fredag 28 april 2017

Det kom ett brev... uppföljningen

Jag var helt säker på att jag skrivit om detta men kan inte hitta det just nu.. Minns inte exakt när detta hände men tror det var ett par dagar innan jag fyllde år. Jag hade varit på strålningen och började bli bra jävla trött på det, skulle fylla de big 40, kom hem trött som bara fan från KS och hade fått ett brev. Såg att det var från Karin, min fina vän som ett år tidigare drog med familjen till staterna. Öppnar brevet, glad att få riktig post och ut trillar tor biljetten till San Francisco... Den märkliga känsla som infinner sig där på hallgolvet var märklig. Det öppnade på något sätt kranen. När min kran vrids på är den svår att stänga. Jag var så utmattad, trött och less... och så fruktansvärt jävla glad samtidigt. Vi bestämde att jag skulle komma efter den 17onde och sista herceptinbehandlingen. Den fick jag i tisdags (som följdes av en läskig allergichock dagen efter med en infektion i halva ansiktet....) och idag, fredag 28 Maj sitter jag och väntar på ett något försenat flyg till staterna. Visserligen lite svullen i fejset men vem fan bryr sig. .. det här ska bli så fantastiskt att det inte ens hade varit jobbigt om jag förvandlats till shrek av sista herceptinet. Jag är idag faktiskt enbart glad att jag överhuvudtaget lever. Svår känsla att förmedla. Det är en otroligt lugnande känsla.
Mot staterna och åt helvete med cancer.

Kärlek/ Ida

torsdag 13 april 2017

Vårdcentral

Det här skämtet vi kalla "vårdcentral"... orkar inte ens skriva om eländet, men antingen så
är vården i hela landet en sopstation eller så är jag obehagligt kräsen. Im not sure.


När man har varit sjuk. Haft en värre sk man-cold, typ Cancer, så vill sjukvården gärna påpeka att man är lite hypokondrisk eller kanske är lite "orolig".
Jag har ingen sjukdomshistorik sedan tidigare förutom då min första man-cold 2010, det finns inget annat att hitta i min journal än ev en eller två halsflussar. ÄNDÅ utgår man ifrån att jag bara är "orolig". Jag har sedan några månader haft trassel med ett öra, det började med att det kom på kvällarna, jag trodde mig först se ett mönster med att det var efter ett glas vin, men det visade sig inte stämma utan började komma varje kväll, utan vin. Sen trodde jag att det var så att jag var lite förkyld kanske, sen blev jag frisk och det fortsatte komma och gå. Då trodde jag att det kanske var bara när jag var fysiskt ansträngd, det visade sig inte stämma... så, jag har alltså en längre tid gått och väntat ut detta otroligt enerverande dunkande i mitt ena öra.


Jag ringer då vårdcentralen. ... får en tid. Träffar en man som inte frågar mig en enda fråga, han hittar mig inte i systemet och utgår ifrån att jag aldrig varit där tidigare (varit listad på samma vc i 20 år....) han säger " du har vax i örat?" ... um, jag vet inte. Har aldrig haft problem med det tidigare men du kan väl titta? .. han tittar, han säger "nej, ingenting där". "Du har högt blodtryck?" ... um, nä det tror jag inte, har iaf aldrig tidigare haft problem med det", han kollar blodtrycket, det är lågt, som jag trodde. Han säger " vi skulle kunna ta ett blodprov, men det ingår inte i dom pengarna du har betalat, du får gå hem och ringa hit och boka en tid hos läkare".
Jag svarar att jag betalar ingenting för jag har frikort. Jag går hem. Jag har fortfarande hjärtat i vänster öra.
Älskar vården alltså. Ringer nu, en vecka senare för att boka en tid hos en läkare så att jag kan inte betala igen och få ta ett blodprov.... jag får inte boka läkare, jag får återkomma en annan dag för just idag kan hon inte boka läkare. Jag frågar 3 gånger varför men jag förstår ändå inte vad problemet är. Jag avslutar samtalet, går in på vårdguiden och bokar en tid, på samma jävla vårdcentral som jag just talat med.


