Två remisser och ett recept

Mitt hjärta, mitt allt.

Ja, då har jag äntligen, efter mer än en månad då ÄNTLIGEN fått tag i min onkolog. Hon ringde, jag svarade, hon sa "du hade sökt mig". Mmmm det har jag, flera flera gånger.
Min lista såg ut såhär:

Recept tamoxifen
När nytt bröst
Cytohjärna
Mens jämt?
Bröstcancerregistret
Fucked upp öga

Det var ju dumma frågor, eftersom dom botar CANCER, inget annat... mmm jo, men alltså...
Att ha mens typ jämt är normalt när man äter tamoxifen (ifall någon undrar...), men kolla med en gynekolog om det blir jobbigt...eh, det är redan jobbigt, och jag skulle ju vara i klimakteriet, inte ha mens jämt och ständigt, det här var inte dealen, men jag får gilla läget. Nytt bröst kan jag börja fundera på om 1,5 år eter sista strålningen. Ok, men jag har implantat och dessa är farliga, dom måste ut, typ nu, det känns som onödigt många operationer....ok, men då skickar jag en remiss, det kanske går att göra tidigare.
Ögat... ögat har varit wakko sen de sista tre cellisarna, och inte hämtat sig, jag har en konstant knöl långt upp på höger ögonlock som retar ögat hela tiden, jag får vaglar helatiden, varannan dag vaknar jag med svullet öga, och det stör synen. Svaret var först : Ja, det kan bli så...man vet inte riktigt varför man får vaglar... eh, nä, men vad gör vi åt det? Svaret blev till slut remiss till ögonklinik, eftersom det också tydligen kan vara nått med hornhinnan efter cellgifter...jaha. Min hjärna, den funkar inte... nä, det är normalt...ok. Ja, och så var de första tamoxifenåret till ände, så, nytt recept på det tack. Varsågod.
Så, en tuttremiss, en ögonremiss, massa obesvarade frågor och ett recept, check.

Hehe... va tokigt det kan bli..

För säkerhetsskull besökte jag även en annan typ av specialist på helt andra områden, eftersom en av mina onkologer tidigare sa att det är viktigt med cellprovstagningar när man äter tamoxifen eftersom man kan få cellförändringar och eller cancer av tabletterna. Han sa praktiskt taget att det är "total bullshit" och dessutom kan man inte av ett cellprov alls veta om man skulle ha cancer i livmoder eller äggstockar som i så fall skulle kunna vara det dom menar eftersom slemhinnorna där blir förändrade av tamoxifenet. Så var det med det. Sen frågade jag, om man vill veta om man mot all förmodan (som är vad jag förstått det vanliga, att man inte kan ) skulle vilja ha barn, hur vet man om det funkar? (mest bara för att jag är nyfiken) då sa han "varför skulle du inte kunna det?" Jo, för att jag fått cellgifter... han sa "allt ser bra ut, du kan bli med barn i morgon, men jag skulle inte rekommendera det under behandling". Eh jaha... där ser man.
Inte för att jag vill ha fler barn, men när jag blev sjuk så kändes det lite tidigt att inte få chansen igen, jag var ju bara 34. Nu finns den iaf, det känns bättre, att få bestämma själv. Undrar hur många som verkligen blir av med chansen, det kanske inte är så vanligt att det slutar funka som jag fått för mig, men jag minns att min onkolog sa "det har hänt att det kommit kvinnor hit på återbesök och faktiskt varit gravida". Det lät inte jätte hoppfullt so to say.
Sen så har de upprepade gånger sagt till mig på radiumhemmet att jag fortfarande har mens inte alls kan kopplas ihop med att kunna skaffa barn, man kan ha mens utan att ha ägglossning. Det här har jag funderat sjukt mkt på, mest för att jag kände mig grundlurad på funktionen med varför kvinnor ens har  mens.... men svalde i alla fall svaret. När jag sa "man kan tydligen ha det fast man inte har ägglossning", då tittade han på mig, la huvudet på sne och sa "men vet du inte hur det fungerar?"...haha (den här mannen är gynekolog och docent i kvinnohälsa och förlossning). Jag kände mig inte alls dum. Jag har ju både barn och är mogen nog att ha koll på det här, men man litar ju på doktorer, alla typer av doktorer, dom är ju som gudar....vi lägger våra liv i deras händer, och det är ju fanimej så nära GUD man kan komma i den här världen.
Så, man kan ha blödningar (dvs oregelbundna inte att förväxlas med mens) utan att ha ägglossning, men själva poängen med ägglossning är mens. Så det så.
Så, nu fick den som ville en menslektion.
Jag gissar att för alla de unga tjejerna, yngre än mig så är nog det här med att inte kunna skaffa barn efter det här skiten en stor sorg, särskilt för de som kanske inte hunnit med den biten alls. Klart man ska tala om att det kan bli så, och göra allt som går för att ev ge dessa tjejer en möjlighet i framtiden, men kanske man inte ska släcka hoppet helt. Kanske gör dom inte det, kanske var det så jag tog det för att jag var i den sinnesstämningen då och allt bara kändes jävligt sorgligt. Man står ju liksom och kikar ner från ruinens brant, kanske är det då svårt att ta till sig positiva vibbar.... jag vet inte.

Så vad säger det här mig, är det ett tecken att jag borde ha fler barn? Va? Måste man ha en pappa? det låter ju nästan jobbigare än att vara tvåbarnsmor, jag tror jag hoppar det ;)

God kväll!