Återbesök på Radiumhemmet

Drip drop. Det röda vet ni som varit här vad det är....  ni känner förmodligen som jag en ganska oskön känsla i magtrakten när ni ser den här bilden. Det finns bilder jag inte kan se för då mår jag dåligt, och jag kan
inte äta en viss typ av kakor. Jag åt dom inte ens när jag fick min behandling, men dom stod på bordet, och jag blundar när jag går förbi dom i hyllan på ICA.
Det är ändå en fin bild på något så vidrigt.... konstigt.

Usch. Jag känner mig inte glad och stark när jag tänker på att jag ska åka den där trista vägen till det där trista huset och sitta i det där trista väntrummet. Jag har förväntningar på återbesöket som inte kommer att infrias. Jag hoppas dock att trenden som rådde där, att varje gång jag kom så fick jag "dåliga" besked. Idag ska dom väl äntligen vara bra, men jag vill göra ultraljud och mammografi, inte berätta hur jag mår och så klämmer dom och känner lite, det kommer inte få mig att bli lugn. Jag är väl ganska lugn iof... men jag vill veta hur det ser ut där inne... jag vill veta att det är rent och fint och oknöligt. Jag vill att någon ska lova mig att jag ÄR frisk nu, jag skulle nöja mig med det.
Jag vet också att när jag säger "jag har fått utslag" så säger dom "mmm, det kan bli så när man äter tamoxifen, det finns en bra smörja..." och samma sak när jag säger "jag är trött som bara fan dygnet runt"..."mm det kan vara så efter en sådan här behandling"... sen kommer dom titta på blodprovet och säga, det ser bra ut det här "hej då".
En ny grej idag är väl att jag ska betala 350 spänn för besöket, det har gått ett år och mitt frikort gäller inte längre, kul med en trendbrytargrej.

Men jag ska vara glad, jag kommer inte att vara skallig som dom flesta i väntrummet, eller ha en kliig peruk på mig (hur fasen stavas Kli-ig...det är kanske inte ett ord...) jag har hår och mår säkert mycket mycket bättre än de flesta som sitter där. Då blir man glad och tacksam att det är över.
En grej jag alltid tycker är så där kul är att jag måste ta blodprovet minst en timme innan besöket, och det ska tas på Radiumhemmet, dödens hus. Man vill inte hänga eller sitta och fika och små mysa i dödens hus en timme. Det känns som två eller tre timmar och det är bara vidrigt. Musik i öronen så man slipper höra, och stor bok framför näsan så man slipper se.

Som någon påpekade ang bloggen, det skulle vara en frisk blogg och cancer skulle inte finnas med. Så blev det inte, och så kommer det inte att bli. Det är inte över, det vill man ju gärna tro, och så kändes det
för mig när jag startade den här. På ett sätt är det över, på ett annat kommer det aldrig riktigt att vara över. Det är baksidan med cancer.

Slipper iallafall avdelning 53 på radiumhemmet
idag, där kan man roa sig med sådant här om
det skulle hända att kroppen sviker dig och försöker
göra slut. I själva verket är det ju så att man
är i strid med sin egen kropp, är inte det lite orättvist
när man faktiskt nästan jämt tagit hand om den på
bästa sätt?? Borde jag kanske vara lite mer på min
vakt, sur och arg på den? Den jäveln är lat nu mera
också, vägrar att röra på sig. Kanske skulle jag straffa
den med lite motion!!

Jag måste nog sitta här nu och skriva att det är som jag har fått det berättat för mig och tänkt "whatever, så kommer det inte bli för mig"... men det är så, nu ska jag vara frisk, frisk och glad och som vanligt. En del dagar känner jag mig exakt som om det här aldrig skulle ha hänt, men det har hänt och vissa dagar är det mera tydligt än andra. Jag är verkligen inte kompis med min hjärna längre och det blir för mig själv påtagligt i vissa situationer. Det är inget som någon annan kommer förstå eller se, men det är jobbigt varje dag. Jag hoppas som sagt att läkandet och uppbyggnaden av nya celler inte är klart ännu, att det finns mera bra som kommer!
Sen när man känner sig sådär vanlig och härlig och står i provrummet på Tiger och prövar världens snyggaste fodral och den där silikonfilen i BH n tittar ut och förstör, och nej just det, jag kan inte ha uringat för jag har bara ett bröst, och eksem i hela urringningen,  då blir jag trött...  trött trött trött, för det är inte alls som vanligt. Jag kan också för alla er som ska ut och leta en snuskigt dyr och sjukt snygg klänning till julens alla partaj att det är väldigt inne att visa hela ryggen. Det är svårt när man bara har ett bröst att vara BH lös. Det ser väldigt märkligt ut i en tajt klänning när det finns ett bröst. Inte två, bara ett. Dom går bort alltså, sen går alla andra snygga bort för att kilona från cellgifterna värgrar ge med sig,
och så blev det inga kvar. Så skit i och gå ut och svettas i nått provrum, det är hopplöst ;)

Nej, jag hittade en klänning.... vi får se om jag vågar ha den :)

Så, då var det dax att skriva frågelistan till onkologen... jippie.

Alltså.... tidig 40-års kris... jag vet inte, det känns helt galet ...  men den gömmer mina eksem och protesen ;)
Man kan ju lura vem som helst att det finns två bröst här ! 

Over and out!