Jag är inte orolig, men jag är irriterad på att höra ljudet i mitt öra. Ja, jag har haft cancer, två gånger,  det gör också att jag förväntar mig professionellt bemötande, jag får fortfarande antikroppar, den som läst dessa biverkningslistor förstår att man lätt kan råka ut för en biverkan, jag äter lite mediciner, men jag försöker nu att få hjälp att reda ut detta, istället för att läsa olika biverkningslistor, men likt förbannat lägger folk huvudet på sne och säger "jag förstår att du kan vara orolig, det är säkert inget". Jag har aldrig påstått att jag är orolig, jag har aldrig påstått att det "är något", jag vill bara bli av med dunket i örat.




Symptom " pulserande ljud i vänster öra"
Diagnos "orolig och hypokondrisk fd cancersjuk patient med attityd".
Behandling "ignorans"


SLUT


/Häxan. Passar ju bra såhär till påsk


Tjing!



tisdag 4 april 2017

Mår illa....

Sen igår har jag ett illamående som kommer och går. Det dök upp väldigt plötsligt när jag tittade i kalendern och det stod "rh herceptin 15.30"... Idag är det dags för spruta nummer 16 och jag har mått illa sedan igår, jag är just nu mest orolig för hur illa jag ev kan komma att må, jag har brådis hem så jag kan inte sitta i KS lobby hur länge som helst och vänta ut illamåendet.
Vad fan är det som gör detta- Det måste vara själva avdelningen....


Nu är jag sådär djävulskt trött på dyningarna efter cancer. Jag har inga bröst. inga äggstockar, är i klimakteriet som följd av det (och hereceptinet och Zoladexen och Arimidexen) riskerar jag benskörhet, och det kan tydligen gå fort om man åker på det, snart dags för nästa hjärtkontroll, herceptin sätter en viss press på hjärtat (där man då också hittade ett hjärtfel som jag fötts med men aldrig vetat om) jag har konstant värk i kroppen, utvecklat rosacea som även slagit till i örat och i ögonen.
Mitt största problem just nu är om man vågar gå till naprapat innan jag vet hur bentätheten ser ut, men jag skulle vilja eftersom jag har smärta lite här och där. ... och så det här  med sprutan då... kommer jag att kasta upp lunchen jag just satte i mig.


Only God knows ;) (Personligen tror jag inte han finns.... men ni fattar)


Jag blir less på mänskligheten... less på att svara på frågan "hur mår du?" Less på den frågan i allmänhet faktiskt. .. Jag tänker varje dag när jag svarar "Bra! Hur mår du?" i mitt huvud att det
finns en grad av sanning i mitt svar ändå, det kan ta mig fan alltid vara sämre, det kommer alltid finnas någon som mår mycket värre, varför klaga.


För vi lever ju, det har man lärt sig är det enda viktiga här i livet.


Over and BARF out. 

torsdag 30 mars 2017

Åh aj aj oj joj

I går gick jag hem från jobbet, jag trodde att jag höll på att bli toksjuk... eftersom jag otroligt sällan blir sjuk så kände jag mig lite deppig... varken lust eller tid att bli sjuk.
Sov från och till mellan lunchtid och 19, sen kände jag mig mycket piggare, idag är det inget större fel, så VAD är det som gör att jag inte mår bra? Igår hade jag så sjukt ont i hela kroppen, influensaont. Har tränat mycket sista tiden, och många pass jag aldrig prövat tidigare, och jag får helt sjuk träningsvärk. Jag är absolut inte en helt otränad person, jag har inte särskilt mycket vikt att bära, jag har väldigt bra kondition, så va fan är det som gör att jag får sådan bisarr värk i kropen.. its beyond träningsvärk. Jag misstänker nu att det var det som gjorde att jag kände mig sjuk i går. Tillsammans med lätt snuva.

Jag är så fruktansvärd rädd att det är Arimidex... så så rädd. Hur ska man kunna vara positiv om det visar sig att det väntar 9,5 år med daglig smärta och det enda man ordinerar är träning. Moment 22.
Det får bara inte vara så. Jag vet inte vad jag ska göra för att ta reda på heller, kanske låta bli träning någon vecka så att jag kan utesluta träningsvärk.

Haft någon konstig känsla i örat så jag ska besöka Dr idag, jag är ingen direkt den som springer till doktorn när något är knas, men nu går jag för allt.... försöker lära känna denna sargade kropp igen efter all chemo och tabletter som är nya för kroppen. Vad är vad liksom? ... Det tar sin lilla tid att hitta sitt nya jag. Jag har även tagit bort äggstockar så det är ännu mera nytt, tabletter, klimakteriet, chemo, allt är ändrat. Man har startat om den gamla datorn och hoppas på det bästa.

