Cancerbloggar

Det finns massor, man fastnar för någon och sen följer man den, ibland slaviskt ibland bara lite då och då. Jag tog inte med mig alla bloggar i min lista till den nya, utan har lite då och då lagt till någon. Jag följer själv inte särskilt många, ingen egentligen, utan läser i kapp när jag har tid. Ibland måste man också ha lite extra energi när man ska läsa, när man vet att det är en människa som är mkt sjuk. Det hade jag behövt i dag när jag började tänka på en kvinna som jag hade lite kontakt med tidigt i mitt sjukdomsflöde, hon hade en blogg och som alla andra letade jag info om det här skiten jag tydligen drabbats av, och hittade Annelie. Idag slog det mig att jag inte sett till bloggen på länge, den låg kvar i min gamla blogg och jag inser att hon lämnade oss redan i November förra året. Vidrigt. Var enda jäkla gång, och det har hänt för många gånger redan. Halva listan är full av människor som inte klarar sig, hur hemskt är inte det eg... en tredjedel av mina bloggar i blogglistan lever inte längre. Fan va sjukt. Horribla jävla sjukdom.

Ibland har jag frågat mig själv hur OK det är att följa med någon in i deras död. Jag har svårt att tycka att det är 100% ok, samtidigt hade jag nog själv velat ha fortsatt stöd, och att blogga är ett sådant fenomen där man faktiskt får ett stöd som är ovärderligt. Men det känns också lite hemskt att läsa hur de blir sämre och sämre för att sedan avslutas med ett inlägg av deras nära som förklarar att de nu lämnat jordelivet.
Dessa bloggar har alltid enorma mängder läsare. Det är lite svårt och lite läskigt med döden, kanske är det det som gör att jag känner mig ambivalent.
Ska jag ta bort bloggarna som innehas av människor som inte längre finns med oss, är det viktigt att föra deras resa vidare, eller gör det bara att hoppet till de som kan överleva den här skiten raseras? Hur ska jag ställa mig till det här. Är det respektlöst att skylta med dessa bloggar eller är det respektlöst att ta bort dem?

Gud. Gör något åt det här jävla cancerproblemet.


Kommentarer

  1. Har följt din blogg hela tiden, men har inte kommenterat på ett tag. Jag har ingen egen blogg men följer många andras och förstår vad du menar med din ambivalens. Jag tror dock att de som bloggar känner stöd i sin ibland mycket tuffa situation. Du skriver i slutet, gör något åt det här jävla cancerproblemet och jag håller med dig! Jag tycker det är helt sjukt många gånger. Exempelvis har forskningen kommit fram till att regelbunden mammografiscreening är viktig. Trots det följer inte landstingen de rönen. Alltså, det får gå alldeles för lång tid mellan mammografiundersökningarna och kvinnorna har större tumörer när de väl upptäcks och en del har spridd sjukdom vid diagnos. Nya bra behandlingar forskas också fram men, de är för dyra för att ges till kvinnorna, också det helt sjukt. Många landsting sparar på behandlingarna, exempelvis mitt. Det är fint att forska och massor av studier startas upp, men sedan finns inte kvinnor att fylla studierna med utan studierna läggs ibland ned för att nya rön hinner komma så forskningen blir "för gammal". Det som är väldigt viktigt är att diagnos och behandling sker snabbt. Tumörer hos kvinnor yngre än 50 år växer ofta väldigt snabbt och därför måste diagnos göras och behandling sättas in snabbt vilket inte görs. Vem kan göra något åt det här jävla cancerproblemet? Inte Gud kanske, men vi kvinnor måste ställa högre krav på förebyggande vård och adekvata behandlingar om vi blir sjuka, vilket inte är helt lätt. Jag kunde själv ingenting om bröstcancer när jag insjuknade, men har lärt mig massor och nu jävlar! Insjuknar jag igen så vet jag vilka rättigheter jag har och vad jag ska kräva. Oj, vad långt det blev. Jag gillar din blogg jättemycket just för att du delar med dig av både stort och smått!

    SvaraRadera
  2. Håller med dig i dina känslor. Jag pendlar mellan att läsa och låta bli att läsa. Blir så illa berörd när det går illa för någon och så börjar jag tvivla på om jag själv verkligen är helt frisk. Så tänkte jag aldrig tidigare. Då förutsatte man att det inte var något farligt om man fick ont någonstans, nu är det precis tvärtom, men det får man försöka leva med. Nog om detta! Härligt att våren är på gång! Vi får försöka njuta av den, vilket jag inte kunde göra förra året. Ha det bra! Kram Mari!

    SvaraRadera
  3. Bloggarna är ett fantastiskt stöd, särskilt när man tillhör den yngre kategorin med BC. Jag har mest mött 50-plussare inom vården, så det har varit skönt med tjejer i samma fas i livet som mig.

    Fast visst är det otäckt med alla som inte klarar sig...

    Förresten, hur gör jag för att lägga upp de bloggar jag följer som blogglista på min blogg?

    Kram

    SvaraRadera
  4. Ja du, det är många som försvunnit på denna tiden jag varit sjuk, Annelie hade jag mycket kontakt med och det var jobbigt när det gick utför, det gick så snabbt...

    Jag har valt att ha kvar hennes blogg men visst är det jobbigt ibland, man vill helst inte bli påmind om denna sjuka sjukdom...
    Kramar Lisbet

    SvaraRadera
  5. Jag är så glad att jag har hittat din blogg. Och att jag ska få träffa dig irl i slutet av april.
    Det är härligt att läsa din blogg, du tar upp så allvarliga ämnen med en så kärleksfull klang.

    Kram till dig!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg