Cancer is a bitch but so am I

Eventuellt blir det svårt att sova ikväll. I morgon borde jag få veta om jag har en chans mot motståndet eller om jag måste ställa in mig på ett mirakel.

De sista två dygnen har jag haft mycket kontakt med mina bröstsystrar. Människor jag hoppades hade stannat någonstans i mitt finminne och en del i mitt finliv för att vi stöttade varandra under en jobbig tid och nu kan glädjas åt att vi e så satans grymma som tog hand om bitchen en gång för alla. De här helt okända människorna var en viktig del av cancerlivet. När det är som tuffast är det skönt att kunna prata om eländet utan att känna sig bisarr, vi bar alla på samma skit, vi hanterade alla det på samma sätt, det är som vilken tragedi som helst.. man går igenom alla stadier. Vi kunde prata om allt äckligt som den här tiden har i sitt (torra) sköte....

Nu skäms jag lite för att dra deras minne i skiten... men jag älskar dom för att dom finns och för att dom vågar och orkar bry sig. Ni är bäst. Ann, Magdalena, Annika, Charlotte, Anna, Helena... mfl och jag är ledsen att jag inte hunnit svara alla. Jag hoppas jag inte skrämmer er nu. Jag ville och trodde jag var en av er, en av oss. En av oss som ska gå vidare och tänka att det var en tråkig tid i livet men nu går vi vidare. Jag känner mig lite.. lite liksom som en dålig förlorare. Och lite utstött. Nu måste jag se till att jag får vara med i er klubb igen :)



Letade själv efter cancerbloggar som kunde stärka och inspirera. Fick upp topplistor på cancerbloggar, dom första tio var döda...

Lite så har det varit de sista dagarna...