Andra behandlingen med Eribulin och kylmössa

 Ja. Då var nummer två ur världen. Lägger behandlingar på hög eftersom jag inte kan räkna ner så får jag väl lära mig att "räkna upp"? 

Som sagt en skön normal vanlig vecka om man inte tittar för djupt i spåkulan. I går var det då dags för behandling. Det är en allsköns blandning av känslor som far genom kroppen under den timme jag ligger där i behandlingsbåset. Denna gång konstaterade jag att det finns inga fönster. Inget dagsljus tar sig in i katakomben. På min korta promenad till toaletten för att blöta håret ytterligare så passerar jag bås. 

Alla bås är fulla nästintill. Människor som sover, sitter, ligger, skalliga, folk med hår, gamla och någon ung. Några ser levande ut, några inte. Sköterskorna är supergulliga. Jag känner igen en av dem sen 2016, kanske till och med sedan 2011, men minnet är inte kristallklart. 

Där jag står på toaletten med sprayflaskan sköljer "jag vill inte" igenom mig och plötsligt känns allt bara så ovärdigt. Det droppar vatten på golvet, rinner innanför tröjan. Helvete.

Jag försöker att inte se mig om på vägen tillbaka, sätter mig i sängen och drar på mig stridshatten. Den är kall, jag är kall, allt är kallt. Det är väldigt mörkt också här i katakomben. I själva båset är det ljust, som en operationssal, men i mitten med blicken mot sköterskornas tillhåll är det mörkt. Sen går det ändå ganska fort. 

Jag frågar sköterskan om dosen, jag skulle enligt min läkare få en lägre dos eftersom den tas under lång tid om allt går som det ska. Hon säger att jag får full dos. Jag har ingen kontroll, ingen.

När jag ligger där och försöker hålla modet uppe, det är bara andra behandlingen, så börjar jag rota i det onda istället. I somras dog mina systrars pappa, den pappa jag också är uppvuxen med. Han hade cancer. Vi besökte honom när han somnat in, jag satt mitt emot en syster, med vår pappa mellan oss och jag lovade dyrt och heligt att jag aldrig skulle bli sjuk igen, och jag tror att jag lovade att jag aldrig skulle dö. Hur länge har liemannen legat på lur och hånat oss?

Jag ska få en venport dem 28 januari, den 29 är det tredje och sista dosen i den första cykeln. Nu ska jag må bra ett tag. 

Livet. Vilken grej.

Älskar färgvalet på avdelningen

Hem med blött hår. 

En solig dag kommer den här utsikten att vara vacker. Jag älskar den här staden.

Idag, lördag har jag promenerat en mil med toppensällskap, så skönt. Mår inte illa!