Vilken cancerhärva
Jag ska nu ta tag i min genetiska utredning. Jag orkade inte under tiden jag var sjuk, men nu har jag tagit upp det igen. Skulle "bara" ringa min faster som hade lite koll enligt pappa, jag ringde och nu sitter jag med ett block som är fullklottrat med deras kusiner och andra släktingar som dött i cancer. Det anmärkningsvärda är väl att tre, min farmor, hennes mor och en av hennes syskonbarn dött av/ och eller haft äggstockscancer. Det tror jag inte är bra i den hormonella cancervärlden, men jag vet inte.
Nu ska jag åter-rapportera detta till min kontakt på ärftlighetsutredningen på Karolinska.
Vad händer sen? Hur går en ärftlighetsutredning till, någon som gjort en? Jag hade nog strunta i den om jag inte haft så många syskon, jag har ju en hel massa systrar och man skulle ju inte kunna leva med sig själv om man inte kollat upp så att den här rackaren inte är ärftlig, och så händer det något. Nä, det här måste utredas.
Nu ska jag åter-rapportera detta till min kontakt på ärftlighetsutredningen på Karolinska.
Vad händer sen? Hur går en ärftlighetsutredning till, någon som gjort en? Jag hade nog strunta i den om jag inte haft så många syskon, jag har ju en hel massa systrar och man skulle ju inte kunna leva med sig själv om man inte kollat upp så att den här rackaren inte är ärftlig, och så händer det något. Nä, det här måste utredas.
Nej, jag har bara snuddat vid idén, Onken tyckte det lät otroligt att jag hade en ärflighet i min cancer, med "bara" min farmor som hade äggstockscancer (förmodligen). Men jag vet att just äggstockscancer och bröstcancer kan bero på samma gen. Att det kan finnas samband. BRA att du går vidare!!!
SvaraRaderaJag har gjort en! Lämna in all pappersexercis, lämna blodprov och vääääänta länge innan man får besked på om vidare utredning på blodproverna blir gjord. Detta beror på cancerfallen i din släkt. Om de fortsätter utredningen blir det efter blodanalysen möte med genetisk utredare och överläkare inom genetik som ger besked om förändringar (Brca1 och Brca2). Jag fick också förfrågan om jag vill vara med i ett forskningsprojekt för vidare utredning på andra gener. Tyvärr känner jag att jag inte pallar mer just nu. Det är ju en stor anspänning att vänta på och få besked. Nä, nu är fokus på att leva!!!
SvaraRaderaPå tal om cyto-hjärna...jag har det med. Känner särskilt igen tröttheten som du beskriver att du har efter arbetsdagens slut.
Lycka till med utredningen! Kramar
Det är en sak som jag är rädd för, att min dotter också ska få bröstcancer eller livmodercancer. Jag ska också kolla upp det när allt är klart för mig.
SvaraRaderaKram!
Kära Ida,
SvaraRaderavisst är det bra att utreda, då kan ju andra i släkten vara mer vaksamma än de annars vore. Men å andra sidan kan man ju känna sig som Doris Day också.. Que sera, sera .. whatever will be , will be be..
Huvudsaken att man inte glömmer bort att njuta och leva!
Jag tror jag får göra båda sakerna, utreda samt njuta och leva. Jag hoppas jag ska ha många år på mig att njuuuuuta :) Que sera sera känns som rysk roulette, det vågar jag mig inte på med 6 systrar och en dotter. No, kan vi mota Olle i grind får jag multitaska ;)
RaderaViktig poäng dock, att njuta och leva!! Inte glömma bort det!
KRAM
Jag har gjort en sådan här utredning, och den gick till så som Anna Mar beskrev. Jag var fullständigt och hundraprocentigt övertygad om att jag hade mutationen som ger en ärftlig risk för bröstcancer och äggstockscancer, och jag hade bestämt mig för att operera bort båda brösten och äggstockarna om jag hade mutationen. Dagen när jag skulle få beskedet mådde jag sämre än sämst. Men sedan visade det sig helt otippat att jag inte hade mutationen! Holy cow, vilken lättnad. Det besparade mig enormt mycket lidande och oro. Så så kan det också bli när man blir ärftlighetsutredd!
SvaraRaderaKram från Helena
Jag har också gjort en ärftlighetsutredning.
SvaraRaderaEfter en faslig massa detektivarbete, pappersexercis, ett par besök på mottagningen och blodprovstagning så blev till att vänta å vänta å vänta (i 8-9 månader). Därefter kallelse till mottagningen för besked - BRCA1-mutation.
Hann fundera både en, två och tre gånger på vad jag skulle göra om beskedet var positivt. Profylaktisk mastektomi och snart även borttagande av äggstockar blev mitt beslut. Hellre veta och kunna förebygga, än inte veta alls.
Lycka till!
Kram, Pernilla
Hejsan!
SvaraRaderaJag har också gjort en. Besked att det inte fanns någon brca 1 eller 2 mutation. Dock en ganska kraftigt förhöjd risk för bilateral cancer eftersom min mamma dog i rätt ung ålder (44 år) av spridd bc. Fick cancer då hon var 40.
Min onkogenetiker berättade att de ändå misstänker någon form av ärftlighet (även om de med dagens teknik inte kan påvisa den) eftersom både min mamma och jag var så unga då vi blev sjuka. Mina döttrar kommer att bli erbjudna blodprov och utredning när de blir typ 20. Även jag kommer att kunna få kollat mig igen då - om det finns ny teknik.
Jag tycker att det är bra att kolla upp. Bättre att kunna förebygga - dock kan jag förstå att det måste kännas oerhört motigt att ta bort båda brösten när man är ung.
Jag tog ju själv bort det andra bröstet i mitten på februari pga den ökade risken. Det kändes jobbigare att ta bort något som var friskt... Å andra sidan kändes det HELT RÄTT och inga problem efteråt.
Lycka till!!
Elisabeth
Jag håller faktiskt också på med en sådan, fast jag har ingen koll på folk innan farmor-farfar men det kanske räcker. Både jag och min faster fick ju bröstcancer innan 40 år (och farmor hade strupcancer) så man undrar ju. Trist att höra att det tar så låååång tid men vill ju veta ganska på en gång....
SvaraRaderaTack för alla svar! Det som slår mig är att jag inte alls tänkt på mig, jag fattar nog inte riktigt. Om det är en ärftlig typ av cancer, skulle man då ha högre risk att åka dit igen?
SvaraRaderaJag har inte alls tänkt på heller att det är jobbig väntan, jag är äldst i en stor syskonskara med nästan bara tjejer, och min tanke är att jag vill veta i fall dom har någon risk att få detta, och min dotter så klart. Att jag skulle kunna bli sjuk igen har jag inte funderat på. Men det är klart att är det så bör man kanske tänka på att plocka bort det som går. Jag är inte främmande för det... bättre det än att få cancer igen anser jag. Även om man överlever så är påfrestningen nått jag gärna slipper gå igenom igen.