fredag 13 januari 2017

Ont

Jag sover skitdåligt... fick Imovan till hjälp vilket har hjälpt, inte med sovmönstret men med sömnen. Jag fick dock bara 10 tabletter... dom har räckt i en månad, har tagit 1/4 till 1/2 och emellanåt försökt utan. Jag kan inte sova. Jag somnar men vaknar vid 2-3 och är vaken ganska länge. Tröttsamt, jag är trött.
Nu har jag även vaknat de sista nätter och det värker i mina axlar och i höfterna... så vad är då det... Anastrozol?


Oh well. Annars är all good? Vem fan vet, har ingen kontakt med någon onkolog, inte träffat någon efter att allt blev klart. .. antar att dom ändå bara har kvalificerade gissningar för sig ändå. Ska opereras den 31 januari och i april är det sista herceptinet, sen tänker jag skita i allt som hänt. (trodde jag första gången också... )
Hittills har jag inte känt av zoladex och tabletter nämnvärt... en del förändringar i kroppen men inga jag inte kan leva med just nu. Att ta bort äggstockarna kan väl vara någon större skillnad från att ta zoladex antar jag?


Hoppas att värken inte blir sämre, då är det ju inte konstigt att det är svårt att sova, förutom det faktum att man redan har svårt att sova so to say.


Men nu är det HELG! Börjar med det, en dag i taget ;)

tisdag 10 januari 2017

Glömma och förlåta

Nu är håret väldigt klurigt. Det är nu mera nytt hår än gammalt eftersom allt
nytt vuxit ut ett par centimeter och det gamla i botten som vuxit ut är lockigt
så börjar det gamla som är helt rakt och längre än allt annat men också rätt lite hår
hänger som döda testar. Jävlig mysko hairdue.. kan vara så att det bästa
är att snagga sig och göra om och rätt men jag orkar inte med att vara korthårig
... Inte just nu. På bilden syns det lockiga (nytt) och det raka...


Kan man det? Vem eller vad ska man förlåta. Det mest naturliga vore väl att man sa FUCK YOU till sin egen kropp och gav fan i den efter att den svikit dig, inte bara en gång utan två. I stället har jag aldrig tänkt så mycket på min hälsa och mitt välmående som jag gör nu. Jag känner återigen att jag förändrats, mina tankar och mitt sätt att planera min framtid. Jag tänker på denna vecka, har ärligt talat svårt att bry mig om nästa vecka. Inte för att jag tror att jag ev ska bli sjuk utan för att jag inte ser någon poäng med det. Jag har svårt att glädjas ända in för saker, det är som ett litet grått skal, låter man inte rädslan komma in kan den inte komma åt dig? Jag vet inte, men jag tror jag gjort och gör lite så, försökt att stänga ute det jobbiga, kanske både på gott och ont. Vi får se vad som händer med känslorna längre fram. Försöker att inte analysera så jävla mycket.

Jag är helt klart där nu där det inte längre är en del att mitt liv på det där självklara och varjedag sättet, jag glömmer bort att jag varit sjuk. Det är en helt underbar känsla, jag klarade det, igen. Det är fortfarande den där "va fan är oddsen att jag klarar mig en andra gång" känslan, och jag kommer inte tro på det på samma sätt som förra gången. Jag känner mig fortfarande lite lurad på konfekten, på känslan av att vara odödlig :)

Idag tror jag att jag tog sprutan Herceptin för 13:onde gången, så det är alltså bara 4 stycken kvar. Thank God .. för nu är jag fan sjukt trött på KS, övertrött. Jag blir bara arg när jag tänker på att jag måste avbryta mitt jobb för att åka dit. Det är också ett gott tecken på att jag går vidare, jag glömde nästan bort att jag skulle dit idag, jag ville nästan skita i att gå dit, glömde nästan bort vad sprutan har för uppgift. En livsviktig uppgift.

