söndag 13 november 2016

Det är skönt att leva!



KS fortsätter att imponera på mig. Överlever jag den här gången är det enbart pga av tur. Jag har i ungefär en månadstid försökt att få tag i en onkolog... jag skulle ha fått recept på Arimidex i mitten på oktober. Jag har pratat med tre olika sköterskor som ska ringa tillbaka.... jag har hört allt möjligt från "din onkolog är tyvärr själv sjukskriven" till "jag vet ingenting men jag ringer tillbaka". Makalöst. Det slutar med att jag i desperation skriver ett meddelande i "Mina vårdkontakter". Då tog det bara två dagar innan min första onkolog ringde upp mig. Även han drog den om att min sista onkolog varit sjukskriven och det "liksom inte blivit av att någon kontaktat mig".

Även om jag är starkt kritisk till den här medicinen så är den en viktig del i att jag kan hålla mig från cancer. Alltså ganska viktig. Nu, en månad senare har jag då ett recept. Tycker det känns konstigt i armhålan. Tänker tvinga till mig en undersökning på tisdag när jag ska till genetik. Antar att det är ärrvävnad, men man vill ju vara säker so to say.

Annars måste jag säga att livet börjar verkligen likna det normala. Jag tänker i princip aldrig på att jag nyligen gått igenom detta igen ... det är om någon frågar (jag har inget emot det) och man pratar om det, men annars... nej.

Jag har inga direkta biverkningar av Zoladex, tror att jag fått två vallningar ... eller.... jag har det, men det är ju ingenting. Sover risigt, liknar sömnen jag hade under tamoxifen. Nu får vi se vad Arimidex kan ställa till med. Skit samma, det är vad det är. Nu går vi vidare gott folk!

Det är SKÖNT att jobba, det är SKÖNT att känna " Fredag YAY!" (vilket man aldrig gör som 100 % sjukskriven...alla dagar är liksom bara...dagar) Det är skönt att bli så trött i huvudet av att tänka så man bara vill åka hem och somna i soffan.

Det är så jävla skönt att LEVA! Den känslan ska jag ta vara på, man vet aldrig när det ändras.






söndag 30 oktober 2016

Aj aj

Bilden ger inte riktigt detta rättvisa men man
ser ju var det blivit bränt
En vecka sen strålningen och jag har haft lite trassel med såren på nyckelbenet och halsen, först var det bara rött och sved sen vaknade jag upp en morgon och då var det liksom sår, skinnet var borta. Nu börjar det läka så jag är på rätt väg. Det märkligaste var att ett tag så sved det mest på ryggen, det liksom spred sig bak på ryggen trots att jag inte ens blivit strålad där, mysko, det är dock borta nu. Jätte skönt att ha ännu en vecka längre bort från behandlingar och skit. Har jobbat ganska mycket, svårt faktiskt att bara gå när man ska gå... och liksom svårt att förstå varför jag inte ska jobba heltid. Jag känner mig så stark och pigg ena dagen och tänker att "va fan, nu kör vi heltid, det går ju bra" men jag känner också hur allt kommer åt mig, jag blir lätt stressad, lätt trött, på allt liksom. Jag går från "roligt" till "värdelöst" på två sekunder. Helt plötsligt kan jag finna mig själv tänka att jag känner mig som en utomjording som lyssnar på ett språk jag varken förstår eller bryr mig ett skit om. Man är så utanför sig själv, liksom ... vem är jag. Jätte jätte svårt att förklara. Jag tänker ganska mycket på vad som ska hända nu och det är lite stressande, kommer jag att få vara frisk nu, eller har jag kämpat en andra gång för ingenting. Jag känner mig inte alls säker. Som vanligt fuckar KS upp allt, jag skulle få ett samtal för att prata om tilläggsbehandling och en remiss för att träffas efter strålningen, inget har hänt. Ingenting. Efter tre samtal och påtryckningar av mig själv så har jag i alla fall lyckats få en tid till genetiken för att boka en tid för att ta bort äggstockarna. Jag är orolig för dom nu ... jag vill verkligen ta bort eländet. Får en olustig känsla då jag haft ont i ryggen på ett märkligt ställe långt ner och känner av det när jag trycker på magen. Det är säkert inget konstigt, men jag har haft det ett par veckor och jag fattar inte när det blev så. Jag funderar på hur skelettet klarat av alla behandlingar, om äggstockarna klarat sig från cancer, om jag kommer klara av klimakteriet, vad händer nu ...helt enkelt.

