Enkelt
Det var hemskt enkelt att tycka att illamåendet ändå är ganska behagligt. Så här var det.
Jag vaknade i går och mådde bra. Bra har blivit uppgraderat till att innehålla konstant illamående men att ändå vara pigg, alltså att orka duscha, sminka mig, gå ut, åka tunnelbana, prata och tänka. Detta är BRA.
Nu var det ju då dags för en behandling som kanske drog ner på allmäntillståndet- Jag hade sällskap av min dotter och syster och det får mig att skratta näst intill oavbrutet och då glömmer man snabbt bort hur jävla svinigt livet är just nu. Behandlingen gick så fort och det är ju skönt.
Jag har en sköterska på P53 som är underbar (P53 är avdelningen för cytostatika, där man får sina behandlingar), hon är den första jag träffat som faktiskt lyssnar på hur jag mår, jag träffar henne oftare än någon annan och kanske också därför. Min sköterska på avdelningen jag tillhör träffade jag en gång, sen slutade hon och jag har inte träffat något mer där, det är två månader sen.
Hon vill verkligen hjälpa mig med mitt illamående, jag sitter just nu och sippar på té gjort på ingefära, det kan vara lindrande när man mår illa sa hon. Sen tyckte hon att jag skulle prova en ny behandling som visat utmärkta resultat för långvarigt illamående, utan att säga det rakt ut misstänker de nog att mitt illamående som inte går över av alla mediciner mera sitter i huvudet så att säga. Jag kan nog kanske hålla med om det, jag skriver ordet cellgifter i bloggen och känner hur jag vill spy av ordet... och det är ju psykologiskt.
Anyways fick jag det här utskrivet, jag var så dålig när jag kom hem att jag inte kunde ta mig till apoteket så jag fick hjälp med det, jag hann inte tala med någon sköterska så jag läste själv på biverkningar och ramlade även in på flashback och läste om preparatet som används ofta vid schitzofreni, sen en liten notis i en dagstidning som berättar om en kvinna som tagit dessa och strypt sin 2 åring....
Jag tänker att illamående ändå är relativt lindrigt, jag tror jag undviker att strypa mitt barn, i alla fall just nu innan hon ens hunnit bli en jobbig tonåring. Så dåligt mår jag absolut inte, faktum är att jag vaknade i morse och tycker redan det känns lite bättre...
Enkelt.
Jag vaknade i går och mådde bra. Bra har blivit uppgraderat till att innehålla konstant illamående men att ändå vara pigg, alltså att orka duscha, sminka mig, gå ut, åka tunnelbana, prata och tänka. Detta är BRA.
Nu var det ju då dags för en behandling som kanske drog ner på allmäntillståndet- Jag hade sällskap av min dotter och syster och det får mig att skratta näst intill oavbrutet och då glömmer man snabbt bort hur jävla svinigt livet är just nu. Behandlingen gick så fort och det är ju skönt.
Jag har en sköterska på P53 som är underbar (P53 är avdelningen för cytostatika, där man får sina behandlingar), hon är den första jag träffat som faktiskt lyssnar på hur jag mår, jag träffar henne oftare än någon annan och kanske också därför. Min sköterska på avdelningen jag tillhör träffade jag en gång, sen slutade hon och jag har inte träffat något mer där, det är två månader sen.
Hon vill verkligen hjälpa mig med mitt illamående, jag sitter just nu och sippar på té gjort på ingefära, det kan vara lindrande när man mår illa sa hon. Sen tyckte hon att jag skulle prova en ny behandling som visat utmärkta resultat för långvarigt illamående, utan att säga det rakt ut misstänker de nog att mitt illamående som inte går över av alla mediciner mera sitter i huvudet så att säga. Jag kan nog kanske hålla med om det, jag skriver ordet cellgifter i bloggen och känner hur jag vill spy av ordet... och det är ju psykologiskt.