Jag skrev tidigare att jag har svårt att glädjas till 100%, jag tänkte på det förra veckan när jag fick chansen att bli fodervärd till den sötaste lilla kattflicka EVER och blev glad ända in i märgen. För det första är det så himla konstigt att JAG sitter och längtar ihjäl mig efter en katt.. Från att vara allt annat än en kattkvinna finner jag mig helt plötsligt sittandes som singel och kattälskande 40 taggare i förorten... 2 faldig världsmästare i bröstcancer. Jag kommer sluta som en sådan där crazy catlady som tapetserat sin lägenhet med katter och bara pratar med dom på riktigt. För det andra är det bara SÅ konstigt att JAG har blivit en kattkvinna... För det tredje...ja ni fattar...  Men, jag är ju det, jag längtar alltså ihjäl mig efter "Coco", vårt tillskott i familjen annorlunda, så även vår första katts dotter. Ivar har varit hos en kompis till mig över Jul och Nyår då jag och min dotter varit i Sydafrika (helt jävla magiskt...får berätta om den resan senare) och till och med där har jag saknat min katt. Jag har suttit på andra sidan klotet och längtat efter en katt. Det är över alltså, jag håller på att bli galen ;)

Var beredda på sötchock ...
Colorama

lördag 17 december 2016

Zoladex på vårdcentralen?

Vågar man det, ta Zoladex på vårdcentralen? Jag ska i alla fall göra det idag, jag hoppas att jag hittar på en sköterska som kan.


Denna korta text skrev jag i onsdags. Och svaret är Nej. Nej jag kommer inte att gå till vårdcentralen igen. Hälften av misären och näradödenupplevelsen  var mitt eget fel, och hälften får VC stå för.

Jag har någon km, en kanske lite mera till mitt lokala centrum, och 18 minuter när jag ska gå ut genom dörren för att gå till VC så kommer jag på att jag inte varit på apoteket för att hämta ut sprutan. Jag springer hela vägen till centrum, springer in på apoteket...dom har problem med datorn... det är 6 minuter kvar tills jag har tid på VC.... hon startar om för att konstatera att dom inte har någon spruta i lager... Jag springer vidare till nästa apotek, där går allting otroligt långsamt och jag har 2 minuter på mig... Jag får tag i sprutan och KUTAR till vårdcentralen, tre minuter försenad. Inga problem (grejen var även att jag skulle på middag efter sprutan var tagen, så jag har sprungit runt lite halvpiffad, mitt termostat är inte riktigt som vanligt så jag kände mig allt annat än fräsch)

När jag ringde till VC frågade jag om det fanns någon som var van att ta den, och precis som för fem år sen när jag skulle dit och få min första picc line omlagd fick jag ett litet sarkastiskt svar att dom faktiskt är en VC, det visade sig sedan att INGEN kunde lägga om en picc line och de fick gå en utbildning (där dom övade på mig...) först. Så idag kände jag mig ändå ganska lugn, tills jag fick komma in och kvinnan säger " Jag trodde jag läste fel, den här sprutan trodde jag inte fanns längre, jag har har bara gett den till gubbar med prostata problem, men det var jättelänge sen" Här står "mot bröstcancer" Har du haft bröstcancer?... Jag svarar automatiskt "Ja, två gånger". Här någonstans zoomade jag ut, hon läste bruksanvisningen flera ggr och jag började svettas ymmningt. Det gjorde så ont. Kanske en blandning av att jag var stel som en pinne, hon var absolut inte van och jag undrar om hon verkligen prickade in stället där embla suttit (bedövningsplåstret)

Jag blev otroligt glad att hitta en kallelse till min nästa spruta som blir på radiumhemmet. Tack.

Annars är väl allt som vanligt... termostaten tycker jag långsamt blir lite sämre, jag är helt på det klara med vad en vallning är numera...hur den känns och även när den kan tänkas uppträda. Det är dock enligt mig inte ett jättestort problem, då är sömnsvårigheten jobbigare. Jag fick sömntabletter av onkologen och det kan ha hjälp kanske.. att liksom ändra sovmönstret, men jag har bara prövat utan dom i två nätter så jag ska inte ropa hej, men jag hoppas. Jag har inte känt av att jag har ont i kroppen, men det är väl lite tidigt också, verkar i grupper jag är med i kunna komma efter nått år med denna medicinering. Bara att njuta så länge det bara går :) Jag inser ju att denna gång kan jag inte hoppas av medicineringen som jag gjorde med tamoxifen, det är lite mera roulett denna gång.

