Kallas "Tamoxifen PMS" och är något helt annat än den PMS du tidigare eventuellt känt till.... dear God säger jag bara. Nu har jag på en timme gråtit till 4 x reklam för kvällens "svenska hjältar", gråtit till "heavy makeover", kvinnan gick ned 80 kg... jag grät. Postkodmiljonären, en snubbe vann 225 tusen, jag grät.... Va fan är det här? Jag borde ju vara inspärrad och ha TV förbud. Alltså, jag har inte varit med om detta sen jag var nyförlöst, då spårade känslorna en aning för ofta och åt för spretiga håll, men detta är värre. Postkodmiljonären? Kom igen....
Sen är det här med anger-management... jag blir hysteriskt sur och arg på väldigt kort tid. Jätte läskigt. Varför har ingen varnat för det här? Är det så här det är att vara i klimakteriet? Är det därför dessa kvinnor
kallas "klimakteriehäxor"... då förstår jag precis, och all heder till alla stackars kvinnor med vilda känslor som inte går att tygla, jag skulle vilja hävda att detta är en sjukdom snarare än ett tillstånd, det går fan inte att styra alls och är ett par ganska jobbiga dagar faktiskt. Om jag slipper dom här pillren runt 40, ska jag gå igenom hela proceduren igen sen då? Fuck that.
 |
| Nej, det är inte en sådan här häxa tamoxifen lockar fram..... |
 |
| .......utan mera en sådan här :/ |
Oh dear... men är det ett stabilt tillstånd eller ngra dagar som vanlig PMS ? Om du skulle vilja vara lite argare så har du något att skylla på iaf..
SvaraRaderaKram
HAHAHA... nä, det är inte stabilt, det är ostabilt och bara någon dag lite då och då som helt vanlig PMS ;) Jag vill helst inte alls bli arg på det där viset, går runt och surar... Jag har aldrig haft PMS direkt tidigare, så det kom som ett oväntat brev på posten (bokstavligen, hur ofta får man brev nu för tiden liksom;) Det måste ju vara kärringpillrena. Helt säker.
SvaraRaderaJag äter inte hormontabletter men är än så länge utan östrogen i kroppen ändå på grund av cellgifterna. I dag började jag nästan lipa när jag var ute med Justus och det åkte förbi två brandbilar! Bara tanken på att det kanske brann hemma hos någon gjorde mig gråtfärdig... Jag var inte alls särskilt blödig före cancern, men jag har helt klart blivit mycket känsligare för hemska grejer. Så du är inte ensam om att gråta för minsta lilla!
SvaraRaderaFörsökte kommentera i går men det funkade inte, så här kommer ett jättestort, försenat grattis till det härliga beskedet häromdagen!
Kram från Helena
Helena; Tack! Ja, man är väl kanske inte så stabil alls efter allt, men jag känner mig rätt så vanlig numera... med undantag från ovan ämne och den där sjuka tröttheten (som verkar ha lämnat mig just nu, men jag vågar inte hoppas att det är för alltid....)
SvaraRaderaMen det går upp och ned. Det som har hänt har hänt, det går inte att förfina det, sudda bort .... när det jobbiga kommer så gör det, och det är svårt att inte koppla ihop det med den mörka tiden. Det kanske jag slutar med ... någon gång :)
Kram!!