Spenderar mycket tid med att dejta mina kära

Lägg till bildtext


TAJ MAHAL en beställning jag gjort

Här kan man se att jag är röd på ryggen
också... skumt

lördag 22 oktober 2016

BOOM

Hann träffa min syrra som snabbast och föreviga denna sköna dag :)
Nu är det klart. I går gjorde jag min 25:te och sista strålning på Radiumhemmet i Solna. Det är nästan svårt att tänka sig att slippa åka dit varje dag. Men herrejösses vad fem veckor gått fort! Galet. Jag är faktiskt riktigt trött till och från, förra veckan hade jag ordentliga trötthetsproblem, jag somnade till i väntrummet vid 15 tiden flera dagar i rad. Jag jobbar en del och tror att det kanske kommer i kapp lite samtidigt som man för varje strålning kan bli mera påverkad.

Nu kommer det där vakumet, jag andas ut men känner samtidigt "men vad händer nu då?".. Jag vill typ ha en check på kroppen nu genast... och jag vill tvinga mig till diverse kontroller. Jag måste ju dit och få herceptinet ett tag till så helt klar är jag inte.

Jag har fått lite strålningsskador så här lagom till sista så jag fick silikonomlägg igår, det svider och är irriterat, det kommer förmodligen att bli sämre den kommande veckan för att sedan bli bättre och bättre.
Snyggt som attan. Man vill köra en ordentlig urringning .. 

måndag 17 oktober 2016

Herceptin på spruta

Jag är läskigt dåligt påläst på herceptin. Det är det enda (?) botemedlet, alternativt ett av de bättre botemedlen mot HER2 positiv bröstcancer. Jag har ärligt talat blockerat lite denna gång. ..
"Du har samma cancer som förra gången, det är en metastas"... OK. ... till "oj, du har även HER2 positiv denna gång... så kan det bli". Sen har jag inte brytt mig om vad det betyder. När jag hade cancer sist så var både ett återfall och HER2 de värsta som kunde hända, jag räknade ut mig själv men jag har förstått att det inte behöver vara så längre. Jag lämnar det därhän.

Idag får man (eller i alla fall jag... kanske finns ställen som ff kör med dropp?) den i spruta på "cellgiftsavdelningen" var tredje vecka 17 gånger. Detta är egentligen det enda problemet med sprutan (för utom det uppenbara helvetet varför man ens behöver den...) att man måste till den där avdelningen... ljudet som larmar när  cellgiftet är slut hos patienterna får det att vända sig i min mage på riktigt. Ogillar. Aja... vad är väl en bal på slottet.

Det är väldigt mkt vätska i sprutan, den har en fin nål men det tar en jävla tid att tömma den, och gör man det lite för snabbt så gör det ordentligt ont.

Tog en bild idag. Låt mig presentera livet. Herceptin!

söndag 16 oktober 2016

Den rosa månaden

Rosa rosa ROSA RoSA... allt är så ROSA den här månaden. Det är så bra, jag startar insamlingar, andra startar insamlingar, det postas rosa, rosa hjärtan, köp rosa fetaost..  Det är så grymt att så många är med på det här, och det gör faktiskt hela skillnaden för dom som kommer att bli sjuka och som kommer att behöva behandling.
Men jag känner att det står mig upp i halsen också. Man kan liksom inte gömma sig för alla tragiska livsöden som cancern drar med sig i sin framfart.
Jag börjar tänka på livet som kommer, kommer det? Vad händer om jag blir sjuk igen. Det skulle jag inte orka. 

Jag vet inte vad som är rätt sätt, köra strutsen och bara glömma eller ska man gå till botten med känslorna. Frågorna är många och svaren få.

