En sista duvning

Hade en sådan fin midsommar på landet. Jag har varit piggare än vad jag trodde var möjligt, för jag har aldrig känt mig sämre vid en behandling som vid den sista, jag ville bara krypa ur skinnet, när man känner att man inte bryr sig om man dör eller inte. Fy fan...

Anledningen till att jag piggnade på mig snabbt är utan tvekan att jag själv drog ner på kortisonet, dag 2 tog jag bara 4 st och sen tog jag inga fler, trots detta har jag haft stora problem med magen denna gång, så jag är glad att jag inte tog mera kortison. Jag pallar inte kortison.
Nu är jag så färdig med picclinen.. jag satt i 28 gradig värme vid poolen på midsommardagen och kände att jag inte ville någonting annat i världen än att dyka i...

Anyways, har mått helt ok! Nu är det mest att jag känner att jag är sliten. Håret är helt livlöst och det lossnar massor varje gång jag drar handen genom håret, jag blir inte glad och uppåt längre, psyket är helt kört i botten. Jag njuter inte av någonting, inte av bra dagar, inte av att måla, inte av att det är sommar, inte av någonting, cellgifterna har helt klart gjort sitt jobb. Nu vill jag bara vara klar. Nu vill jag få lite lugn. Tycker jag skrivit det varje gång, men det är ett faktum att den känslan växer sig starkare för varje gång.

Jag har sen detta började bestämt att jag köra en sockerfri tid efter detta, jag vill detoxa kroppen och jag har länge känt mig äcklad av socker, jag tror att det handlar lite om att jag vet hur mycket socker jag satt i mig i mitt liv och hur farligt socker är för mig med bröstcancer. Jag är helt klart en sockertorsk, jag har ett beroende av socker och vill gärna bli av med det. Som lite inspiration köpte jag en bok för att komma igång (när alla behandlingar är klara, jag bara förbereder mig nu) och på vägen från bokhandeln stannade jag på Mc Donalds... Nu är det inte så att jag äter där särskilt ofta, utan väldigt sällan, men ändå... .. idioti när den är som bäst

När min morfar fick cancer så trodde vi först att han skulle opereras och bli bra... det gick några få dagar mellan den information och den att det fanns massa metastaser i hjärnan och att döden var ett faktum. Han började med cellgifter men pallade inte det och avbröt behandlingen, efter den blev han aldrig riktigt pigg igen, och när han hade några pigga stunder så sa han "kanske man skulle ta sig en duvning till ".
Mitt liv har bestått av cancer sen 2008 när min x-make fick cancer. Morfar fick cancer, morfar dog, jag fick cancer, jag hann precis glömma eländet så dyker det upp igen. Jag måste säga att jag känner mig lite jagad av cancern. ...
Jag tänker fortfarande på mina morföräldrar nästan varje dag, det var så mycket, allt hände samtidigt och dom dog inom loppet av några år i detta virrvarr av cancer. Men det här har inte brutit ner mig ändå, man kliver upp och borstar av sig.
Nu morfar tar jag en sista duvning. Vi ses senare, du har ju sällskap av mormor :)