Borde vara extatisk!

Så varför känner jag mig då så djävulskt låg trots att mötet med en hemskt trevlig onkolog gick väldigt bra och jag fick inga överraskningar alls utan det blev exakt som jag trodde.

Jo svaret är mest troligt att det är för att jag har helt stängt av oron och alla möjliga tankar om den kommande antihormonbehandlingen som kommer nu. Ni som inte läst mitt inlägg om livskvalite och tamoxifen kan göra det för att förstå lite bättre.
Jag hoppas att den grava PMS jag känner just nu är just PMS och inte ett tillstånd jag hamnat i för all framtid.
Jag kunde inte bara lyssna på henne och låtsas som om det är första gången jag funderar på hur den här satans hormonbehandlingen kommer att påverka mig. Jag var tydlig med att jag INTE VILL, jag kan inte se ett endaste litet ljus i mitt liv om jag måste ta detta, det är givetvis upp till mig själv, jag kommer säkerligen att ta emot det men jag har bett om ett par veckors väntetid. Hon var så förstående att jag undrar hur ofta hon själv får höra hur bra man kan må, det fanns ingen övertalnings eller övertygelseförmåga alls i henne och jag måste faktiskt höja det. Man ska verkligen inte måla fan på väggen, men man behöver heller inte försöka måla honom i rosa glitter om man ändå inte kan låta bli penseln.

Jag är fullständigt livrädd för cellgifter. Jag är fullständigt ÖVERLYCKLIG att det inte var snack om något sådant, men jag är så jävla ledsen för det som komma skall. Att jag mådde piss med tamoxifen i 4 år gör att jag har väldigt väldigt svårt att peppa mig själv till att jag kommer må bättre med Zoladex och Arimidex. Men det är mitt val, och det är fan ett svårt sådant.
Jag förstår att det för en fullt frisk människa som aldrig gått igenom en 4 årig lång depression med trötthetspaket i bagaget att det är ett enkelt val, men för mig är det verkligen inte enkelt. (Jodå jag åt både deppmedikament och annat skit för att må lite bättre... )

25 ggr strålning och herceptin var tredje vecka tills i vår känns ff som den lättaste delen i det här. Det startar om några veckor.

Nu ska jag lägga mig ner i min tårpöl och köra mantrat "det är ju underbart att slippa mens Ida!" " det är ju underbart att slippa mens Ida!" ... och hoppas att jag tillslut känner att det iaf finns något positivt med Zoladex och arimidexd.

Over and fucking out.

Ps Annika, tack snälla för tipset om spikmattan! Dammade av den och efter 10 minuter så mådde hela kroppen bättre och jag somnade till och med utan hjälpmedel!