Stockholm vaknar långsamt och jag är nykter igen...

Lånad bild från nätet

Jag älskar Stockholm...promenerar med min syster från Vasastan till Söder, stoppar för lunch i Gamla Stan ... köper några sprayburkar på highlights (welcome to the candy shop) och traskar tillbaka mot stan igen. Stannar till i  lilla butiken "fröken söt", ser min spegelbild och tänker "jag ser inte direkt dödssjuk ut" :)
Fan skönt med hår alltså. Så är det. Håret utgör en viktig del i att se "som vanligt ut". ..

Passerar uteserveringarna på medis och önskar att jag var lite sugen på ett glas i solen, men icke... När ett gott glas rödvin inte lockar Ida har vi en sk "situation". Det är mitt livsnjutarkort. Jag kan inte riktigt njuta av livet just nu helt enkelt.


Poängen jag skulle komma till är att jag också gick Kungsholmen runt i förrgår och det är fortfarande inget fel på mitt flås. Det borde ju rimligtvis betyda att åtminstone den första anitkroppbehandlingen inte nämnvärt påverkat mitt hjärta. Nu är det visserligen 17 kvar men ändå...

Nu tror jag att illamåendet har nått sin kulmen, jag har det där diffusa kvar och jag tror det kommer stanna nu, som sist, jag hade inte en dag utan det men jag kunde ändå leva "normalt". Det som stör lite just nu är smaken. Inget smakar ok. Kaffet är strävt och äckligt, allt smakar "ingenting" och jag har en söt/besk hinna i munnen. I morse var jag inte först på maten utan klarade mig till efter kaffet innan jag slaktade en macka. Skönt när det ordnar till sig något.

Jag har ångest för den 19 april. Min kropp skriker JAG VILL INTE MERA... LÅT MIG VAAAAA... jag vill inte ha fler behandlingar. Jag mår illa. Det är utmaningen (en av dom) med den här skiten, att försöka hålla ångesten på håll, att försöka glömma det som komma skall. Jag minns de sista gångerna förra omgången, hur liten, ledsen och förråd jag kände mig. Jag minns hur jag grät när jag fått min sista cellgiftsbehandling och dom direkt drog bort PICC line, det var en seger som kändes ända in i hjärtat. Jag firade med min syster Hannah, vi köpte champange  och jag fick visa leg på bolaget :D Haha... sorglig att jag minns det som i går kanske, samtidigt sporrar tanken mig på att göra om det. Jag upprepar "tre månader Ida, du fixar det... tre månader till bara"
Jag räknar inte operationer och strålning och antikroppar ett år, det som kommer efter cellgifterna är småpotatis... jag upprepar...små små små potatisar. Snälla Juli 2016, kom fort.

Lägg till bildtext