Om någon läser detta och äter Arimidex eller Anastrozol, kan ni slänga in en rad om hur ni mår på dessa och vad ni ev gör om ni har biverkningar?

Kramar

lördag 18 mars 2017

"ANN" 70x90





Hej igen. Gjorde en ny tavla idag.

Jag har skrivit det tidigare, men vill understryka hur viktig min cancerkompis Ann är. Jag har flera fina tjejer som varit i samma situation, men Ann träffar jag irl ganska ofta. Det finns inget så enkelt som att hänga med henne, vi kan babbla om samma gamla cancerbullshit over and over, och det är så befriande. Som "cancerfrisk" kommer det alltid och i perioder ofta upp känslor som är sköna att skaka av sig. Jag upplever det mer eller mindre värdelöst att tala med andra om det jag känner just när det kommer till cancer, det svåra kan vara att andra vill "släta över" "fixa" "trösta"... som man gör som en god medmänniska, och som man ska göra. För mig är det skönare att någon bara lyssnar, trots att det är 105:e gången samma historia upprepas. Sen har jag inget större behov av att lufta detta utan kan liksom gå vidare. Jag kommer alltid att leva med en rädsla. I olika stora mått lever nog dom flesta som varit med om något där man flörtat med döden och på riktigt och inser att det finns ett slut med den här olustiga känslan i perioder.
Ann köpte en tavla av mig för många år sen, en av mina första, den heter "DU LEVER" och påminner om denna såklart, men den här heter ANN <3 p="">
Kärlek!

Tar slut och börjar

Nu är det bara två herceptinsprutor kvar! 25 April är jag klar ... äntligen.

Jag mår skitdåligt av den där jävla sprutan nu... jag fattar att det sitter i huvudet men det hjälper liksom inte... när jag närmar mig dörren till avdelning P53 kommer illamåendet smygande och sist satt jag kvar på en stol i en korridor i 45 minuter för att orka gå till bussen och ta mig vidare. Jag mådde så fruktansvärt illa, precis som förra gången trodde jag att magsjuka var på ingång... Nu när jag beskriver detta mår jag illa... Betingat. Sitter i skallen. Fattar inte varför det kommer så sent.

Dagen efter spruta mår jag heller inte bra. Jag blir nere och trött... sänkt bara.

Här om dagen ringde hemligt nummer igen... ärftlighetsmottagningen. Konstigt samtal. Fattar inte vem som har hand om vad. Hon sa att jag ska på mammografri, undrade om min halvsyster på pappas sida testat sig för genen, och sa "du har tid hos onkologen i maj, efter det är du välkommen att kontakta oss om du vill något"... Mammografi.. det är ju bra, orkar inte analysera mer än så.

Betyder detta att man helt enkelt skrivs ut efter ett år från sjukdomsstart? Fem år och koll var 6 månad är inte längre aktuellt? Antar det.

Arimidex funkar bra, har ont i kroppen men jag bryr mig inte om det so far, jag är bara så glad att den inte påverkar mig psykiskt . Jag är piggare än de flesta friska människor runt omkring mig så jag har inget att klaga på. Inget alls faktiskt, skulle vara hårhelvetet då som inte går att fixa till ännu, men vad är väl en dålig hårdag? De nada.

söndag 5 mars 2017

Hemligt nummer

Alla i min situation vet kanske hur det känns när "hemligt nummer" ringer, eller man har missat det och inget röstmeddelande är lämnat... man vet hur det känns när man sen ser att de försökt ringa fler gånger. Man vet hur det känns när dom sagt " vi ringer bara om det är något" och det gått 4 veckor sen operation...
Det jag beskriver är oro.

När jag sen svarar på tredje försöket av "hemligt nummer" och det är kirurgen på kvinnokliniken som gjorde den sista operationen och hon börjar med "kan du prata". Där dör jag. Jag känner hur tårarna och svetten bränner. Jag är livrädd. Sen säger hon " bra, vill bara fråga hur du mår och tala om att patologens svar har kommit och det finns inget misstänksamt i det vi tagit ut".


... det här låter säkert töntigt, men jag är fortfarande trött efter det där samtalet i onsdags. I dag är det söndag. Man skall icke förakta känslor och dess påverkan på kroppen. Jag har aldrig ens trott att jag hade något misstänkt, men skillnaden mellan " inget" och "något" handlar om liv och död, då känner man. Eller jag. Jag känner.