Vänner

Tänk va viktiga dom är, vännerna... Igår kom mina Lindor och hälsade på (ni som hängde med mig förra gången känner säkert till i allafall en av dom, hon som uppmanar till att ALLTID vara snygg, min djävul på axeln som ser till att jag gör mitt bästa, och som gärna lånar ut sina Prada puppor till mig :)

Några timmar med folk som får en att glömma, som tillåter lite ältande och funderande och som får en att skratta. Gjorde min vecka. Vi tar allt så jävla mycket föregivet, vi tänker att vi ses snart, men det blir inte av, vi är alltid för busy.. och tänker vi kan ses nästa vecka eller nästa eller nästa. Det är 100 år sen vi sågs sist, och när vi väl gör det så fattar man inte hur man kan låta det gå så lång tid. Det är precis så här för mig också.. men nu sitter jag såklart och funderar mycket på vad som verkligen är värt något i livet. All denna väntan på svar på röntgen ... och att inte veta hur det slutar eller fortsätter gör att jag hamnar i en situation där jag tänker på ett annat sätt kanske. Nu är mina vänner och min familj viktigare än någonting annat, gäller bara att få dom att förstå det också :) Hur ofta säger du till någon i din närhet som alltid finns där, som du tar för givet, hur ofta säger du "Jag älskar dig" till denne? 

Utan att vara morbid på något sätt så tänker jag såklart mycket på hur jag skulle klara av ett dåligt resultat, och för att väga upp skapligt mörka funderingar så måste det vara en massa roligt att väga upp med, det står minna vänner och familj för, energi och skratt.

Tack till alla berörda 

Så hur mår vi idag. Vaknade och tänkte att nu måste jag spy... men tog en ondestaron (mot illamående) och nu är jag bara så där härligt "gravidillamående" som jag varit mest heltiden. Och hur löser vi det? Jo jag äter... heltiden. Idag kunde jag dricka kaffe utan att hulka. Ingenting följer samma mönster förutom illamåendet. Förstår inte riktigt hur dom tänkt att jag skulle ta denna behandling helt utan nått mot illamående? Jag kommer nog få leva med att leva dag för dag, inte planera så mycket utan bara... liksom ja... göra det jag klara av just den dagen. Jobbade i måndags och det gick hur bra som helst, jag har inte alls varit så trött som jag har för mig att jag var förra gången, *peppar peppar, ingen förlamande trötthet. Ännu. 

Förra gånger rasade mitt hår den här dagen, nr 9. Än sitter det hårt och igår friserade jag min lugg. Man måste passa på att pröva olika varianter nu :)

Hänt på hemköp. 

Jag står i kön. Det står en man framför mig med några få varor... han verkar lite stressad och letar efter en kortare kö, vänder sig mot mig och säger "jag tycker det är invecklat med självbetjäningen, man måste köpa en kasse och jag ska inte ha nån".

-Jaha, ja så är det kanske.

- (fortsätter titta på mig) Här såg jag en tjej snatta en gång. Jag gick fram till henne och då drog hon ut genom kassan. Stannade utanför och tog fram det hon snott, en liten chokladkaka. 

Onödigt. Så onödigt att sno nått sådant litet? Ska man begå brott ska det vara ordentligt, så det är värt någonting.

-Eh... ja.. alltså jag vet inte.. jag har inte begått så många brott ...tror jag.

-Det har jag, ett. Jag hade fått tre års fängelse om jag åkt dit.

Här känner jag att jag inte vill höra mer, men mannen fortsätter...

-Det var en tjej som blev våldtagen..hon har fortfarande men från det

-Oj fy det låter hemskt

-Jag och några till sparkade ner killen och satte honom i rullstol. Det var ett ordentligt brott, inte ett onödigt. Han sitter fortfarande i rullstol

-Eh.. jaha.. oj

Sen blev det mannens tur att betala... och han köpte en kasse (?) och drog.

Jag vet inte riktigt... har tänkt en del på det här... och önskar lite att jag sluppit höra. 

Vi har alla våra problem och så att säga...