Viktig info ang nedstämdhet och tamoxifen

Var på ett intressant möte med psykavdelningen på radiumhemmet i går och lovade faktiskt dem att sprida detta budskap.
Jag har ju beskrivit här i bloggen att jag mått lite risigt sen jag började med tamoxifen, bl.a. fått en rent horribel PMS samt att jag känt mig helt känslokall, inte deprimerad men heller aldrig riktigt glad. Innan semestern kände jag att nu fan måste nått hända, annars kommer jag att utveckla nått som förmodligen blir värre. Jag blev galen av att jag inte hade lust med något, kom inte igång med träningen, svårt att motivera mig själv.
Ringde kuratorn på cancermekkat i Stockholm och förklarade. Hon sa "du mår inte bra", doktorn ringer dig snart. Sen ringde hon, räddaren i nöden och förklarade " tamoxifen och jobbiga situationer (livshotande sjukdomar, skillsmässa, dödsfall osv ) gör att seratoninet i hjärnan fuckar upp. Hade man kunnat mäta seratoninets nivå hade vi inte haft några problem utan lätt kunnat avgöra att det är en för låg nivå, och då fungerar man inte normalt och enda sättet att lösa det är att tillskott. Detta är heller inget man kan "rycka upp sig ur", aldrig. Av naturliga själ kan det öka, men det kan bli en lång väntan och helt onödig.
De pillrena jag nu får är ren medicinering mot biverkningarna av tamoxifen. Det är som ett kosttillskott, som när du har järnbrist eller vilken brist som helst"

Jag var väldigt negativ till dessa piller, eftersom jag inte anser mig vara deprimerad så kändes det överdrivet. Jag är av en helt annan uppfattning idag, 4 veckor senare. Det är som natt och dag. ALLT är bättre, jag kan koncentrera mig, jag känner känslor, jag tar in saker och känner, jag har lust till massa saker, träningen är igång och det känns roligt, jag vill träffa folk, sociala sammanhang känns inte alls jobbigt, bara roligt. Jag har blivit mig själv igen.
Jag var i en annan värld, min dotter brukade säga "du lyssnar ju inte", och det gjorde jag inte heller, jag var i någon limbovärld som bara bröts upp av en hysterisk ilska 7 dagar i månaden när jag bara ville döda allt i min väg och kände konstiga känslor.
Jag tänkte att "jaja, jag lever ju iaf", men det finns faktiskt hjälp att få!!! Och var fan inte rädd för det. Vi är redan så fucked up med cellgiftet och tamoxifen, så vad gör några fler piller om du kan må BRA?
Dessa heter citalopram och är särskilt bra just i kombination med tamoxifen. Jag läste om dom på nätet och tänkte "aldrig i livet", folk beskrev hur de blivit jättedåliga i början, gått upp i vikt och massa annat skit, men jag tror man ska strunta i att läsa. Jag går ff ner i vikt, och den enda biverkan som drabbat mig är något livliga drömmar de första två veckorna.
Dessa piller används oxå som medicinering mot svår PMS, så flera flugor i en smäll där. Att man mår på detta sätt av tamoxifen är mera vanligt hos yngre kvinnor, kroppen får en chock och pallar inte med förändringen. I mitt fall vägrar den dessutom att ge upp, så det är ett ständigt krig.
Mest troligt är att jag behöver detta så länge jag äter tamoxifen.

Sen pratade vi om varför man (jag) inte får den här informationen av onkologer. Hon sa att det tyvärr helt enkelt tex på KS är så att man bara har tid att fokusera på att hålla folk vid liv, och det är ju bra såklart, men vi som tack vare deras insatts har många år kvar att leva måste ju på nått sätt få drägliga liv. Hon jobbar stenhårt för att få in en ändring, ett annat synsätt på det här med biv av tamoxifen, det är ju trots allt nått man ska stå ut med i minst fem år.

Någon som har frågor på det? Ni vet
var jag finns!