Oro och jobbiga tankar

För det mesta glömmer jag att jag varit sjuk, när jag nu ibland när jag talar med någon säger " när jag var sjuk", så känns det verkligen längesen! Lite som att det skulle vara tio år sen och jag har tjatat om att jag inte minns så mycket, och det är väl det. Det är i det stora hela positivt att jag känner så, jag är glad att jag inte ältar det här och den där berömda deppen som ofta kommer när allt är över lyser med sin frånvaro, och det gör mig väldigt väldigt tacksam, för den har skrämt mig som fan. 

Men så kommer det dagar, eller bara minuter, sekunder när det kommer. Dom ligger i liten del av hjärnan och liksom guppar som en badboll på vatten i väntan på att jag ska plocka upp den. Jag går inte runt och tänker så där positivt och skriker ut " livet är kort vänner, LEV LEV"... utan det kommer ibland när jag tänker att jag skulle vilja göra this and that, men så tänker jag, om jag hinner.... om jag hinner. Vad då hinner? Jo... det känns lite så, som om jag eventuellt lever på lånad tid. Jag inser att den lånade tiden kan bli lång , minst 60 år till om jag får bestämma, men den kan också bli bara nått år... eller tio år, eller tjugo. Det är väl chocken efter att ha fått en dom som den här som gör att man har tankarna, vetskapen om att något annat än en själv styr. Jag är inte ledsen, men lite stressad av tanken, när den dyker upp. 

Vissa dagar tänker jag verkligen "fuck cancer" och lever så, tänker att jag är helt frisk och är nöjd med det, men .... den finns ändå där, oron.

Nu har det varit några tunga dagar då en människa, nära till familjen fått besked om BC. Scares the shit out of me. Och jag blir så ledsen, så så ledsen för deras skull, alla dom runt den här personen. cancer kommer aldrig lägligt, utan den kommer alltid och stör mitt i livet, när det finns annat som borde vara viktigare, då kommer den. Sen har jag en BC syrra som ska ha sin återkoll snart och som mår dåligt över det. En person jag följt som gått bort alldeles för ung, en som kämpar ... ja. Ni fattar, det har varit dumma cancerdagar. Jag hatar cancer. 

Jag har kontakt med många cancersystrar, och det vi nästan alla (det finns original som lyckas låta bli att tänka, avis på dom) har gemensamt är frågan "kommer man någonsin att komma över det helt?". Och med det menar jag tex kommer man någonsin att inte vara nervös inför återkontroller och sådant, kommer man någonsin sluta fundera på hur långt livet kommer att bli egentligen? 

Nej, det är faktiskt inte så lätt att leta fram det där "fuck cancer" vissa dagar. En del dagar är det som bortblåst och man kanske får bara vara nöjd att dom kommer. Kanske får man leva med att man gått igenom det man har, kanske får man acceptera att det är en del av en och försöka att plocka det positiva ur det, som att faktiskt försöka att leva, inte dra ut på saker och ting osv. 

Vi är ju friska till någon onkolog säger nått annat.... och då är det väl onödigt att oroa sig, väldigt dumt att oroa sig tills man dör av ålderdom, men är det lätt? Inte alls lätt, inte alls. 

Jag tänker så ofta på min morfar, och det är samma tanke varje gång, att jag önskar att vi fått göra om och göra rätt. Han skulle inte ha behövt få cellgifter, jag tror det gjorde hans sista tid i livet vidrigare än det behövde. Men man kan inte göra om. Jag är besviken på sjukvården, jag förstår inte hur man kan utsätta en sjuk och gammal människa för det där rävgiftet, nu så här i efterhand när jag själv fått det så hade man kunnat räkna ut med ärslet att det skulle gå åt helvete. Han hade ingen tid kvar ändå, metastaser i hjärnan, men han hade kunnat slippa lidandet från biverkningarna av cellgiftet. 

Tankar till alla er där ute som känner oro och ångest, sorg och saknad. 

Åt helvete med cancer. Åt helvete. 

Det här är inte roligt, inte någonstans, det är så jävla vidrigt.