Why wait for the perfect ending when all you need is the perfect hours

Ja. Njut av dom perfekta timmarna. Vem vet hur saker och ting slutar. Ingen.

Idag är en sämre dag. Jag har bomull i huvudet, lite illamående och känner mig full med gift. Samtidigt som jag bara vill sova så ger mig cortisonet ingen ro alls... och den gör mig sugen på att äta  oavbrutet men inget smakar bra. Pest eller kolera.

Känns som igår att sitta framför "malou efter tio"... denna vecka pratar dom om "livet efter cancer" så passande...
Det är högt och det är lågt. Det är sorgligt och det är glatt...

Idag pratade de med den glada kvinnan (Pamela Andersson?) som är eller var redaktör för någon av de "må bra" tidningarna som vi har här i Sverige, som i 3 år levt med en hjärntumör. Den har stått still (och till och med minskat) i ett år och hon är ganska säker på att det har med träning att göra. Jag har sett henne i olika medier genom åren och tänkt att man greppar väl efter alla halmstrån och nästan blivit lite provocerad för jag upplevde att man kanske inte alltid kan välja, men hon fick det att låta så satans enkelt att springa en mil trots att man är full med gift och mår skitigare än någonsin. Idag kände jag lite mera att jag förstår hennes insikt och tanke på hur träningen hjälpt henne. Kanske mera på insidan än något annat.

Jag borde verkligen gå ut på en promenad, men jag vill inte. Jag vill verkligen inte klä på mig, jag orkar inte klä på mig...Var ska man hitta orken. Nu vet jag att det här är bara smekmånaden... jag kommer att må så jävla mycket sämre. .. jag kommer vara nästintill förstörd om någon månad. Var hittar folk styrkan. Jag känner den berömda nedstämdheten komma krypande, det är cellgifterna, den trycker bort alla bra tankar och glada känslan för det jag tycker om och bryr mig om, och jag känner att den är endast kemiskt framkallad. Det är inte för att jag är ledsen, det är för att gifterna tömmer mig på dom. I morgon är en bättre dag?

This is the shit on earth.