Anyways fick jag det här utskrivet, jag var så dålig när jag kom hem att jag inte kunde ta mig till apoteket så jag fick hjälp med det, jag hann inte tala med någon sköterska så jag läste själv på biverkningar och ramlade även in på flashback och läste om preparatet som används ofta vid schitzofreni, sen en liten notis i en dagstidning som berättar om en kvinna som tagit dessa och strypt sin 2 åring....
Jag tänker att illamående ändå är relativt lindrigt, jag tror jag undviker att strypa mitt barn, i alla fall just nu innan hon ens hunnit bli en jobbig tonåring. Så dåligt mår jag absolut inte, faktum är att jag vaknade i morse och tycker redan det känns lite bättre...
Enkelt.
Jisses - intressanta biverkningar :) Skönt att du mår lite bättre ibland i alla fall!
SvaraRaderaKram Lena
Hej Ida! Jag känner igen mig så mycket i hur du mår nu av cellgifterna, jag mådde likadant... När jag hade två-tre behandlingar kvar (av sex) så ville jag hoppa av behandlingarna eller hoppa från en bro för att jag mådde så dåligt, ständigt illamående och så fysiskt och psykiskt slut. Jag hade fått alla dom medeciner som du fått men fick då oxå denna medicin som egentligen är mot schizofreni och jag mådde riktigt bra efter min sista behandling. Enligt min onk på KS så var den inte så vanlig att ge i Sverige men att det fanns studier utomlands på att den kunde funka och det gjorde den för mig, trots att det var lite läskigt att ta en så typ av medicin.. Hoppas du kommer må så bra det går nu och att du fixar det till slutet. Jag följde din blogg förra gången och blev nu både ledsen och lite orolig för min egen skull när jag såg att du fått återfall och håller tummar o tår för att både du och jag är klara med den här skitcancern nu och får fortsätta leva och må så bra det går trots Tamoxifen och annat skit... Ha det så bra det bara går nu, tänker på dig. Kram Viveca
SvaraRaderaHej Ida! Vad trött jag blir... Jag hade skrivit ett långt inlägg till dig som bara försvann i cybervärlden så jag försöker igen.. Jag följde din blogg förra gången och blev både ledsen att du fått återfall och lite orolig för egen del att det ska hända mig med. Jag mådde lika dåligt som du gör nu under behandlingarna och ville hoppa av eller hoppa från en bro när jag var halvvägs men hade/har en riktigt bra onkolog som förstod hur illa det var och att jag mådde så dåligt trots att jag hade fått allt som gick att få trodde jag, hon började prova nya mediciner som tyvärr inte gav någon större effekt och jag mådde bara sämre både fysiskt och psykiskt. Men då ringde hon mig en dag och sa att hon hade en medicin som inte var så vanlig i Sverige men som det fanns studier utomlands på att den kunde fungera när inget annat hjälper, den är egentligen mot schizofreni sa hon och jag sa ok, den provar vi och vad mycket bättre jag mådde efter min sista behandling. Jag hoppas det blir bra för dig också och att du får må så bra det bara går, jag håller tummarna för dig och tänker på dig. Kram Viveca
SvaraRaderaHej Viveca, va inte rädd, det kommer gå så bra! Det är ju faktiskt inte särskilt vanligt att det återkommer, man får ju försöka tänka så.
RaderaIntressant, jag pratade med onkologen och blev mer positivt inställd till preparatet och har testat det, det fungerar faktiskt, men jag slutade med det lika fort som jag började för jag blev så trötta tt jag sovit några dygn typ... obehagligt trött. Ska ta pillret tidig kväll i kväll så jag sover bort det värsta, men blir det inte bättre så kan jag inte ta dom, det är zombievarning. Dom sa samma sak här att det används inte i någon stor utsträckning, men kanske för att de flesta inte mår så dåligt eller så är vi för konservativa för att tänka utanför boxen i mellanmjölksland... jag vet inte. Minns du om du blev trött? Jag får hjärtklappning av dom också, men det är inte något stort problem.
Jag vet ju att jag inte borde må illa nu, men jag gör det så jag är själv helt inne på att det sitter i skallen ...
Säger det igen, va inte rädd!! Det kommer gå bra för dig ska du se.
KRAM!