Följer cancermönstret

Så.. jag har inte riktigt kommit ner i något skönt stadie av känslan att det värsta är över... vaknar varje morgon och känner efter. Jag kanske har lite brådis då det inte ens är en vecka sen sista behandlingen. ... jag ät trött och har inte hittat till YAY känslan. Kan vara för att jag har lite annat att ta in också... förutom att jag inte vet vad som händer framöver och det faktum att jag ska gå in i klimakteriet från en dag till en annan 10-20 år i förtid har upptagit mina tankar. Jag känner mig inte beredd trots att jag vetat att denna dag kommer i ungefär 5 år....

Jag mår fortfarande illa... jag längtar tills den obehagskänslan släpper ordentligt. Jag äter inga mediciner och jag körde igång med den sockerfria dieten innan sista behandlingen, detta resulterade i att min mage fungerade genom sista behandlingen, vilket den inte gjort alls hittills sen i mars. Tack till sockerfritt!

Jag minns långt bak i huvudet att jag hade nått sockerfritt för mig förra omgången och jag hittade till inläggen i min första cancerblogg http://idawilson.blogspot.se/2011/05/this-too-shall-pass.html jag orkade inte läsa men jag vet att det funkade bra för mig. Läste detta och några fler inlägg och inser att jag följer samma mönster som förra gången. Jag mår nu ungefär som jag gjorde i detta skede förra gången, jag följer samma cancermönster... jag ökade 8 kilo i vikt förra gången, denna gång har jag ökat nästan 4, jag har rört på mig mera denna gång och dragit ner på cortisonet som gjorde att jag åt okontrollerat.

I morgon har jag ätit sockerfritt en vecka. Magen mår väldigt bra av det är det första konstaterandet. Jag är inte särskilt sugen på godis och chips alls längre. Jag har ätit ganska många kiwis ... när jag får sockersug så funkar det bra :)

I går hängde vi hos mamma och hade en skön dag i solen och poolen, nu tar vi en vecka i stan innan vi kör resten på landet. Vi ska fixa och pyssla lite hemma, min dotter har de senaste månaderna fått stå ut med en ganska tråkig mamma... jag har ju mer eller mindre mått illa sen i mars, jag har haft svårt att hitta energin och möjligheten att släppa jobbiga tankar och bara fokusera på henne. Hon har inte klagat en enda gång, hon är så förnuftig och stor när det gäller det här, och tyvärr så har vi hållit på att trilskas med cancer från och till sen hon var 4 år, nu är jag där igen vid det som är så otroligt sjukt, båda hennes föräldrar är under 40 och har haft cancer, mamma två gånger. Vad är oddsen.Nu är det hennes tid! Om jag kan tycka att det är så jävla orättvist ibland, så är det ännu mera orättvist att hon måste vara med och uppleva detta.