Där passerade ytterligare tre månader...

 ... och lika lång tid sedan jag senast var inne i bloggen. Jenny H som försökt kontakta mig, testa att skriva till mig på instagram istället för blogger buggar kraftigt, jag lyckas inte svara dig. Mitt Instagram heter mitt_fjarde_liv eller så kan du testa på idasgalleri där tavlorna finns. 

Nu har det alltså gått tre månader till. Jag har mått helt OK förutom lite trassel med ryggen (ja och den som visste vad det är... ) så har jag kört på som vanligt. Jobba, äta, sova, njuta av livet. Åkte på en riktigt ordentlig förkylning som jag dragits med en hel vecka, väldigt konstigt. Jag brukar aldrig bli sjuk (ja jo, men inte man colds och sånt utan jag går lite högre upp i hierarkin "sjukdom") och att den inte ger med sig är störigt. Jag har inte tid med förkylningar, idag börjar det vända tror jag! Halloj helgen! 

Har gjort min röntgen för att ta reda på nästa livsblock på tre månader. Står det still eller rör det på sig. Den ständiga frågan. Jag ska få svar 20/6. Jobbiga veckor alltså. Jag undrar om man någonsin vänjer sig. 

Något annat som är kämpigt är när cancerkompisar droppar av en efter en. Det är så många känslor på en och samma gång. Vi lever ju på hoppet, och vi peppar varandra, vi ser förbi det vi vet men ändå inte vet och ofta får jag en känsla av att livet nog ändå kommer att pågå i all oändlighet. Dom där perioderna när det är lugnt är härliga och enkla men väldigt korta. Det dör en kompis med jämna mellanrum och man vaknar ur bubblan. Det här händer alltså på fullt allvar... det är på riktigt. Diagnosen jag har finns och det lurar en fara bakom varje kvartal. 

Fuck Cancer som vi brukar säga.

Positiva vibbar sprids genom sommarkvällen, det är studentfester i varje vrå, lyckan är fullkomlig. Min dotter har gått ut andra året på gymnasiet, hon kom hem och la sig under ett täcke på balkongen i går kväll och somnade. Långa månader med stress, prov och betyg är till ända, ett år kvar till studenten. Hon fyller 18 i höst och jag blir så rörd när jag tänker på alla stora steg i hennes liv. Jag vill vara med hela vägen. Hela hela vägen.

I december 2020 när jag fick min diagnos spridd bröstcancer, frågade min syster som jag hade med mig hur länge han trodde att jag skulle ha kvar. Han sa att det är omöjligt att svara på men frågade sedan "Hur gammal är din dotter?" Jag svarade att hon gick första året på gymnasiet. Då sa han "du kommer att få se henne ta studenten, det kan jag nästan lova". 

Och det räckte så, då. Nu vill jag ha så mycket mer. 

Jag har haft ett fantastiskt år, ett helt år där mina metastaser i skelettet stått still. Inte blivit mindre, men inte heller större. Jag ber om ett till sådant år. 

Kramar från man cold-stugan. 

Hit ska jag! Till en stuga på Nolberget. Där hoppas jag att vädret är fantastiskt för jag ska måla tavlor med några vänner, och jag ser framemot att sitta och glo på utsikten i timmar. 





Kommentarer

  1. När jag fick cancer sommaren 2017 var mitt mål att få se sonen gå ut gymnasiet. Det gjorde han förra året men ibland undrar jag om jag jinxat lite med tanke på återfallsrisken och spridd bröstcancer. Kanske borde ha ett nytt mål? Kanske se barnbarnet gå ut gymnasiet om 18 år... Jag tänker att för varje år som går så ökar chanserna att det kommer nya och bättre behandlingar.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg