Kill me...

Vill bara kräla ihop till en liten boll (svårt när man bara går upp och upp i vikt, men effekten av att skriva stor boll blir inte samma grej... )

Idag har jag varit nära ruinens brant till det vi kallar för panikångest.. För mig är den inte särskilt påtagande mer än inuti.. rastlös, har inte haft aptit på tre dagar (inte för att det är någon ko på isen för mig men man blir trött av att inte äta säger mitt intellekt mig .. intellektet är på cytonivå så inte heller det är särskilt up to date....) jag blir helt jävla skitförbannad på allt, som en ettåring som försöker sätta på sig en jacka och fastnar med armen upprepade gånger. Jag hatar allt idag, alla... jag sitter här och skrattar åt min egen idioti, men det hjälper inte, jag HATAR ALLT. Jag kunde hantera det medan jag målade på förmiddagen, sen släppte det lös. Jag letade i den överfulla medicinhyllan efter nått, vad som helst som skulle kunna få mig att bli lugn. Ingenting... och så kommer det någon jävla midsommar också... mitt i allt. Människor frågar vad jag ska göra på midsommar...

-Vad ska du göra på midsommar?
- Vet inte än, men jag tror vara deprimerad. Vad ska du göra?


Typ så...

Fuck midsommar... fuck sommar... ge mig Julijäveln och ett break, mitt huvud pallar inte en enda jävla dag till. JAG VILL INTE HA MERA CELLGIFTER. Det stänger in mig i mig själv. Nu har det gått tre jävla veckor och trots att jag bara gjort trevliga saker sista veckan ( blev till och med full en kväll, vilket jag inte alls kan rekommendera någon av mina systrar som varit sugna på tanken... fy fan i helvetet, det blev en resa jag sent ska glömma. Med mitt minne har jag redan glömt det) tack och lov)
Jag träffar de bästa av bästa vänner och gör det mysigaste av mysiga och ändå är insidan så ledsen och trött och irriterad och.. bara less. Jag orkar inget mera. Det gick bra hit. Men här tog det stopp. 

Jag har världens längsta lista till onkologen i morgon, jag vet att det inte spelar någon som helst roll vad han säger i morgon (förutom möjligtvis att allt är ett misstag och jag har inte alls cancer igen) så kommer jag att bli besviken. Ingen kan hjälpa mig, ingen kan säga något som tröstar. Men det måste kanske få vara så här lite? Det är ju något hormonkrig som pågår 24/7 i mig också. Jag gråter så fort ordet cancer nämns på TV trots att jag mera är förbannad än ledsen.. Vet ni hur ofta det gör det? Att ordet cancer nämns? Det känns som att det är oftare än Isis eller Donald Trump... som båda två är i samma skitkategori som cancer.
Bekymmersrynkan längtar efter en fet spruta med botox... den har blivit avgrundsdjup de senaste 4 månaderna..

Så.. då tar jag och rullar upp mig i den stora bollen och kräker ner mig själv i självömkan.

Life is a fucking pain in the ass... and then... its a pain in the ass AGAIN.. and AGAIN and AGAIN and the you will be fucking happy to finally die...

Jag vet att jag kommer få lust att radera det här inlägget i morgon, som ett fylle SMS till någon man egentligen glömt bort i sitt nyktra liv. .. Det sköna är att jag kommer att vakna upp ur den här ångesten och kunna gå vidare, men det kommer inte hända riktigt ännu.

Med kära helveteshälsningar den omogna, barnsliga och jävligt trötta
Ida