Mitt i skiten men OK

Lägg till bildtext

Igår stor behandling, den fjärde av 6 :D Det går framåt. Jag äter nu den medicin jag absolut inte ville ta som egentligen används för schizofreni, vanföreställningar. Den fungerar bra, jag sov bort hela behandlingen och hela kvällen, hela natten, halva dagen idag, jag är så där trött att jag raglar fram, det är den här medicinen jag blir trött av sen är det ju dag efter behandling så det kanske hjälper tröttheten på väg också.

Radiumhemmet KS

Men, det intressanta är att jag mår väldigt mkt mindre illa än förra gången, så det måste ju fungera helt enkelt. Idag har jag heller inte varit hysteriskt hungrig, jag har ätit normalt och lyckats hålla mig till en sockerfri diet näst intill. Nu längtar jag bara efter att de första risiga dagarna ska vara över och det kommer en sådan där dag när man tittar ut och känner något. Jag blir väldigt avtrubbad de första dagarna, känner ingenting. Kanske lika bra att sova bort det. Har tänkt gå ut och tagit en promenad mellan sovperioderna, men jag orkar inte... inte lust. Ingen lust.

Nu längtar jag till ultraljudet som det ska komma tid till, hoppas dom kommit ihåg att de ska skicka remiss till den.. är den borta kanske behandling blir annorlunda, bättre, kortare... jag vet inte..

Skönt att i alla fall längta till något på det där jävla stället. Det är hatkärlek... jag hatar det nog mest ändå, mer än jag älskar det. Jag kände mig glad och kärleksfull när jag satte min fot på P53 för det som de nästintill lovat mig skulle vara sista gången... Och jag trodde på det, jag trodde det i fem hela år, att jag i alla fall aldrig mer skulle behöva ta cellgifter. Jag är lite bitter faktiskt, det här kommer alla gånger att göra det svårare att tro på livet. Jag känner ganska starkt just nu att även om det försvinner just nu, så är det ju kanske inte så, de kunde inte se dessa cancerceller förra gången, vad är det som säger att det inte ligger lite sådana elakingar lite här och där och väntar in tid att växa på. Jag vet inte om jag någonsin kommer att tro att jag är/blivit helt frisk. Jag skrev det förra gången, det är en riktigt lurig kuse den här "cancer" och det är just den egenskapen som gör oss i allmänhet så rädda för cancer, vi har inte kontrollen, mänskligheten har ingen eller väldigt microskopisk kontroll.

Well well, nu ska jag njuta av att jag ligger däckad igen, men denna gång utan att må illa :)