Hallå anhöriga till Cancerdrabbade

Hej, hallå!

Jag har varit så nöjd med nästa ALLT runt min behandling, men jag har hittat ett stort svart hål som funnits där när min ex man fick cancer 2008, när min morfar fick cancer (och gick bort) också 2008, och i min egen behandling 2011 och det är stödet till de anhöriga. Jag tycker inte att det i något fall fungerat, eller alls ens funnits. Det är så många som drabbas när en nära släkting, vän, kollega,  familjemedlem blir sjuk i en sjukdom där det finns risk att dö i förtid med allt vad det innebär, och alla mår dåligt av en sådan situation. Det borde finnas något sätt att fånga upp dessa och även ge dem stöd, tips och vad det nu kan vara man behöver.

I mitt första fall då min man blev sjuk i cancer kom jag i någon form av chocktillstånd, jag bad till och med om psykologhjälp men fick då till svar att de erbjuder den sjuke stöd. Så klart det ska gå före, men jag var bara nått och trettio, vi hade ett dagisbarn och vår värld rasade samman, och ingenstans kunde jag få hjälp med min rädsla och alla mina frågor. Under resans gång hade jag svårt att förstå honom, och jag kände mig ensam i min värld, den världen som skulle hålla upp allt i familjen medan hans värld stod still. Av denna anledning var en av mina egna tankar när jag blev sjuk "fan va skönt att jag inte har någon att dra ner i det här eländet". Så ska det ju inte vara, man ska vara glad att man har stöd och hjälp från nära och kära, men det är ju jätte viktigt att dom också ORKAR, för det är tungt och det är jobbigt som bara fan att vara anhörig till någon som är så sjuk, det sätter sig ju många gånger både i huvudet och i kroppen.
Man kanske inte är den roligaste i gänget direkt när man går igenom sin behandling, och det är kanske inte är så lätt för vänner att veta hur de ska stötta på bästa sätt. Alla gör ju som dom vill, en del vill inte alls finnas där, utan drar och gömmer sig, men det finns dom som verkligen vill finnas där vid ens sida när man är sjuk, och dom borde också få stöd tycker jag. Dom anhöriga är anledningen till att man orkar fortsätta och ta sig igenom dom svarta dagarna, för även om man mår skapligt så kommer dom dagarna som bara är PISS. Dom är livsviktiga, dom som vill stötta och finnas där.

Det kan vara hjälp i form av att få tips om hur man ska klara sig ekonomiskt under en lång period med betydligt mindre pengar på fickan, ekonomisk hjälp till de som behöver följa med den sjuke till behandlingar och kanske då måste avstå från sitt eget jobb, kuratorer att få prata med och fråga saker om sjukdomen, förloppen och annat man inte förstår. Det är en djungel av mysko ord och förklaringar man inte fattar förens på femte försöket. Kanske anhörig grupper, där man kan maila med/ träffa andra anhöriga, om man vill. Alla är ju olika, alla behöver olika saker.

Nu vet jag inte riktigt vad jag vill med det här inlägget... kanske att någon ska läsa och agera. Eller komma med tips om det finns några sådana här anhörig grupper eller nått som jag missat. Jag utgår bara ifrån hur det varit här i Stockholm där jag och min man blivit behandlade för bröstcancer och ändtarmscancer. Det finns säkert olika arrangemang i olika landsting, berätta hur det varit för er, och hur era anhöriga fått stöd, eller om du är anhörig, hur har du upplevt det hela?
Det kan säkert vara enkelt för en del, men för många är det piss skit att bara kunna stå bredvid.

Tjing!

Ung Cancer med sin sköna och slagkraftiga sloga "FUCK CANCER" är
en sådan bra organisation som jobbar för att kunna göra unga cancersjukas vardag lite bättre, lite ljusare, lite härligare :) Gå in och handla deras coola grejor! www.ungcancer.se 

Hon har bara lånat den en liten stund. Det känns trots att det är ett "positivt" budskap inte helt OK att låta ett
barn gå runt med ordet FUCK i pannan.