Shopping på brudars sätt
Jodå.. igår tog vi brudar med oss stora plånkan och gick loss bland makeup counters, bikiniställen, och skobutiker ( och lite nya kläder som inte är så förbannat tajta till mamma...) Så himla mysig dag med min donna. Det var så läääänge sen vi gjorde nått ihop som inte var "måsten" utan för att vi ville och jag inte kände att jag bara ville hem. Det blev ett abrupt slut när vi insåg att klockan var nära middagstid och vi inte ens ätit lunch ungefär samtidigt som min donna fick blodtrycksfall och min nästa började blöda ohämmat mitt i centrum och ingen av oss hade papper....
Men vi räddade upp alla situationer, hon vacklade iväg till en känd snabbmatsrestaurang och en kvinna som såg att det var lite svårt med blödande nästa utan papper (eftersom jag försökte rädda upp det med händerna vilket inte fungerar *note to self* ) gav mig ett helt paket med näsdukar.
Efter detta mayham tog vi oss hem, trötta men lyckliga :)
Jag ser ljuset... har fått flera lyckokänslosekunder .. ni vet när det kommer snabbt och lämna snabbt men det ger en i alla fall hopp om en bättre tid. Det håller på att släppa taget om mig, sista behandlingen rinner sakta ur min kropp. Tack för det. Har börjat tänka lite på att öppna dörren till målarrummet...kanske..
Jag är inte redo för klimakteriet. Faktiskt inte alls. Jag är jätterädd. Jag vill inte svettas i flera år och få utbrott och fan och hans moster... Men jag har förstått att det kan gå obemärkt förbi, tydligen ofta likna ens förfäders förfarande. Min gammelmormor var sängliggande i runda slängar 10 år, det känns peppande....
Men värre saker har ju hänt, eller vad säger ni?!
Det finns nog en fin mening med att vi våra första 20 år lever i tron om att vi är odödliga, ingen jävel skulle palla med livet om man visste sanningen om vad som komma skall... ;)
Jag känner mig glad för dom fina sakerna i mitt liv, jag har haft ett bra liv. Jag tänker ofta på det när det känns tungt. . Innan jag fick veta om detta hade spridit sig vidare utanför armhålan och att jag kanske var kroniskt sjuk så tänkte jag många många timmar på döden. Jag satte mig in i känslan, både på ett känslomässigt sätt och på de praktiska. Jag satte mig in i värsta möjliga senario för att inte bli för chockad. .. Det ser ljust ut just nu, men vi vet också att det är cancer vi har att göra med. Cancer som jag inte lyckades bli av med, som metastaserats, ingen vet riktigt hur eller varför eller någonting egentligen. Nästa viktiga steg är att analysera det jag har i min armhålan. Först då går det att verkligen ta reda på hur det ser ut, hur snabbt har det växt, hur aggressivt är det.
Jag kommer nog aldrig igen se mig själv dö av ålderdom när jag tänker på döden... men jag tänker fylla resten av livet med så mycket härligt att det finns och blir över om det mot all förmodan (?) skulle sluta tidigare än beräknat. Det är dom små sakerna som räknas brukar man säga. Det är nog det mest rättfärdigaste uttryck som finns.
Ut och fyll livet med dom små sakerna gott folk.
Men vi räddade upp alla situationer, hon vacklade iväg till en känd snabbmatsrestaurang och en kvinna som såg att det var lite svårt med blödande nästa utan papper (eftersom jag försökte rädda upp det med händerna vilket inte fungerar *note to self* ) gav mig ett helt paket med näsdukar.
Efter detta mayham tog vi oss hem, trötta men lyckliga :)
Jag ser ljuset... har fått flera lyckokänslosekunder .. ni vet när det kommer snabbt och lämna snabbt men det ger en i alla fall hopp om en bättre tid. Det håller på att släppa taget om mig, sista behandlingen rinner sakta ur min kropp. Tack för det. Har börjat tänka lite på att öppna dörren till målarrummet...kanske..
Jag är inte redo för klimakteriet. Faktiskt inte alls. Jag är jätterädd. Jag vill inte svettas i flera år och få utbrott och fan och hans moster... Men jag har förstått att det kan gå obemärkt förbi, tydligen ofta likna ens förfäders förfarande. Min gammelmormor var sängliggande i runda slängar 10 år, det känns peppande....
Men värre saker har ju hänt, eller vad säger ni?!
Det finns nog en fin mening med att vi våra första 20 år lever i tron om att vi är odödliga, ingen jävel skulle palla med livet om man visste sanningen om vad som komma skall... ;)
Jag känner mig glad för dom fina sakerna i mitt liv, jag har haft ett bra liv. Jag tänker ofta på det när det känns tungt. . Innan jag fick veta om detta hade spridit sig vidare utanför armhålan och att jag kanske var kroniskt sjuk så tänkte jag många många timmar på döden. Jag satte mig in i känslan, både på ett känslomässigt sätt och på de praktiska. Jag satte mig in i värsta möjliga senario för att inte bli för chockad. .. Det ser ljust ut just nu, men vi vet också att det är cancer vi har att göra med. Cancer som jag inte lyckades bli av med, som metastaserats, ingen vet riktigt hur eller varför eller någonting egentligen. Nästa viktiga steg är att analysera det jag har i min armhålan. Först då går det att verkligen ta reda på hur det ser ut, hur snabbt har det växt, hur aggressivt är det.
Jag kommer nog aldrig igen se mig själv dö av ålderdom när jag tänker på döden... men jag tänker fylla resten av livet med så mycket härligt att det finns och blir över om det mot all förmodan (?) skulle sluta tidigare än beräknat. Det är dom små sakerna som räknas brukar man säga. Det är nog det mest rättfärdigaste uttryck som finns.
Ut och fyll livet med dom små sakerna gott folk.
Kommentarer
Skicka en kommentar