Bye Bye Mothafucka´s!!

06:45 i morse. Glad trots att jag tvättat mig för 4 omgången med det där jävla (ursäkta) Descutan. Att tvätta skiten ur huden gång på gång (för att inte tala om det lilla hår jag har kvar på huvudet som borde falla av av denna behandling) och inte få smörja in ansiktet är faktiskt terror i min värld, jag går gärna utan smink och klädd som en lodis i mjukisbrallor mitt i huvudstaden, men jag vill inte vara torr.... punkt. Sen ogillar jag att vara utan kaffe också. Annars mådde jag toppen när jag klev upp vid 05 :D

Då var skiten borta, tack för vänligheten KS. Allt gick som på räls, alla har varit vänliga och glada för 90% av KS personal går nämligen på semester idag, det skrattades och sjöngs i korridorerna, det fanns inga bekymmer i dessa slitna väggar denna tidiga morgon. Kl är 16:00 och jag är redan hemma, med endast ett litet bandage. Inget drän, ingen smärta alls. Jag undrar om jag kanske fick en ordentlig dos morfin när jag vaknade upp och hade ont för jag kan INTE slappna av... jag har suttit här hemma och gillat allt jag ser på Facebook, kommenterat allt jag kommer åt (som en sådan jag hatar ni vet, folk som bara MÅSTE trots att dom inte har något att "säga") jag tycker ALLT är jätteroligt, är sugen på CHAMPAGNE,  och jag kan inte stava till smärta. Något är helt klart fishy ;)

Sen den 28 Februari när jag satt med min stackars syrra på Bröstmottagningen för andra gången och fick domen som är så jävla hård, kantig och oskön så har jag väntat på den här dagen. Även om jag försöker ta livet med ro så är det inte jättefestligt att gå runt och veta att man har cancertumörer i armhålan månad ut och månad in. Jag har inte varit orolig direkt för operationen, jag är lite rädd för att få ödem, men inte annars, men hur enkelt en operation än är (och jag är hemligt förtjust i att sövas... kan vara dom skönaste sekundrarna i livet alltså...) så är jag så lättad. Det är så SKÖNT att tumörerna ligger i ett jävla lab någonstans och inte i min kropp. Min kropp ska vara ren! Den ska smutsas ner av rödtjut, bubbel och socker lite då och då, men inte med någon jävla cancer. Nä nu får fan vara nog nu.(igen.)

Tänker på den där dagen ... 28 februari. Vi gick från KS, helt planlöst runt i timmar, det var iskallt ute och vi bara gick. Det var en tisdag tror jag... eller torsdag... eller måndag... Vi stannade på första bästa restaurang där folk skulle inta sin lunch, och beställde en flaska bubbel. Tanken var att vi skulle fira att knölen jag känt var en förstorad lymfkörtel eftersom jag nyligen varit sjuk och inte någon satans cancer. Vi sket i att fira och gick direkt på fylleknepet istället. Alla satt och åt sin lunch, vi drack en flaska Cava. Stället dammade av en gammal ishink till oss, den läckte, vi satt och glodde på vattnet som fyllde hela bordet, ingen orkade lyfta på sig och säga till, tillslut sa en dam bredvid oss "oj, den läcker nog". Vi tittade på varandra och suckade. Det hann bli fler drinkar och jag åkte hemåt mot förorten långt senare den här dagen, jag sket i allt. Jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Det händer att det dyker upp saker i livet när allt bara stängs av. Jag stängde av allt. Den här dagen var jag inte en arbetande frisk och glad mamma, syster, dotter, vän eller ens särskilt trevlig medborgare. Den här dagen var jag ett misserabelt alkoholiserat sjukdomsfall. Vi skrattade och grät om vartannat... jag pratar inte jätteofta om det som hände för 5 år sen för att jag är klar med det, jag har haft cancer och jag har blivit frisk, och jag har accepterat och jag ... är över det. Jag fick öppna upp det igen, det är något väldigt sorgligt att inte få hålla sådant man lyckas stänga stängt. Jag har inges problem att prata om det, inte alls, det finns bara inte så mycket att säga längre.

Den här systern har fått en något större dos av all min jävla cancer än någon annan, hon har lyckats vara lite för nära varje gång det brakat loss. Men utan henne vet jag inte hur jag gjort det heller, när jag haft tråkigt, mått dåligt, you name it, hon har fått ta det. Vi är alla offer i det här, hela familjen och alla mina vänner, alla alla har som tidigare gång också, stöttat och hört av sig.(En del försvinner, men jag upplever det inte alls som första gången då jag var lite chockad av hela grejen, dom kommer oftast sen tillbaka när vattnet lugnat ner sig lite och allt är som vanligt.. tror att vi fungerar lite så vi människor :)
Den som utan att veta om det fått tagit en osynlig men stor del som kanske också kommer att färga henne som människa i framtiden är min dotter. Hon har blivit 11 år, från det att hon var 3,5 har jag haft cancer 2 gånger och hennes pappa 1 gång och hennes gammelmorfar dött i cancer. Hon skulle kunna få en liten break nu va? Hon är den modigaste, smartaste, och mest underbara varelse på jorden. Jag är så fruktansvärt ledsen att hon behövt deala med det här sina första 11 år livet, men man väljer inte sina föräldrar som bekant, vi har gjort så gott vi kan och ska fortsätta med det!

Jag har en hel del resa kvar, men nu är i alla fall tumörerna borta och den största delen av cellgifterna klara. Jag ber till ovan att jag slipper mer gifter, jag räknar med strålning. Om ca 3 veckor får jag svar på patologin av tumörerna och ev fortsatt behandling. Pustar ut lite till dess.

Moa och Holly, och La Familia, You are my sunshine, my only sunshine, You make me happy when skies are gray, You'll never know dears, how much I love you, no lets get this sunshine in again ;) 

*Ber om ursäkt för röran med alla svordomar, hur de hamnat i min text vet jag inte och tar inte ansvar för....

Here we go again.... Jag har opererats så många
gånger nu att jag på fullt allvar ligger
och tänker på att St Görans strumpor
hade faktiskt bättre passform, men varför
måste man ha deras trosor när man får
ha sina egna på KS? Viktiga viktiga
tankar ;) 

Här har jag vilat upp mig. Poolbygget är ff ett projekt, men åh så mycket glädje och avkoppling detta ställe redan gett. Här är jag uppvuxen, det fanns ingen pool på den tiden, det har utvecklats och OJ vad lyxigt det känns. Att man inte kunde förstå när man var 15 att det är LYX att bussen bara passerar en gång per dag och att internet inte är för alla... ;) 

Hemma utan dränage ! Tatueringen
gjorde jag i Miami på
vägen hem från en underbar resa till
Sydamerika med min syster Moa, man kan
säga att det var en "firarresa"
efter första gången. Jag gjorde tatureringen
som ett slags avslut, det föreställer en
ängel med rosa vingar i sann "rosabandet stil"
Men jag kan tala om att cancer bryr sig
inte ett skit om hur mycket du firar, eller
är "klar". Det är det som är det jävliga
med den här sjukdomen.