Har precis kollat på nyhetsmorgon med Jessica (hennes blogg ligger i min blogglista) som är obotligt sjuk i cancer, hon trodde förra året denna tid att hon inte skulle få fira jul igen men är nu här och kommer att få göra det. Kroppen lägger av mer och mer, och det blir tuffare och tuffare att bara leva. Men hon säger nog det vi alla hinner känna när vi går igenom denna märkliga sjukdom.... att förväntningar och stora pampiga stressade firanden göra sig icke besvär... Njut istället för att stressa, paket och hemrullade köttbullar är inte
poängen med jul. Livet levs just nu. Hoppas att ni alla kan få njuta i jul, det ska jag göra hos min mamma med min dotter, sen drar vi till Sydafrika den 26 december, och stannar till den 9 januari, jag börjar kunna längta till resan nu, det är nära, nära nära.

söndag 11 december 2016

Slutet gott, allting gott?

Well... allting är ju väldigt oklart, men när onkologen efter varje samtal avslutar med "kämpa på" och då har jag inte särskilt många problem så förstår jag hur det är att vara onkolog och se alla dessa kvinnor kämpa. .. Det måste vara en outtröttligt kämpade dag ut och dag in. Man får en dödlig sjukdom, i dom bra fallen (som mitt?) behandlas man och kan sedan leva vidare. Slutet gott allting gott? Nja... och det är här någonstans ingen kan förstå, det känns som om någon tagit ifrån mig en massa positiva sidor av livet, det räcker liksom inte med att man ska kämpa med det psykiska och det fysiska jobbiga med cellgifter och dödsångest, det ska påminna mig varje jävla dag också. Läser mig till i mina trådar om antihormonet Arimidex att smärtorna i kroppen kryper på från 6 månader upp till ett år efter start, en del kvinnor kan knappt röra sig utan smärtor, och det vi kan göra är att "kämpa på".

Nja. Jag kan konstatera någon form av insomnia efter ett par månader med östrogenbrist.. .jag sov inte gott på 4 år när jag åt antihormonet tamoxifen efter min första bröstcancer. Efter ett par veckor utan dem började jag återigen sova så där sjukt bra som jag gjort hela mitt liv. Nu är jag då där igen, jag sover inte många timmar per natt. Bad onkologen om tips, för jag börjar inse att ingenting i livet blir särskilt roligt i längden när man inte får sova, och jag kommer aldrig mer att ha bra med östrogen i kroppen, detta känns något otröstlig. Jag fick då sömntabletter... jag har tagit halv dos några dagar och sover inte jättebra, men sover bättre, har sovit mellan 4-6 timmar på raken vilket är mer än på länge, dock vet jag ju att detta inte är positivt om jag inte klarar av att sova på egen hand.

Nu börjar det alltså, piller mot piller mot piller.. Man kan önska sig in i det sista att man ska bli den av få som inte får några biverkningar, men det kommer inte att bli jag. Jag har börjat känna av ett tryck över bröstet som känns lite som ångest, den sköljer över mig och försvinner, men den sitter kvar längre för varje gång det händer, det känns inte alls bra och stressar mig en del. Kanske är det något annat, jag hoppas verkligen det. orka med den skiten. Nej tack.
Vallningarna har blivit fler, men är inget som stör mig nämnvärt, dom är det lilla problemet, om man ens med insomna och ångest kan kalla lite svett ett problem.

Läser igenom inlägget och ser att det börjar likna en depression ... jag hoppas jag har jättefel. Bestämmer mig för att detta är en tillfällig svacka. Det är söndag, bara det kan ju få vem som helst att känna sig nere ;)

Dra åt helvete cancerjävel. Fy fan alltså vilket helvete. Kan man inte bara få glömma och gå vidare.

Bah! Men jag lever ju, upp med hakan kvinna.....

lördag 3 december 2016

Jag lever tills jag dör


Men Ida, det syns verkligen inte att ditt hår är tunt..... yeah yeah ...my ass....

Herregud... det växer massor och är väldigt bångstyrigt. Svårt att göra i ordning men jag skulle no uppskatta att mer än hälften rasade av.

Fan vad jag saknar den här tjejen... hon var så oförstörd. Detta
är innan håret rasade första gången. Det är nästan exakt 6 år sen och jag
hade precis opererat bort bröstet. 
Arimidex och Zoladex. Vilka grejer alltså. Nu har det gått x antal veckor i klimakteriets tecken. .. månader börjar det nog bli. Jag tycker med facit i handen att det är synd att jag haft sådan ångest för detta. Nu vet jag att det kan bli sämre med tiden, men so far so good.... Vet inte hur lång tid det tog innan jag började känna av smärta, stelhet och deppigheten av Tamoxifen, tror det var några månader, så än ropar jag inte hej. Det jag känner är att jag har en lätt huvudvärk 24/7 och jag har aldrig haft problem med huvudvärk, det är lite trist, men jag har inte så ont att jag behöver äta smärtstillande. Jag får vallningar ibland, nästan alltid i samband med stress eller när jag blir upprörd... så det får man försöka undvika.

