Usch...

Nä nu känns det inte bra. Insomningstabletten börjar verka och just det välkomnar jag, men inte att jag ska kliva upp och skölja ner kortison med morgonkaffet. 

Jag stod i duschen nyss och tittade på de produkter vi har där. Inget kommer att funka om jag mår illa... så det blir till att köpa något som varken för tankarna till en skön dusch eller mjuk hud, utan mer till tvagning, doftfritt och plane. 

Tänk om jag slipper må illa? Snälla snälla cancerguden, giva mig lite nåd nu för satan. Förmodligen borde jag inte ens ta kaffe på morgonen, men där får ändå gränsen gå. 

Jag skulle ha fått ett behandlingschema för tabletterna men det kom aldrig med posten i dag så jag ... chansar i morgon. Förr i tiden tog man kortisonet ... innan behandling, men när? Jag bara kör. 

Glad att jag glömt hur det gick till, men det hade varit a bit handy right now.

Nä nu ska jag sova. I morgon börjar det sjuka livet. 

Känns som om allt hånar mig. Till och med stoppknappen i bussen symboliserar
det som läkarna ska försöka med, försöka hålla mig på plats med det man
har till handa men kanske inte riktigt är rätt---man tager vad man haver så att säga.