Känslor och svett...

Before ....

Vaknar mitt i natten av att jag har ont, jag har ont i hela vänster sida, det svider och drar och bultar och bankar. Kliver upp och tar en alvedon, sover sedan länge, längre än på länge och vaknar upp helt groggy vid nio (i min värld är nio på eftermiddagen...) Men jag är så utsövd och det onda är mycket bättre. Idag ska jag ta bort dom stora vita förbanden och kika hur det ser ut. Jag har ingen aning, är det ett snitt eller två? Im not sure...
Jag har ingen känsel alls i armhåla och insidan av armen ner till ungefär armvecket, vet inte om det är  tänkt att den kommer tillbaka eller inte... den som lever får se ....

Hamnar i vanlig ordning med kaffet framför Nyhetsmorgon på 4:an och det är en känslokavalkad denna morgon som får mina bekymmer att te sig som värdsliga... En mamma som förlorat sitt foster i v 27, det är väl egentligen faktiskt ett barn så sent, och sedan får hon en dotter som några år senare och fortfarande fightas med leukemi. Jag gråter mig igenom alltihopa och känner med henne, känner den tomheten hon måste känna, den vanmakten och hopplösheten, men också den lyckan över att dottern fortfarande lever och hämtar sig, och att hon även fått ett syskon.
Livet är ta mig fan inte rättvist, eller om man ens kan säga så, jag vidhåller att jag blir glad varje gång någon säger " jag kan inte sätta mig in i din situation", så blir jag varm och glad i kroppen. Jag läser så mycket inlägg överallt om hur missförstådda vi sjuka är, hur folk försöker ge oss goda råd och hur irriterande det är... Visst, så är det, du kan fara åt helvete med " jag har hört att socker är dåligt" eller "har du varit rökare?" som första fråga när du berättar att du varit sjuk i cancer, eller andra märkliga saker som människor säger, men det är ju med all VÄLMENING. Här anser jag att vi sjuka också faktiskt kan vara den större personen och försöka förstå att det är fantastiskt att ingen jävel förstår oss.

Ibland tar frustrationen överhand och man blir riktigt jävla trött och förbannad, ibland vill man bara skrika "JAG ORKAR FÖR I HELVETE INTE LYSSNA PÅ DINA JÄVLA SKITPROBLEM, JAG HAR CANCER; JAG KANSKE INTE KOMMER FÅ SE MITT BARN VÄXA UPP, HÅLL KÄFTEN OCH FORTSÄTT MED DET DIN IDIOT"... men detta händer ju alla? Eller är det bara min hjärna som då och då får härdsmälta? ..;) Alla utgår ju ifrån sitt håll, är det värsta som händer i någon annansliv en mansförkylning så är det illa nog för denna person, vi sjuka som går runt med något sämre prognos än just en mansförkylning lär oss också att se det från vårt perspektiv. Vi ska vara glada att andra inte kan förstå vad som pågår i våra huvuden och att människor runt oss inte vet hur det är att planera sin egen begravning i huvudet var och varannan dag. Glada.

And after...
Fy... det var jobbigt på riktigt...

Det andra som hände i nyhetsmorgon som gav mig en spark i ärslet var hjärnforskaren (? ... eller vad han nu var... han hade i af skrivit en bok om hjärnan) som med studier kommit fram till att det absolut viktigaste för hjärnan är fysisk aktivitet, du kommer ingenstans med sk. hjärngympa som korsord eller soduko utan 30 minuters löpning (eller annan sport där du arbetar upp en puls så att du blir svettig) 3 gånger i veckan är minst och max vad du behöver för att hålla hjärnan i god form. Det finns inga andra sätt att få full kapasitet och då även genom detta såklart minska stress, och alla andra fördelar du får av träning. Jag satt och tänkte att jag har ju promenerat så mycket jag orkat när jag varit under behandling men inte fan har jag blivit svettig...jag skulle kunna promenera till Skåne utan att bli svettig... så.. Nu är det dax att på riktigt ta tag i eländet, jag gav mig ut för att bli svettig. Och jäklar, det finns ingenting som ger sådan tillfredställelse, att man inte gör detta dygnet runt och varje dag... varför är det så lätt att låta bli när det är så härligt? (Ok... bli sövd är lite bättre, men jag misstänker att det inte direkt hjälper till med hjärnans tillfrisknande....)

Det skumpade från knäna upp till "brösten" , jag fick sådan där krypande kli i fettet som fick sig en omskakande utflykt och det gick så jävla långsamt... jag mötte folk som säkert tänkte "springer man så där långsamt kan man lika gärna gå" ... eller jag föreställde mig att det är så dom tänker, och önskade ett tag att jag hade ett plakat med förmildrande omständigheterna runt mitt långsamma joggande, men sen kom jag fram till att jag gör det bara för mig själv, inte för att hjärndoktorn vill att jag ska springa, inte för att andra ska tycka att jag är duktigt, utan för det som jag mässade om så många gånger om i min första cancerblogg (suck... hur bisarr är det inte att man har flera cancebloggar?) om att du är din egen lyckas smed! Bara DU kan se till att du mår så bra som möjligt, om det är att springa dig svettig flera gånger i veckan eller knyppla tio minuter i veckan så är det ändå bara DU som kan påverka situationen och bara DU som kan göra det.

Här ska läggas till att jag kan låta så aktiv och stark (?)... jag har låååånga perioder i mitt liv utan motion där största rörelsen varit att gå till restaurangen, höja armen för att äta eller dricka. Har du som jag också gått igenom en jobbig cellgiftsbehandling så kan det ta en jävla tid att komma igen... jag minns förra gången, det var omöjligt ett tag. Jag blev aldrig pigg kroppen, jag försökte och försökte men kunde inte springa, kunde inte bli pigg, här tror jag att en stor del denna gång är att de cellgifter jag fått inte gått hårt åt kroppen som taxotere, sedan har jag heller inte hunnit börja med tamoxifen, djävulens bäbis.... jag hoppas jag ska komma igång ordentligt innan jag måste stoppa i mig det helvetet igen så att jag kan mota Olle i grind. Jag vill helst inte ens tänka så långt. ..

Nu ska jag bara njuta av denna svettiga känsla och göra lite rörelser för armen. Det är ju lustigt att man känner att man nog ska börja jogga igen efter 5 månaders stillasittande, den dag då Sverige kokar i 30 graders värme... tajming har aldrig riktigt varit min grej. (ok... jag är djupt oroad över den mil jag åtagit mig att springa den 25 september i rosabandets namn... och jag kan säga att det kommer mest troligt icke att hända, att jag springer en mil, men skam den som ger sig i tanken.... right?)

Njut i värmen !

Hade svårt att sova när jag kom hem från op så jag målade lite på natten.