Min tredje cancerresa 2020

I februari 2020 kände jag att jag hade som ett blåmärke på en punkt stor som en fingerspets ungefär. Jag trodde att jag kanske slagit mig, eller att jag hade träningsvärk då jag och min syster just startat en träningsperiod och vi sågs minst en gång i veckan på gymmet. 

Den här punkten gjorde med tiden lite ondare och det gjorde jävligt ont om jag kom åt den med ett tryck, men annars kände jag aldrig av den. Tiden gick och jag tänkte inte så mycket på den. I början på sommaren nös jag och något hände, jag fick ondare. Ännu ett par veckor gick och jag skulle jag trycka till ett fönster som är lite trögt att stänga och det gick en ilning genom kroppen med utgångspunkt i bröstbenet och någonting hände i bröstkorgen som liknande en skada jag tidigare haft i revbenen, det gjorde ont, krampade lite och jag fick svårt att andas.

Sökte vård hos vårdcentralen där jag bor i början på juli. Träffade en läkare som undersökte mig och vi var ganska överens om att det mest troligt är en inflammation, ett tillstånd som kallas tietze syndrome. Jag hade en svag svag svullnad på punkten där jag hade ont, och svullnaden skiljer tietze syndrome från kostokondrit som ändå är ganska vanligt. Det är enkelt förklarat en inflammation i brosket som förbinder revben med bröstben. Denna åkomma kan komma att bli kronisk men går oftast över av sig självt. Jag hade ett par månader tidigare googlat på mitt problem och allt stämde in på detta. Jag googlade även på metastaser i bröstbenet, inget stämde in på det. Thank God.

Jag fick, med tanke på min historia ändå åka och göra en "häströntgen" direkt och det var inga konstigheter på den, vi sa att jag skulle komma tillbaka i augusti för att se om det blivit bättre. Samtidigt så kontaktade läkaren Bröstcentrum och de sa samma sak, låt det gå en tid, och blir det inte bättre så kontakta oss igen.

Återbesök i augusti och hade varken ondare eller mindre ont, det akuta med andningen hade upphört så gjorde mest ont vid tryck och vissa rörelser. Efter att läkaren hade ytterligare samtal med Bröstcentrum bestämde de att jag skulle komma tillbaka tre månader senare för en klinisk uppföljning.

I oktober var jag tvungen att ringa vårdcentralen igen för jag fick ondare och det började störa mina dagar, jag fick ont i axeln och hade rätt ont, Alvedon och Ipren funkade inte så bra. Antar att det var här eländet satte igång. Jag fick göra en DT, man såg inget särskilt på den, varken mer eller mindre än på slätröntgen i juli. Bröstcentrum tog över då det blev lite snurrigt för vårdcentralen och bröstcentrum att samarbeta samt att nu undersökningarna gjordes för att utesluta metastas. 

I november träffade jag en läkare på BC som då upprepade svaret från DT röntgen och sa att de kan inte se att det är en metastas men heller inte utesluta. Hon sa att man brukar göra en magnetröntgen som nästa steg men hon trodde inte man skulle kunna se så mycket mer där så hon föreslog att jag skulle göra en biopsi direkt istället. 

Det tog knappt en vecka till biopsin (som för övrigt var riktigt äckligt... usch) och sen blev det en veckas radioskugga. Jag fick en kallelse tillbaka till BC den 22/12 som jag antog var för att få svaret. Det lät som en lång väntan men jag tänkte inte så mycket på det. 

Fredagen den 11/12 gjorde jag det stora misstaget att logga in i min journal på 1177. I min vildaste fantasi hade jag inte kunnat tro att man (vem fan det nu än är som tycker detta upplägg är en bra ide) postar diagnoser där utan att följa upp dem med ett samtal eller något annat humant upplägg. 

In my face verkligen. Jag fick en chock på ren svenska. Jag blev iskall, började skaka och hyperventilera. I en enda mening raserades min värld.

"Sekundär malignt tumör i ben och benmärg"

Hur de sedan från BC håll bemötte min längtan att få tala med en läkare om diagnosen orkar jag inte ens skriva om, de har uppenbara problem med underbemanning och koll. Jag hoppas att de är säkrare på att behandla än att ta hand om administrationen...

Well, det var det här som hände och anledningen till att min skrivterapi nu återupptas. I skrivande stund vet jag inte så mycket. Jag vet att jag inte kan bli frisk. Det räcker så för just nu, resten av mitt liv kommer väl att handla om att deala med just det faktumet. Att ständigt vara under behandling, och att jobba på psyket. Må de sista ljuva åren .....

Jag har en dotter, och hon är det viktigaste för mig. Den här fajten är för henne, varje dag, minut och sekund räknas. Och det ska bli många sådana.