Vaknar

sakta sakta och inte särskilt säkert vaknar jag upp. Nu har jag sovit sen i tisdags. Idag vaknar jag och känner att jag vill ha lite kaffe. Det var inte gott, men jag ville i alla fall ha lite.
Jag drar ner på medicinerna och i det stora hela, efter att på eget bevåg dragit ner cortisonet till nästan noll mår jag ändå bättre, jag sover hellre igenom ett par dagar än att mår som jag gör på cortison. Usch. Idag ska jag ta det enligt medicinschemat men jag skiter i det. Jag har inte fått några allergiska reaktioner. Det är även cortisonet som gör att jag tokäter så jag är glad att jag kanske slipper det. Dock vet jag att zyprexan kan ha samma effekt. Hur som helst funkar det utmärkt för mig med den nya medicinen, förutom att jag sover stenhårt i några dagar, nästintill dygnet runt så mår jag i alla fall inte särskilt illa.

Och det här var sista stora behandlingen? Jag vågar nästan inte tro på det... jag kommer inte tro på det fören dom drar bort piccen, och enligt min plan skall detta ske på tisdag. Jag blir gråtfärdig bara av att tänka på det. Då blir det några (tre) veckors återhämtning och sen operation. Jag längtar. Konstigt hur en vecka kan kännas som ett år helt plötsligt...
Cancer är verkligen ingen pålitlig sjukdom. Ju mer man försöker förstå ju mindre fattar man...

Jag ifrågasatte hur det kom sig att man inte tagit i lite hårdare för att jag skulle bli av med östrogenet förra gången, jag fick en förklaring som jag själv inte riktigt förstod och inte riktigt köper. Men han sa att man troligen tar i lite hårdare denna gång eftersom jag fått ett återfall. I min värld hade det varit bättre att ha gjort tvärtom men det är lite sent nu.
Den här gången räcker det inte med att ta bort äggstockar utan man behöver en tilläggsbehandling då östrogen även skapas i fettcellerna på kroppen.
Jag har väl ett par roliga år framför mig med ond och stel kropp med vallningar och uselt humör, men det är ju hur som helst bättre än cancer. Allt är bättre än cancer. Jag vet att jag skrev det förra gången att får jag det här igen så ger jag fan upp. jag klarar inte cellgifter en gång till. Den här gången känner jag lika dant men jag ska inte säga det. Det är ju tyvärr inte helt uteslutet, det kommer jag att förstå den här gången.

Mitt jobb nu är att jobba på att inte bli rädd, att inte bara sitta och vänta, utan att leva livet som om det här aldrig funnits. Det kan låta enkelt, men det är det inte.

Midsommar kommer att spenderas ensam i min soffa. Sånt är livet. Jag får ta del av sill och nubbar på instagram.

Ha en underbar midsommar !!

Ps, jag vet att jag fått mail som jag inte svarat på och det är för att jag råkade radera hela min inkorg, vet du med dig att du mailat mig, skicka det igen så ska jag svara!!