Livet kan vara fruktansvärt långtråkig, o dötrist o tråkig o alldeles... alldeles underbart

En superdag i solen med min fina Ann, sister from another bc time... 

Vilken j***a helg. My GOD. Det så kallade livet har varit alldeles underbart ett par dagar. Jag har verkligen mjölkat ur precis så mycket det bara går ur dessa dagar. Det har fixats på balkong, druckits cava och prosecco (rödvin har och är helt uteslutet.. det går bara inte, min livsdryck bränner i halsen och i magen omgående efter en klunk... jag har gett upp försöken nu) det har kalasats på landet och bubblats på Stockholms fina uteserveringar, skrattats i Hagaparken,  pärlats fuck cancer-armband för Ung Cancer, jag är klädd i en tyngre kropp men glömmer helt bort att jag är "sjuk" och att mitt liv inte är riktigt som vanligt, och den absolut bästa känslan är just den friska och vanliga ... jag vill bara vara mig själv som Laleh hade sagt...


Idag är det måndag och dagen innan eländet börjar om. Jag städar och tvättar och kör Maggios nya på hög volym, allt måste vara topnotch i
morgon. Jag blir överdrivet stressad över behandlingarna... jag känner mig ledsen och vill verkligen inte. Det här vädret gör att jag ännu mindre vill gå in i behandlingsläge igen, jag vill hoppa över, springa och gömma mig, men jag kan ju inte välja det, jag måste välja att frivilligt gå dit i morgon kl 14. Den här känslan gör att jag känner mig så ensamen också, den känslan kommer alltid precis innan och precis efter... det är en tom känsla av att ingen är med mig i det här. Det här stämmer ju inte, jag vet att alla är "med mig", men det hjälper inte. Det är så fint att alla orkar peppa på och skickar massa styrka och kramar, men det är en klen tröst när giftet går in och vettet ut, det är då, precis då jag är så jävla ensamen.

Nu är jag väldigt trött på det här. Tiden går fort och snart är det över, men det är inte snart nog.

Så så så jävla trött på cancer. Varför jag... varför varför varför.

Nu ska jag dammsuga upp allt jävla hår som ramlar av och ligger som en matta överallt... ev blir mitt hår tunt nog att behöva kapas, det rasar en del men so far still tillräckligt.

Nä-- jag har inget att skriva. Ångest. Tack o hej...