I get scared but Im to cool to admit it

Planen var onkologen (cancerläkare för rookies) måndag. Onkologsjuksköterska (cancersyrra för rookies) på fredag nästa vecka, och för oss cancerproffs så hinner man/jag tänka.... fredag... möte med syrra... varför då... port (sladd rakt in i feta artären för att få gifterna i), mediciner (kortison för att inte få allergiska reaktioner av cytostatika och även för att förhindra att bli spysjuk.. primperan..  för att motverka illamående...sprutan för att få upp vita blodkropparna efter behandlingarna mm som jag inte minns), plan för behandling? VAD

Så jag ringde. Jag är ju i arga stadiet och kräver svar (på ett väldigt snällt och mesigt sätt, det är i huvudet jag tänker SURFITTA ... JÄVLA BABIANBALLE......) och jag fick svar.

Jag fick tala med kvinnan som skulle bli min "syrra" på fredag och hon berättade att dom inte hunnit kontakta mig för de hade dagen innan lagt om allt för mig. Så istället har de klämt in allt på måndag efter onkologen och på tisdag kl 13 kan jag förvänta mig första omgången cellgifter. (jag vet att det gärna står på nätet om man slår upp ordet cellgift "man kallar olyckligtvis cytostatika för cellgift i folkmun" vilket stämmer och inget annat. Cellgifter är precis så jävla olyckligt som det låter...jag kommer ICKE att försköna detta bullshit)

Lite fascinerande ändå att man lever i så fullständigt olika världar på sjukhus och i verkliga livet. Jag är ju en människa med människor runt mig, med ett arbete som de flesta av oss har och gärna vill sköta då det både ger oss tillfredställelse som människor och ställer maten på bordet.

Missförstå mig rätt, jag vill inte dö, och jag kommer att ta den här behandlingen så snabbt jag kan men det blir lite överrumplande att lämna över det man gjort dagligen i för många år till någon på 1,5 dag. Jag är heller inte on top of my game, men det är som med allt annat. Bara att köra.

Så. Fredag kväll... fullständigt färdig efter att ha försökt få med allt viktigt i mitt dagliga arbete till den (fantastiska tjej!! Så så bra <3) tjej som ska ta mina grejor . Hon fick släppa sitt och bara förbereda sig för något helt nytt. Jag skulle vilja påstå att vi lyckats med ett underverk. 

Var var jag... fullständigt färdig... jag har på någon dag försökt hinna med att prata med dom som jag själv gärna ville informera om läget. Efter 15 år på samma arbetsplats har jag kollegor som jag känner bättre och värnar om. En del känner jag knappt. Många av dom stöttade mig 2011 när jag fick behandling för den första vändan. Jag har lagt mycket bakom mig men jag är evigt tacksam för det stödet jag har fått på alla plan. Jag blev lite rädd att människor inte skulle orka igen ..typ "men va fan...igen, kom igen, jag orkar inte" :) Men jag måste säga att jag är rörd över hur lyckligt lottad jag är. Ingen kan förstå hur betydelsefullt detta är för mig.

Det är overkligt. Det som händer just nu är overkligt. Jag har inte tagit in det här. Jag har njutit av alla sköna fina människor som jag träffar varje dag och försökt att glömma bort att mitt andra liv, det tråkiga livet som anfaller mig med orkanstyrka nästa vecka. Livet där man blir en typ av människa man inte vill vara. Jag går själv till Radiumhemmet med ett slags hånfull känsla av att vara lite viktigare lite bättre än alla sjuka stackare. Jag vill inte vara sjuk. Jag är inte sjuk... jag måste bara fixa lite ... annat än jobbet ett tag... :) (hoppas bara folk som känner mig läser detta... ni som vet att jag såklart inte ser ner på andra utan försöker vara lite rolig... fast innerst inne... )

Jag pallar inte att vidröra ämnet "nära och kära". Jag absolut hatar det här. Jag absolut föraktar cancern för att den gör det här för mina kära. Hur fan vågar den jäveln sätta dom i den här båten, DET om något är orättvist. Ingen av oss vill det här, men dom är ändå inte ens drabbade och drabbas ändå hårdast. Jag tror det här är svårt att förstå för andra än för mig själv hur illa det känns att min mamma, att min dotter och att mina syskon och andra nära ska behöva tvingas gå igenom det här igen. Im so fucking sorry folks... bare with me. 

I september fyller jag 40, med eller utan hår. Då ska jag åka till Rom med min mamma och mina syrror (några syrror kanske inte är informerade... men det är planen) och det är nog min första milstolpe denna gång. Jag måste ha något att sikta på. Jag lovade förra gången att jag inte skulle få några fler ångestfyllda födelsedagar utan faktiskt vara jävligt nöjd över att bli äldre. Jag har verkligen försökt, och nu känns det viktigare än någonsin. Jag har aldrig varit så sugen på att fylla 40 som jag är just nu.

Förra gången oroade jag mig för att bli ful.. tappa hår, förlora ett bröst,  bli tjock, trött... nu oroar jag mig för ordet palliativ. Livet är skenheligt och helt underbart. Jag tycker att jag har klarat av ganska mycket de sista 8 åren. Min då make fick cancer, min morfar fick cancer, min mormor var jävligt frisk men när morfar dog hände något och nått år senare dog min mormor, ett av mina "allt". Det kändes verkligen som om det kunde få vara lite lugnt. Jag har mått så in i helvete bra ett år.. så fruktansvärt bra. Underbart är kort. 

Kärlek till alla er som jag vet tänker på mig, det är så många att jag borde sväva på rosa moln.

Jag är rädd men för cool att erkänna det. 

Ida

PS! Kolla här... så fina kollegor... så så fina. Ida, Akif och Jon, jag ska läsa tidning och äta choklad på tisdag när jag får giftet, vinet ska jag dränka mina sorger med i helgen, och sen ska jag bjuda er på skumpa inom kort ;)