inte sticka mig själv.

Kan knappt tro att denna stressande faktor är ur mitt liv. Nu kan jag själv inte göra något mera.
Phiue...


fredag 27 januari 2017

Where my heart takes me I must go..

Kvällen alster "Eli"


Om jag läser igenom min blogg i ett svep kommer jag säkerligen kunna pinpointa var mina styrkor och svagheter är. Jag har aldrig, till denna dag, läst igenom skiten. Jag fortsätter därför att säga att jag inte riktigt vet om jag processat allt, om jag inte behövt, om jag gjort, om jag gör, om jag borde, om jag kommer.
Jag pratade med en nära vän i veckan och berättade att jag skulle opereras i veckan som kommer, så vi ses om några dagar och hen sa " va... det kan omöjligen finnas fler delar att skala av".  Nej. Det kan man ju undra.. finns det fler delar att ta bort.
Sen kom jag på hur jag har dealat och dealar med allt. Precis som förra gången, jag minns inte. Jag har på något sätt blockerat allt. När jag träffar vänner och säger "ja men när vi sågs i sommras". I somras var det inget som helst fel på mig. Jag var färdigbehandlad i slutet av juni, sen ledig hela Juli tills i slutet när jag tog bort tumören. Men jag minns inte. Jag har som jag tjatat om tidigare heller inget som helst minne av 2010/2011. Punkt. Så .. så har jag gjort, eller min hjärna har i alla fall.

Intressant och trevlig fakta. Jag visste inte att jag troligtvis är ganska påverkad av Herceptinet (antikroppar mot HER2+ cancer). Onkologen jag träffade i måndags sa " du kommer må bättre när det är klart.. eventuella smärtor i muskler och leder blir bättre", och stämmer det så har jag inte några väldiga biverkningar av Arimidex (antihormonell behandling) vilket gör mig otroligt glad. Jag får sekunder av känsloförnimmelser som kan vara en begynnande depression eller ett tecken på att jag börjar tina upp från cancerhell... Not sure, men det här stadiet känner jag igen, bara inte varifrån.

Som sagt brukar jag inte tänka. Men i veckan har jag varit enormt trött, och när jag kom hem en dag så läste jag något om stadier i en amerikans tråd om antihormonell behandling och minns att jag kollat upp min "stadiesituation" en gång förra gången, och tänkte att om det inte var bra den gången så har ja lyckats förtränga det.... Det visade sig efter en djupdykning i min journal att riskerna kanske inte direkt blivit mindre och att jag absolut lyckats glömma läget till 100%. Det finns 4 stadier, varav 4 är sämst, 4 innebär att du inte kommer att överleva din cancer, i alla stadier finns stadier, jag är i det sämsta stadiet av dåliga stadier utom att vara i stadie 4. Jag har precis klarat mig. Igen. Amen. Faktiskt blev ögat lite fuktigt i 2 sekunder. Livet. Vilken jävla grej.

Jag har också kommit fram till att oavsett hur lite jag tänker på det som varit så är jag fruktansvärt egoistisk och självgod pga av detta, jag klarar precis av att ta hand om ett barn, jobba och puffa mig själv framåt, och så ska det vara framöver. Så är det bara, ibland väljer man inte vägen.

Trevlig helg!


söndag 22 januari 2017

Förstår inte

Förstår mig icke på vårdmänniskor... sköterskor, jo, läkare nej... onkologer, kirurger, märkliga människor.
Inskrivningssamtalet på Huddinge inför operation nästa vecka ... "Då ska vi prata om att eventuellt ta bort äggstockar"... Eh nja, jag ska ju ta bort dom om två veckor? "Ah jaha... oj, nu trodde jag att jag satt i det andra rummet *pekar med fingret mot rummet bredvid".

Så började det, hon läser på varför jag satt där idag, undertiden hon försöker prata med mig. Hon var jätte trevlig, men det hjäper inte riktigt när det känns som ett fullständigt värdelöst möte som dessutom är på andra sidan stan, där man avsatt en hel dag för det står så på pappret, och det tar exakt tio minuter. Ingen undersökning, inget samtal med narkosläkaren, ingenting annat än ett fullständigt förvirrat samtal.

Jag är alltså där för att jag har en genetisk risk att få äggstockscancer, och nu ska man ta bort dessa delar för att undvika cancer. I samtalet så hinner hon berätta om alla otäcka scenarios som skulle kunna hända, och frågar saker som " om vi hittar cancer, då kanske det blir behandling och sånt, hur känner du för det? "... "om det skulle vara cancer, får vi ringa dig med det beskedet eller vill du komma hit och få information?".... " det kan vara så att det spridit sig och då är det inte mycket att göra" "Det är en liten operation, i dom flesta fall går det bra, men ibland måste vi öppna hela buken"
Tillslut fick jag säga det som onkologerna brukar säga när man vill veta vad fan som ska hända " Vi kanske kan ta dessa frågor om det skulle visa sig vara något?"...

Det finns ingen som helst misstanke om att jag har äggstockscancer... när jag gick därifrån kände jag mig ändå inte särskilt uppåt. Konstigt. Jag skrattade iof... livet är så satans konstigt att man måste skratta åt det.

Nu längtar jag efter att bli av med dom tickande bomberna, och jag hoppas det blir den sista operationen ever. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag blivit sövd de sista 7 åren.


fredag 13 januari 2017

Ont

Jag sover skitdåligt... fick Imovan till hjälp vilket har hjälpt, inte med sovmönstret men med sömnen. Jag fick dock bara 10 tabletter... dom har räckt i en månad, har tagit 1/4 till 1/2 och emellanåt försökt utan. Jag kan inte sova. Jag somnar men vaknar vid 2-3 och är vaken ganska länge. Tröttsamt, jag är trött.
Nu har jag även vaknat de sista nätter och det värker i mina axlar och i höfterna... så vad är då det... Anastrozol?


Oh well. Annars är all good? Vem fan vet, har ingen kontakt med någon onkolog, inte träffat någon efter att allt blev klart. .. antar att dom ändå bara har kvalificerade gissningar för sig ändå. Ska opereras den 31 januari och i april är det sista herceptinet, sen tänker jag skita i allt som hänt. (trodde jag första gången också... )
Hittills har jag inte känt av zoladex och tabletter nämnvärt... en del förändringar i kroppen men inga jag inte kan leva med just nu. Att ta bort äggstockarna kan väl vara någon större skillnad från att ta zoladex antar jag?


Hoppas att värken inte blir sämre, då är det ju inte konstigt att det är svårt att sova, förutom det faktum att man redan har svårt att sova so to say.


Men nu är det HELG! Börjar med det, en dag i taget ;)