En annan grej med Arimidex, jag tar en annan som heter Anastrozol för hör och häpna, Arimidex kostar sjukt mycket... och ingår inte i högkostnadskortet.. Man kan faktiskt få olika mkt biverkningar av olika tillverkare, men jag testar med den billigare varianten och får väl testa den dyra om det skulle gå åt helvete så att säga...

Jag var på genetik och träffade en onkolog, vi var överens om att resten av de stora riskerna skall elimineras med en operation asap. Jag gjorde ett försök att kolla in möjligheten att slippa Arimidex när jag tagit bort äggstockar och svaret var kort och gott, nej. "med den risken du har nu, har du inget val tyvärr". Det jag känner i armhålan tror vi är ärrvävnad, det var skönt att få en koll.


Det mest jobbiga just nu personligen är att jag sover värdelöst, och det har jag gjort från dag ett med Zoladex. Värdelöst och jag är pga av detta ganska trött...jämt. Oh well. Livet. Vilken grej... konstanta utmaningar, men vem har sagt att det ska vara lätt.... Det andra jobbiga är att en nära vän drabbats också... jag har svårt att ta in hur jag tycker att det känns. Jag är inte personen som stoppar huvudet i sanden, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkar mina tankar. Jag tänker otroligt mycket på den här människan och det gör så ont att veta ungefär vad hen ska gå igenom, samtidigt så när man är på andra sidan så vet man hur fort tiden går och att det kommer ett "efter skiten" och med det i ryggen så är jag inte orolig, bara ledsen... det är så satans tröttsamt det här med cancer. Det är en utmaning vi faktiskt borde kunna få klara oss utan. Men när det händer ... så blir man en krigare.

Nu ska den här krigaren röra på fettet i förebyggande syfte. Alla kilon är borta, tack vara sockerfria livet, men nu kommer väl nya utmaningar med klimakteriet i antågande, det förklarade onkolgen så här "man tror ofta att man går upp i vikt av att gå in i klimakteriet, det gör man inte, men kroppen ändrar på allt, och du måste ändra din livsstil efter din nya kropp. Ändra på sättet du äter och tränar".. och det låter ju väldigt solklart, det är väl att acceptera det som blir svårare.

Jag vågade inte fråga om risken, jag har denna gång inget behov av att få någon kvalificerad gissning, jag lever tills jag dör, men den känslan tänker jag ta mig an livet nu.

Jag tar herceptin var tredje vecka, har 7 injektioner kvar... 21 veckor att räkna ner, det ska bli skönt när det är klart. Jag mår rätt risigt numera av den, dagen efter är jag nedstämd och sjukt trött, sen vänder det lika snabbt som det kommer. Har tagit ledig dagen efter de sista gångerna nu, jag bara sover den dagen. Tyckte inte att jag kände av den alls i början. Det är även jävligt ocharmigt hela grejen med att besöka P53...

BOOM! Nu är det LÖRDAG och det är ju inte illa, inget planerat och jag tror att jag ska fuska med chips ikväll... Because Im worth it ( inte alls worth it eg...) och så att jag kan få lagom ångest för att ge mig ut i spåret eller att gå iväg till gymmet ;) Jag skyller allt i livet på CHIPS.
Tänker skriva lite om de nya rönen angående alkohol och just bröstcancer... vet inte om ni läst dem på cancerfondens hemsida, men det har iaf fått mig att fundera lite på vad vi kan påverka och hur mycket man ska tänka på det. Socker, alkohol, rökning, fetma... det finns tusentals fällor, men hur ska man veta att man är i riskzonen?

söndag 13 november 2016

Det är skönt att leva!



