Förhoppningsvis 6:e och en sista fetångest
Den kommer smygande tidigare och tidigare.. fast jag har hela helgen på mig så börjar den redan. Jag har en oro i magtrakten och illamåendet kommer smygande. .. Jag blir på ett väldigt tråkigt humör när den här ångesten kommer.. Jag blir arg och sur och irriterad. Värst är det på dagen D. Min stackars mamma... jag är ingen rolig dotter på den dagen. Hon följer med mig på "stora" behandlingarna stackarn...
Jag är lite orolig för mötet med onkologen också.. svaret på CT.. oavsett svar är jag orolig.. har den inte minskat tillräckligt så avbryts behandlingen, jag har delade känslor, mest av allt önskar jag ändå det, så jag slipper sista behandlingen och de tar bort skiten omgående. Men jag vill ju också att den ska vara jätteliten och visat stor känsla för giftet.. då betyder det att jag får sista behandlingen. Pest eller kolera.
Jag har inte hämtat mig denna gång.. jag är sliten, men har klarat mig otroligt länge ändå, den här cellgiftsbehandlingen går inte att jämföra med den "klassiska" vid hormonell (och HER2)bröstcancer, den tog mer på kroppen, jag fick ont och var muskeltrött.. och jag upplever mig inte alls lika trött denna gång. Det kan ju ha lite med att göra att jag har gjort det en gång tidigare också, jag funderar och känner inte efter lika mycket, jag blir inte lika chockad över alla konstiga saker som händer med kroppen, jag oroar mig inte lika mycket över viktuppgången. Det jag känner nu som jag inte kände förra gången är ett missmod ... jag känner mig inte säker på att detta är sista gången. Min kropp har svikit mig en andra gång och det kommer ta tid att bygga upp förtroendet igen. Kanske aldrig.
Jag längtar nu.. som bara fan. Förra behandlingen drog de bort PICC linen (infarten för cellgifterna) på kvinnan som låg i sängen bredvid min, jag fick en tår i ögat. Jag blev glad för hennes skull och väldigt väldigt avundsjuk. Jag vill åka till mamma och bada i poolen med min dotter, jag vill ha en månads återhämtning utan den där skiten på armen, sen kan jag ta mig an operation.
Jag har börjat min forskning om hysterektomi och inser att mina kommande år kanske inte blir rosenröda, det är ju sorgligt, men jag får försöka tänka att jag bara får gå igenom det tidigare än förväntat, och att det kan bli lite jobbigare än ett normalt klimakterie.
Det jag känner spontant är att jag vill bli av med skiten omgående.. så fort som möjligt, jag orkar inte med någon mer jävla cancer nu. Nu vill jag att övre makter låter mig, min dotter och min familj få lite lugn och ro, låt oss vara bara.
Snart snart snart är det över
 |
| Så här glad var jag 28 April 2011. Kommer vara ännu gladare 28 Juni 2016 |
Jag är lite orolig för mötet med onkologen också.. svaret på CT.. oavsett svar är jag orolig.. har den inte minskat tillräckligt så avbryts behandlingen, jag har delade känslor, mest av allt önskar jag ändå det, så jag slipper sista behandlingen och de tar bort skiten omgående. Men jag vill ju också att den ska vara jätteliten och visat stor känsla för giftet.. då betyder det att jag får sista behandlingen. Pest eller kolera.
Jag har inte hämtat mig denna gång.. jag är sliten, men har klarat mig otroligt länge ändå, den här cellgiftsbehandlingen går inte att jämföra med den "klassiska" vid hormonell (och HER2)bröstcancer, den tog mer på kroppen, jag fick ont och var muskeltrött.. och jag upplever mig inte alls lika trött denna gång. Det kan ju ha lite med att göra att jag har gjort det en gång tidigare också, jag funderar och känner inte efter lika mycket, jag blir inte lika chockad över alla konstiga saker som händer med kroppen, jag oroar mig inte lika mycket över viktuppgången. Det jag känner nu som jag inte kände förra gången är ett missmod ... jag känner mig inte säker på att detta är sista gången. Min kropp har svikit mig en andra gång och det kommer ta tid att bygga upp förtroendet igen. Kanske aldrig.
Jag längtar nu.. som bara fan. Förra behandlingen drog de bort PICC linen (infarten för cellgifterna) på kvinnan som låg i sängen bredvid min, jag fick en tår i ögat. Jag blev glad för hennes skull och väldigt väldigt avundsjuk. Jag vill åka till mamma och bada i poolen med min dotter, jag vill ha en månads återhämtning utan den där skiten på armen, sen kan jag ta mig an operation.
Jag har börjat min forskning om hysterektomi och inser att mina kommande år kanske inte blir rosenröda, det är ju sorgligt, men jag får försöka tänka att jag bara får gå igenom det tidigare än förväntat, och att det kan bli lite jobbigare än ett normalt klimakterie.
Det jag känner spontant är att jag vill bli av med skiten omgående.. så fort som möjligt, jag orkar inte med någon mer jävla cancer nu. Nu vill jag att övre makter låter mig, min dotter och min familj få lite lugn och ro, låt oss vara bara.
Snart snart snart är det över
Kommentarer
Skicka en kommentar