Döden

Det vi alla är mer eller mindre rädda för händer ibland. Det är ibland väntat och ibland bara orättvist och enormt tragiskt. Går in här och tänker att jag ska slå till på ett riktigt glatt inlägg och glömma allt det tragiska, men det går faktiskt inte. Nära vänner, bästa vänner till familjen har hastigt förlorat en medlem. En alldeles för ung människa. Precis som att jag inte vet vad jag ska säga till min kära vän som förlorat sin bror så vet jag inte vad jag ska skriva här.... det finns inga ord. Som hon sa idag och som man tänker när något riktigt tragiskt händer, det finns ingen lösning, ingen kan lösa problemet.... det är döden. Det blir bara svart, för alla.

Vi har båda drabbats av en hel del elände i vår närhet under en period, vi pratade om det idag, hur det kommer sig att det händer just nu, är det för att vi är äldre och det är "naturligt" att man med stigande ålder också har större risk att vara med om händelser som dessa, eller vad fan är det... man dör en liten bit för varje tragisk händelse. Hur tar man sig upp och hur gör man för att känna glädje. Det är en konst, och ibland har man kanske bara tur som lyckas ta sig upp. Jag tror inte det kan finnas någonting värre än att förlora sitt barn. Det borde bara ingen behöva stå ut med.

Jag saknar tiden när vi, jag och hon sov i stallet, mockade boxar och red barbacka över ängarna, det mest tragiska som kunde hända var att man åkte av och fick gå hem. Det var tider, visst hade man bekymmer, men tänk om man vetat då vad som väntade. Tur att man inte vet. 

När jag går in här ser jag också att Heidi "skitcancer" har gått bort, somnat in och lämnat oss.... jävla jävla cancer.

Eftersom jag ändå inte kan finna glädjen denna dag så måste jag helt ärligt säga som det är. Jag hatar julen. Jag vet inte varför, jag har bara bra barndomsminnen från julen, men jag gillar den inte. Den kanske helt enkelt inte är för alla, alla kan inte älska alla och allt. Det är kallt, blött, tråkigt och den enda anledningen till att jag överhuvudtaget firar den är så klart pga av att jag har ett barn, som liksom alla andra barn längtar och väntar. Jag känner glädje med henne, jag längtar efter att se henne öppna klapparna, men det är inte julens förtjänst, utan min dotters. 

Tanken på att det finns människor som blir av med sina allra närmaste, sina barn är overklig och så smärtsam att jag försöker att tänka bort det. Jag ska göra mitt bästa att "njuta" av julen (missförstå mig rätt, jag gillar iden av att umgås med min fina familj, men den här satans hetsen..... fuck that) och framför allt ska jag ta mig ordentlig tid att njuta av mitt barn. Hon är det bästa i hela hela värden. Jag älskar henne så det gör ont. Jag är så sanslöst tacksam för att jag har klarat mig och får fortsätta njuta av henne.

Det här var inget roligt inlägg.... jag återkommer.