Hur kan jag vara så positiv?

 

Positiv inställning

Är det någonting som ofta återkommer i mina sociala medier från er som läser och följer så är det en undran om hur jag uppfattas ta det så ”bra” eller att jag har en positivt inställning trots situationen, och hur gör jag för att klara av det?

Först och främst tror jag bara att jag har en personlighet som ligger ganska långt ifrån ångest och depression i mitt naturliga ”uttryck”. Har jag haft problem livet har det sällan visat sig på just det sättet, utan kanske på andra sätt. Jag har absolut varit igenom jobbiga tider med sorg, dödsfall, skilsmässa och annat skit som alla människor går igenom men jag bunkrar lite på insidan, min kropp stressar men inte direkt min hjärna. Jag har en teori om att alla de gånger nu som jag har åkt dit, min första gång med cancer, mitt återfall, och min spridda diagnos, kom efter längre tid av inre stress. Flytt, byte av jobb som i min värld var en stor grej, flytt av 20 år som jag självklart gjorde på egen hand, för vem behöver hjälp…? Min exmake fick vid 32 års ålder cancer mitt i vårt första försök att dela på oss, och då blev det så blekt och det fanns ju bara en sak att göra och det var att se till att han kunde bli frisk, och sen följde det bara så mkt lång tid av stress och beslut som liksom åt upp mig inifrån. Men grejen är att jag mår inte direkt dåligt. Det jag kan se är att sen, när jag då gjort flytten, bytt jobbet, skilt mig, så slappnade jag av totalt, hann börja må riktigt bra, sen hit the shit the fan so to say.

Jag har förmodligen helt fel, men det är min teori… 

Det är bara grunden till hur jag funkar, och resten är faktiskt dagligt mentalt arbete. När jag fick min spridda diagnos så blev allting svart. I tre månader var det svart tills jag en dag bara satte mig upp och tänkte att det är ju helt jävla värdelöst att ligga här varje morgon och tänka på begravning när jag inte vet ett skit. Ingen vet, ingen kommer ens kunna gissa, så varför ska jag göra mig själv oförrätten att älta helt meningslösa tankar om detta? Jag liksom bara kom på att det här sättet är inte rätt sätt att må så bra som möjligt. Det finns en enda fråga du behöver ställa dig VARJE morgon och det är ”vad behöver jag idag för att må så bra som möjligt?” Sen är det till att lyssna på kroppen. För varje dag som gick förstod jag också att det kommer att bli ett helvete så det är bara att åka med och det kan ta tid innan jag dör, alltså måste jag hitta ett sätt att leva och må bra på så länge jag lever. Jag har tagit till mig olika sätt att tänka på för att sluta älta och jag gör aldrig det längre, det är som sagt helt värdelöst bortkastat för jag kan inte förändra utgångsläget på min situation.

Blev tipsad om ”De tre principerna” av en vän till mig som berättade om det, jag lyssnade på poddar om det och tog bits and pieces och upprepade dessa när tanken började låsa sig. Lärde mig liksom att ”tänka” rätt. Det kan jag rekommendera att ta till för att få AHA upplevelsen. Jag kan inte ens förklara det men det var till hjälp för mig och jag kommer tillbaka till det ofta när jag kanske känner jag jag håller på att tappa greppet lite. 

"De tre principerna" är en filosofi som ofta diskuteras inom psykologi och andlighet, och den kan ha olika betydelser beroende på sammanhanget. I en psykologisk kontext syftar det ofta på Sinne, Tanke och Medvetande som verktyg för att förstå och förändra vår upplevelse.”

Låter flummigt men som sagt när man förstår grejen så kan man ta delarna man uppfattat och använda det på bra sätt för att styra undan bullshit som kommer och vill hålla dig vaken om natten.

Den sista delen är humor. Jag älskar att få folk att skratta och har alltid gjort, eller att få oss tillsammans att skratta. Jag är född på 70-talet och är en ganska ironisk typ och henne behöver jag verkligen för att orka med detta. Jag tycker att man kan få skratta och skämta åt allt som inte direkt kränker eller får andra att må dåligt, då har man inte fattat vad varken ironi eller humor är, och sen får man väl läsa rummet helt enkelt. Sen upplever jag ofta att det är en ganska svårt att hitta folk som förstår mig, men det får man ta, alla kan inte älska mig och jag älskar inte heller alla. 

Så:

1. Lär dig hur meningslöst ältande är
2. Ta hjälp då valfritt sätt att tänka om. Gå i terapi, läs om de tre principerna, gå till Psykolog eller hur du nu vill ta hjälp att komma loss. Detta kanske är det viktigaste. 
3. Ha kul. Låt oss säga att du ska leva 40 år till, eller 5 år till. Är det någon skillnad på hur du vill leva dessa år? Oavsett längd på livet vill du inte ligga i fosterställning och vänta… du vill leva tror jag. Är det då någon skillnad på hur du lever, kan du inte ha roligt på den långa eller korta vägen? Jo såklart! Allvaret i din situation förändras inte för att du behåller din humor, den är en del av dig alltid.

Så, imorgon är det du som ställer dig frågan ”vad behöver jag idag för att må så bra som möjligt” och sen kör du bara!

Inser att det finns sååå mkt att tänka och skriva om detta… blir kanske en uppföljare med ett mer djupgående tänk.