Väntan och pianosträngar

Tråkigt är bara förnamnet. Nu är jag pigg och barnet är tillbaka i skolan och så även alla andra jag känner. Jag har så tråkigt. Men jag har heller inte lust att göra ett skit, ingen inspiration alls för målning (mediciner?). Var och hälsade på på jobbet i går, pratade lite framtid. Saknar att gå dit, och ser framemot att snart göra det igen.

Känner mig ganska trött just idag, jag försöker vända på dygnet, är nog så enkelt. Det regnar sidleds ute och jag känner inte för några sportiga aktiviteter, har trappat ner på morfinet och tror att även det kan göra att man känner sig lite nere, om jag inte minns fel från tidigare intag. Äter ff nervkörsmedikamenten och vet inte när jag ska trappa ner på dem. Just nu har jag en härlig (eg känns det som två) härliga senor, fenomenet kallas "pianosträng" som går från armhålan ända ut i handen och gör ont, det stramar och drar. Ganska vanligt efter operation av axillen och ska gå bort av sig själv med tiden men är jävligt störigt.
Borde gå och handla men har ingen lust...

Typ så känns livet idag. Jag väntar, igen. Jag vet att de vet vad som ska hända, men jag måste vänta på svaret. Trist.