Nu håller jag ut ett par veckor till i den rosa geggan, sen ska det bli skönt att det inte är så rosa längre, att man kan kolla på nyhetsmorgon utan att få cancer i fejset till morgonkaffet. 
Nu är det nog dax för att måla ett träd igen?!

Trevlig söndag! 

lördag 15 oktober 2016

4 veckor

Har faktiskt målat lite. Skönt att känna suget. Livet, nu kommer jag ;)


4 veckor har gått och det återstår då endast en ... helt makalöst vad fort tiden har gått. Fattar inte, hänger inte med. Jag jobbar och strålas, sen tycker jag inte att jag hinner med så mycket mer. Ju mera jag har för mig desto mera normal känner jag mig. Just nu har jag lite svårt att förstå vad jag just gått igenom, jag är liksom igenom men jag har inget som helst minne av vad som hänt, jag minns inte. 
Jag tänker på det on occations som när jag försöker göra iordning risbusken som en del kallar hår. 
Som man ser på bilderna nedan har jag de konstigaste typen av utväxt ever... allt som inte är uppsatt är hår som är på utväxt, som en ram runt det andra håret. Jag har cm tussar mitt på huvudet, som penselborstar som växer rakt upp, jag sprayar och trycker ner. När det blir fuktigt ute så blir det som är utväxt omgående krusigt och resten av de halvdöda tunna rakt... otroligt ... och jag har nog tappat 3/4 av allt hår så det är sjukt mycket som kommer nu, och allt växer i otakt... 

MEN jag har hår, och det mina vänner, är en del i att mitt tillfrisknande gått så sjukt fort, jag tror i alla fall det. Att inte se sjuk ut gör en hel skillnad, inget som någon annan ser. Det som kan vara en utmaning är ju att andra också glömmer snabbt att jag varit sjuk, det är jag själv som måste komma ihåg att jag kanske inte är 100.. på många sätt. Tycker att jag känner mig som vanligt, men när jag blir trött tar det flera dagar att hämta sig, det räcker inte med 10 timmars sömn, utan några dygn i lugn och ro. Till veckan som kommer har det gått 28 dagar sen jag fick Zoladex. Känner inte av något direkt vad jag kan trycka på, svårt att veta vad som är vad. Nu kommer väl Anastrazol denna månad.. det känns kanske så där, men jag kommer att avbryta den behandlingen om den blir för jobbig, jag har redan bestämt mig för det. 

Börjar undra lite vad som händer nu. Jag är en högriskpatient och vill bli behandlad som sådan. Jag har haft cancer två gånger, och jag har ingen koll på vad mina chanser att klara mig är nu, tror man slutar att ens tala om det för patienter som onkolog... men jag har ett behov av att veta det känner jag. Jag vill veta. Försökte kontakta min (den sista jag träffade... av tre)  onkolog för att få svar om mitt hjärta, dom skulle återkomma men gjorde aldrig det... sen skulle vi snacka om tilläggsbehandling och remiss till ärftlighetsavdelningen för borttagning av äggstockar. 
Inget har hänt. Är jag förvånad? Nej. Jag fick tag i någon, och min onkolg är själv sjukskriven. Någon annan skulle återkomma. Ingen har återkommit. Är jag förvånad? Nej. Är detta sorgligt KS? Ja. 


Ja, här ser man hur munkkransen växer ut, det är tjockt det som kommer men ser ju väldigt roligt ut. 

Friday mood. Fan va skönt det är att känna FRIDAY YAY.. Det gör man ju inte riktigt när man sitter hemma hela dagarna, skit samma vilken dag det är liksom. Älskar att jobba. Så är det bara. 


tisdag 11 oktober 2016

Hört på Radiumhemmet

Hör en man förklara för en annan man om sin väns vän som fått behandling mot bröstcancer. Hon sa att strålning är enkelt... som att ladda en pistol och rikta mot mål och skjuta av..men cellgifter är mera som ladda en kanon med splitter och sikta någonstans på kroppen och bränna av, hon blev helt personlighetsförändrad tydligen, helt lost...
Tja... vad ska man säga. Ganska bra förklarat av en man till en annan.