Inspiration Zer0

Det fungerar fortfarande, pillren. När jag gör hastiga rörelser och när jag vaknar på morgonen (förmiddagen .... jag sover typ 12 timmar på den här skiten) har jag lite ont, men för övrigt inte alls, jag liksom känner var det onda är, det pirrar i armen och jag har känsel men ändå inte, väldigt lustig känsla. Det jobbigaste är att jag är "sovatrött" hela tiden och den här påverkade känslan 24/7. Jag är liksom lite småfull hela tiden, inte alls härligt. Jag kan inte samla tankarna och orkar inte riktigt tänka.

Nu till måleriet. Jag har ingen inspiration... har jag iof inte haft på länge och beror nog inte på detta, men det är så tråkigt. Ett helt rum som bara står... står och väntar på inspiration. Tror den kommer till hösten. När allt är som vanligt igen, när jag inte alls har tid att måla, då kommer den, jag är helt säker :) Tills dess får målarrummet fortsätta att samla damm.

Tänkte igår att jag ska gå och klippa topparna och färga håret, det har ju växt som vanligt samtidigt som jag tappat hälften av allt hår så jag har en skön utväxt från sista färgningen, jag vill ha lite längre fransar också...men så kommer jag på att det snart är den 25 augusti... och tänk om det värsta av värsta skulle hända. Mera cellgifter. ... EC.. då tappar jag håret och fransarna direkt. Jag LOVAR att fixar jag håret nu då kommer det bli den där skiten, så av ren vidskeplighet tänker jag vänta med det tills den 25. Sen kan jag börja fixa till denna trasiga människa och försöka återgå till det forna .

Nu har jag petat i mig ett ägg... inte intresserad av att äta alls. Måste vara morfinet. Klockan är 13 och jag har ätit ett ägg. Kanske också en bidragande orsak till tröttheten, jag vet inte.

Igår träffade jag en underbar kvinna, hon går igenom det jag gått igenom, men hon har det så mycket jobbigare, och när jag träffade henne känner jag att mina problem är inga problem. Det fick mig återigen att känna maktlösheten i det här helvetet som kallas cancer. Hon var så stark ändå, och jag tänker att hade jag mått som hon mådde hade jag legat i fosterställning i sängen, men hon var stark och uppe så mycket hon orkade. Vi har en inre styrka i oss, det finns en sista växel som vi inte vet att vi har, och den kommer fram endast när vi behöver den. Jag önskar henne allt gott i världen och tillfrisknande <3 p="">
Väntan... det är jobbigt att hela tiden vänta... det är något tråkigt med att vilja att en hel månad bara ska gå fort... Nu har iof de senaste 6 månaderna gått rekordfort så jag antar att det fortsätter, på både gott och ont.

Nej... jag har inte mkt att skriva just nu. Over and out!