Satan i gatan

...så uppföljningssamtalet resulterade i att jag fick åka och träffa kirurgen igen... jag sa "det har svullnat". "Det tycker jag inte det ser ut som " sa hon, men vi kollar med ultraljud. Sen tömde hon 3 sprutor med minst 10ml i varje....När jag satte mig upp trodde jag först att jag var botad. Jag hann bli otroligt lycklig mitt i mitt jävla morfinrus (som inte alls var kul idag, efter tablett nr 5 började jag få en känsla av att jag skulle få ett nervöst sammanbrott... jag fick panik typ) men nej, jag har fortfarande ont, men det blev mycket bättre ändå tyckte jag. Hur som helst, jag har en smärta som inte ger med sig, och hon är fortfarande säker på att det är nerven som fått sig en törn. Jourhavande på smärtkliniken har nu då gett mig ytterligare ett preparat som är framtaget för just nervsmärtor, detta skall jag ta tillsammans med morfin (som mycket riktigt inte gjorde någonting för mig mer än att jag kände mig helt full och oredig)
Tycker det redan vätskat på sig igen, så jag skulle gissa på en till tömning och nya medicinen tar nått dygn på sig att verka så jag avvaktar väl igen då. Börjar bli lite orolig eftersom jag inte kan göra rörelserna för att behålla rörligheten i armen efter operation, att jag ska bli stel för all framtid, det skulle ju verkligen vara tråkigt. Jag tänker att får jag bara bort smärtan så kan jag iaf röra mig, nu är jag helt stel eftersom jag försöker att inte röra mig alls och samtidigt spänner mig.

Jag är trött på mediciner, inget gott kommer ur dem ever... ändå måste man pröva. Jag är så sjukt trött heltiden av dessa tabletter, och de nya ska vara om möjligt ännu värre, man blir oftast väldigt trött av dom... betyder det att jag kommer sova bort smärtan som med zyprexan jag fick mot illamåendet från cytostatikan. .. Suck. Då var vi detta märkliga moment 22 igen då.

Nähä... jag går väl iväg och sover nån vecka då. Jag har ju ändå inget spännande liv om det ska vara så här. #jagärintebitter