Ingenting kommer gratis

Kommer på mig själv med att nedvärdera mitt eget jobb med hela cancergrejen, tänker också själv att "äh, man bara måste gå igenom det". Men jag jobbar ju hårt, jag jobbar varje dag med mina tankar och mina känslor, jag jobbar stenhårt. Det är verkligen nyttigt att kika i fb grupperna (som jag inte alls gillar...) och inse att jobbet faktiskt gjort något. Det finns en massa positiva tjejer som ger energi, och sen så finns det ett gäng otroligt negativa människor, som inte heller är där för att tanka energi (uppenbarligen) utan bara spyr. Och man får SPY. Det här är ett helvete på jorden, det är vidrigt, många kommer inte att bli friska, och vi som kan bli det (jag anser numera att frisk det blir man inte... man kanske bara får andrum ett tag) kommer att leva med en ständig rädsla, men man behöver inte leva resten av sitt eventuellt korta liv med endast negativa tankar. Det kräver ett arbete av hjärnan att komma ur SPY stadiet. En del stagnerar där. Jag vet att man inte behöver hamna där, man väljer helt och hållet själv hur hårt man är villig att jobba. Det enda som du kan ändra på när du fått en dom är din inställning. 

När man ogillar sitt jobb, sin chef, förskolan till sina barn, sin lägenhet eller hus, har man ett val att byta, man kan även försöka att ändra inställning men man kan ganska enkelt ändra sin situation, när man har fått cancer (eller andra sjukdomar som kan leda till ett kortare liv) så har man bara ett alternativ kvar, och det är att tänka så rätt som möjligt för att göra tiden så bra som möjligt, kan man inte göra det på egen hand, så kan man skaffa hjälp. 

Jag är inte i situationen att jag fått höra "vi kan inte göra något". Men jag känner flera kvinnor i min ålder, och yngre och äldre,  som vet att cancer kommer att ta deras liv, cancern kommer att ta dem från sina barn, sina män/kvinnor och sin värld. Dessa kvinnor är de starkaste jag träffat på, och jag lovar att jag önskar jag hade ens hälften av deras livsglädje, och då är min inte särkilt svag. 

Jag gissar att det finns dagar då de skriker ut sin frustration och sin ångest, men de jobbar på med att göra sin tid till den bästa. Hatten av ladies! HATTEN AV! 

En av mina första tankar denna omgång var "om jag ska dö nu så ska jag göra allt för att min tid ska bli den bästa, det finns ingen anledning att deppa ihop". (Rättelse, finns massa anledningar att deppa ihop och faktiskt dö i förtid... men ni fattar)

Jag fortsätter att jobba varje dag med min inställning. Jag fortsätter att jobba med min fysik. Jag vill bli friskare än jag någonsin varit, året då jag passerat 40sträcket ska bli året då jag är i min bästa form någonsin. Några veckor utan socker har gjort underverk, och det kan bara bli bättre, armen gör inte ont (artificiellt iallfall...  jag har själv dragit ner på morfinet, man blir ju helt pantad av den där skiten) jag är trött men jag mår bättre när jag rör på mig, så nu ska jag springa en sväng... jag springer fortfarande ungefär lika långsamt som jag går...men det ger mig massa energi.

Nedan ser man hur håret vuxit (på sista bilden har jag klippt luggen) trots att jag tappat mer än hälften av allt mitt hår skulle jag uppskatta. Nu är det mer än en månad sedan jag fick sista giftet men jag tappar massa hår fortfarande. Det växer också en massa, en matta med kort fjun :) 

Förtydligande: Av mail jag fått kopplat till detta inlägg så ska jag förtydliga mig. Jag menar verkligen inte att man ska ta tjolahoppsansteg genom livet oavsett om man ska leva eller dö, att man ska vara tacksam och glad hela tiden, det jag säger är att i alla fall JAG hoppas att jag inte är/blir bitter, och att jag kan leva genom den tiden som är kvar, oavsett om den är lång eller kort, och jag tror kanske att det är så enkelt att det inte får plats en massa negativet i mitt liv. Jag fattar också verkligen att det är sjukt svårt, och att en del som går runt med smärta och inte pallar vara glad. Då finns väl bara det andra alternativet. Alla är vi olika, jag kanske ligger i en pöl av självömkan och bitterhet till slut, det får tiden utvisa, tills dess kommer jag göra mitt bästa. Det jag skriver är ju vad JAG tycker, och skrivet tur MIN synvinkel, jag kan inte sätta mig in i allas liv. Och Nej, jag har inte varit i situationen att jag har en tidsram att förhålla mig till, det har jag ju upprepade gånger också påpekat.

Jag är också ledsen och bitter i perioder, det är därför jag får jobba så hårt.

Såååå tunt. Augsuti 2016

Hö: Mars 2016
Vä: April, kanske Maj 2016

Svårt att se kanske, mattan som växer i hårfärstet