Date !

21 April, 7 dagar kvar till en av de viktigaste datumen i mitt liv. Den 28 April 2011 fick jag min sista cellgiftsbehandling, jag hade svårt att beskriva det då, och ännu svårare nu, men glädjen den dagen gick inte riktigt att ta på. Det var som att pusta ut efter att ha hållit andan i ett halvår. Jag gick till systembolaget för att köpa en liten flaska champagne, fick visa leg, det kan jag tacka cortisonet för, men ändå, vilken dag ;) En annan cancerdam som satt och fick behandling berömde min favvoperuk (som jag själv varit och köpt hos perukmakaren för 700:-) Det var en dag fylld av glädje! Min syster var med mig och vi åt vår goda sallad och skålade lite lätt med skumpa när vi kom hem.
Jag grät när sköterskan drog ut picc line sladden ur mig. FAN VA SKÖNT. Sen va det bara strålningen kvar, det är ju en sådan satans piece of cake efter den där cellgiftspärsen. Tyckte dom 5 veckorna gick skapligt fort, och man kunde liksom börja planera framåt och kroppsbehåringen börjar ta fart (överallt tyvärr) på riktigt, håret som kommer på huvudet är av OK kvalite och det blir liksom tjockt och.. ja, helt och ... inte förpestat.
Nu väntar jag spänt på att cortisonet helt ska släppa mig och ge sig av någon annanstans, en syster talade om att hennes läkare sagt att det inte lämnar kroppen helt för ens efter ett år ungefär. Jag hoppas det stämmer, för cortison har en tendens att samla bukfett, och den tendensen har en tendens att inte vilja lämna min kropp... och den tendensen vill jag ska tendensera i att tendensera bort so to say in this case....

Idag ska jag på en date, en viktig sådan, men åtta andra kvinnor jag aldrig träffat. Enormt märkligt, men också väldigt spännande. Vi har alla haft cancer. Jag vet inte varför det känns så bra att träffa andra, jag vet inte varför jag ens är intresserad av det nu, när jag nästan känner mig game, men så är det. Vi ska äta middag på en trevlig italienare i stan och förmodligen prata en hel del :) Jag tror inte det kan bli annat än trevligt. Ser särskilt mycket fram emot att träffa en tjej som ska med som är en klasskompis till mig, vi gick ettan till trean i lågstadiet ihop, och inte setts på 26 år typ. Det är som sagt trist att det skulle vara cancer som gjorde att vi träffade på varandra igen, men inget ont som inte har nått gott med sig, right?
Ingen borde ju få cancer.... ingen ingen.
En av tjejerna som skulle följa med har lämnat oss. Så märklig är den här världen. Av alla de man lärt känna under den här tiden så lämnar någon oss hela tiden känns det som. Rätt vad det är är någon en ängel.  Jag hatar det, men det är också något man bara får acceptera. Jag har insett att det är så här det är, valmöjligheten är att avskärma sig från människor i den här situationen och hålla sig helt utanför facebookgrupper och bloggar och annat, men det är inte min grej. Jag tror säkert att det finns dom som gör så, för det är för jobbigt, och en del behöver nog göra så för att kunna gå vidare i sina friska liv. Efter en sådan här grej "ok, jag är sjuk, jag kan dö... jag lever och kan fortsätta göra det tills jag dör av ålderdom, eller så dör jag för tidigt men inte nu"... det är rätt tufft att leva med den här vetskapen, och jag förstår dom som... ger sig av och inte vill veta av det. Man ska göra det man behöver för att må bra.
Men personligen stärker det mig att träffa andra i samma situation, och även om jag känner mig frisk nu så har jag biverkningar och funderingar som jag inte orkar dra för dom som är nära mig, jag har tröttnat på att älta det här för vissa människor, för en del är det här ett avslutat kapitel, och för mig är det också det till en viss del. En annan del av mig har många öppna kapitel kvar, och den tjejen ser väldigt mkt fram emot kvällen med dom här tjejerna!

Sen har jag en till sådan här date på onsdag, ett möte som jag verkligen ser framemot, vi har stött och blött mitt i vår jobbiga skitperiod som nu är över för oss båda, ska bli kul att träffas på riktigt, det känns redan som en vän.

Undrar just hur jag hade mått om jag aldrig startat bloggen "oäkta bröst med äkta cancer" när jag fick veta att jag hade cancer.... jag undrar hur jag hade hanterat det då. Jag vill ju faktiskt hävda att jag tagit mig igenom det hela med stödet av alla de i min situation som lämnat kommentarer, mailat mig eller bara läst. Jag tyckte fram till dagen då jag startade den (och tanken var att bara min familj och närmsta vänner skulle ta del av den, men så blev det inte) att bloggar var supernördigt, och jag hade aldrig läst en, jag är av en annan åsikt nu, även om jag inte lägger särskilt mkt tid i att läsa dom, men det finns mycket intressant och läsvärdigt där ute, om allt möjligt, jag har till och med utvecklat mig utanför cancervärlden och börjar tycka att helt vanliga bloggar, med helt vanliga friska människor, med helt vanliga problem är väldigt intressant och inspirerande. Det är en ny tid, ett nytt sätt att leva, och nya ordspråk!