Livskvalite och tamoxifen.

Jag mådde skit i 4 år när jag gick på tamoxifen. Det började med att jag fick antidepressiva när jag efter några månader med tamoxifen började känna mig arg som fan innan mens, det växte ut horn och jag kunde inte kontrollera vad jag sa och gjorde, otroligt obehagligt. Dom här perioderna blev mellan en vecka och två veckor i månaden... fattade fortfarande inte, det skulle ju inte bli särskilt jobbigt alls att äta dom här medicinerna enligt onkologen (som sitter i samma hus som cancerpsyk)

Fick träffa en kanonläkare på radiumhemmets psykmottagning som sa " ja men det här är ju jättevanligt! Ju yngre man är desto vanligare är det med depressioner och andra biverkningar, du kommer behöva äta antidepressiva i de fem åren du äter tamoxifen". Så var det med det. Började äta dessa (fick lägga till ytterligare medicinering då jag även fick biverkningar av antidepp)
Det här gick bra ett tag, kände ju bara av att jag inte blev ett monster och jag var harmonisk och lugn numera... efter nått år började jag inse att jag hade ju inte några känslor alls, jag blev helt i limbo, det här förstör för vem som helst, om du inte kan känna glädje, inte sorg, inte ilska, inte ... ingenting så är det svårt med alla sorters samliv.
Förutom detta så gav mig tamoxifen ont i alla jävla leder du kan tänka dig. Jag var i fyra år stel som om jag varit 80 år gammal. Jag gick upp massor i vikt och jag kunde inte går ner dessa. Jag var konstant trött i 4 år, glad att jag levde men inte särskilt glad för övrigt, inte heller ledsen... ingenting.

2015 på våren bara slutade jag... jag glömde bort att ta dom, orkade inte hämta ut nya, det började med att jag bara inte klarade av tanken av vad antidepressiva gjorde med mig, jag upplevde att jag trots dessa började känna mig nere, jag tänkte att jag slutar med dom, jag måste bara få KÄNNA någonting, om det är depression så må vara. Ett år klarar jag väl med att vara nedstämd. Sen började jag glömma av att ta tamoxifen, tillslut sket jag i det. I november ringde jag till radiumhemmet och sa att jag slutat, ett år i förtid, jag var ordinerad 5 år. De tog upp detta på konferens och gav mig en riskprognos på 1 till 2 % risk att få cancer igen, på grund av att jag ätit dem ett år kortare tid.

Jag förskönar inte detta på något sätt när jag säger att jag fick livet tillbaka. Jag orkade vara närvarande, jag var vaken, jag orkade träna, jag orkade med allt ! Jag var inte längre trött överhuvudtaget förutom när jag sov, det var ett sådant rus att jag ville skrika ut SLUTA MED DEN DÄR SKITEN OM DU MÅR DÅLIGT! Men realiteten med att sluta är inte så enkel.

Nu ville det sig så illa att jag i februari 2016 hittade en ganska stor tumör i armhålan. Mest troligt (enligt egen tankesmedja) så kan det knappast ha med detta att göra, det var metastaser från min cancer 2010 som legat kvar i armhålan trots cellgifter och strålning, det som kan ha påverkat detta år utan tamoxifen kanske skulle kunna vara att den vuxit snabbare? Jag vet ärligt talat inte. Det min första onkolog sa var att har man ätit ett år, så har man ytterligare ett års skydd. Har man ätit tre år, har man sex års skydd osv, stämmer detta så kan mitt avslut inte ha med nya tumören att göra.

Det som nu oroar mig som fan är de nya rönen, nästan alla äter nu 10 år. Och jag kommer ju inte komma undan detta, det är i så fall på egen risk. Men jag kan inte med öppna ögon och med vetskapen om hur risigt mitt liv var med tamoxifen se fram emot 10 nya år med det här helvetet. Och jag blir så jävla förbannad när jag tänker på hur man förminskar den här medicinen, och hur man ger människor svaret " på egen risk" när de mår dåligt och vill sluta. Så klart det är på egen risk, men lägg lite stålar på att fortsätta undersöka denna drog, jag tycker det verkar otroligt märkligt att man till alla dessa tusentals kvinnor som får hormonell cancer varje år, släpper iväg dem med det här helvetet utan att förklara hur man kan må, och vilka konsekvenser det kan ge. Är det inte också märkligt att vi är alla typer av kvinnor, vi väger mellan kanske 40-200 kg och vi får alla samma dos? Är det inte dags att ta reda på hur stor verkan tamoxifen har och faktiskt ge kvinnor en sann bild av vad tamoxifen gör för denna typ av cancer. Är ingen intresserad av livskvaliten? Lever jag hellre 20 år till i missär där jag hatar mig själv och andra, eller tio år i harmoni? Vem ska bestämma det... jo det ska ju jag. Cancer är ju inte bara cancer... det kommer ett liv efter cancer för dom som inte dör av den, och det är inte alltid så grant.