KS fortsätter att imponera på mig. Överlever jag den här gången är det enbart pga av tur. Jag har i ungefär en månadstid försökt att få tag i en onkolog... jag skulle ha fått recept på Arimidex i mitten på oktober. Jag har pratat med tre olika sköterskor som ska ringa tillbaka.... jag har hört allt möjligt från "din onkolog är tyvärr själv sjukskriven" till "jag vet ingenting men jag ringer tillbaka". Makalöst. Det slutar med att jag i desperation skriver ett meddelande i "Mina vårdkontakter". Då tog det bara två dagar innan min första onkolog ringde upp mig. Även han drog den om att min sista onkolog varit sjukskriven och det "liksom inte blivit av att någon kontaktat mig".

Även om jag är starkt kritisk till den här medicinen så är den en viktig del i att jag kan hålla mig från cancer. Alltså ganska viktig. Nu, en månad senare har jag då ett recept. Tycker det känns konstigt i armhålan. Tänker tvinga till mig en undersökning på tisdag när jag ska till genetik. Antar att det är ärrvävnad, men man vill ju vara säker so to say.

Annars måste jag säga att livet börjar verkligen likna det normala. Jag tänker i princip aldrig på att jag nyligen gått igenom detta igen ... det är om någon frågar (jag har inget emot det) och man pratar om det, men annars... nej.

Jag har inga direkta biverkningar av Zoladex, tror att jag fått två vallningar ... eller.... jag har det, men det är ju ingenting. Sover risigt, liknar sömnen jag hade under tamoxifen. Nu får vi se vad Arimidex kan ställa till med. Skit samma, det är vad det är. Nu går vi vidare gott folk!

Det är SKÖNT att jobba, det är SKÖNT att känna " Fredag YAY!" (vilket man aldrig gör som 100 % sjukskriven...alla dagar är liksom bara...dagar) Det är skönt att bli så trött i huvudet av att tänka så man bara vill åka hem och somna i soffan.

Det är så jävla skönt att LEVA! Den känslan ska jag ta vara på, man vet aldrig när det ändras.






söndag 30 oktober 2016

Aj aj

Bilden ger inte riktigt detta rättvisa men man
ser ju var det blivit bränt
En vecka sen strålningen och jag har haft lite trassel med såren på nyckelbenet och halsen, först var det bara rött och sved sen vaknade jag upp en morgon och då var det liksom sår, skinnet var borta. Nu börjar det läka så jag är på rätt väg. Det märkligaste var att ett tag så sved det mest på ryggen, det liksom spred sig bak på ryggen trots att jag inte ens blivit strålad där, mysko, det är dock borta nu. Jätte skönt att ha ännu en vecka längre bort från behandlingar och skit. Har jobbat ganska mycket, svårt faktiskt att bara gå när man ska gå... och liksom svårt att förstå varför jag inte ska jobba heltid. Jag känner mig så stark och pigg ena dagen och tänker att "va fan, nu kör vi heltid, det går ju bra" men jag känner också hur allt kommer åt mig, jag blir lätt stressad, lätt trött, på allt liksom. Jag går från "roligt" till "värdelöst" på två sekunder. Helt plötsligt kan jag finna mig själv tänka att jag känner mig som en utomjording som lyssnar på ett språk jag varken förstår eller bryr mig ett skit om. Man är så utanför sig själv, liksom ... vem är jag. Jätte jätte svårt att förklara. Jag tänker ganska mycket på vad som ska hända nu och det är lite stressande, kommer jag att få vara frisk nu, eller har jag kämpat en andra gång för ingenting. Jag känner mig inte alls säker. Som vanligt fuckar KS upp allt, jag skulle få ett samtal för att prata om tilläggsbehandling och en remiss för att träffas efter strålningen, inget har hänt. Ingenting. Efter tre samtal och påtryckningar av mig själv så har jag i alla fall lyckats få en tid till genetiken för att boka en tid för att ta bort äggstockarna. Jag är orolig för dom nu ... jag vill verkligen ta bort eländet. Får en olustig känsla då jag haft ont i ryggen på ett märkligt ställe långt ner och känner av det när jag trycker på magen. Det är säkert inget konstigt, men jag har haft det ett par veckor och jag fattar inte när det blev så. Jag funderar på hur skelettet klarat av alla behandlingar, om äggstockarna klarat sig från cancer, om jag kommer klara av klimakteriet, vad händer nu ...helt enkelt.

Spenderar mycket tid med att dejta mina kära

Lägg till bildtext


TAJ MAHAL en beställning jag gjort

Här kan man se att jag är röd på ryggen
också... skumt