Mammor med cancer

Låg en förfrågan i någon tråd om det fanns frivilliga som ville vara med på ett konto som heter "mammor med cancer". Jag tänkte "hell no". Sen tjuvkikade jag på det och tänkte "hell yes". 

Den ena biten handlar om den delen jag inte vill ge mig in i att tänka på, den delen som handlar om att jag de facto är en mamma. Det är den riktigt jobbiga biten, och den tar jag inte just nu. 

Anyways, jag har cancer och jag är det där jag inte vill prata om, är det viktigt att belysa? Efter att ha stalkat alla bilderna och deras historier om UNGA mammor som får detta eländiga jävla problem med ohämmad celldelning så tänkte jag att det finns visst en poäng med det, kanske till och med 100 poäng. 

Mitt barn har redan gått igenom tre behandlingsfaser i sitt liv. Hennes pappas tarmcancer 2008, sedan min första 2010/2011 och mitt första återfall 2016. Det finns en miljon problem med detta. Jag tror de flesta av de här mammorna oavkortat vid sin diagnos lägger sin första tanke på sitt/sina barn. Det är så vi fungerar, och de flesta mammor har en funktion. Som jag har skrivit tidigare så är den funktionen ungefär allt annat än att lämna sitt/sina barn.

Det här med cancer måste få ett slut. På riktigt. Tjejen som startat kontot "mammor med cancer" heter Cecilia, och hon förklara varför hon startat det så här (kort klipp ur hennes första inlägg om "mammor med cancer")

Jag vill göra en Instagram-utställning där mammor får dela med sig av känslor och tankar som väckts sen cancerdiagnosen var ett faktum.

Jag vill med bilder och text belysa olikheter i sätt att hantera och tänka om sin cancerdiagnos. Allt är tillåtet! Jag vill inte att det ska finnas en värdering i hur man hanterar sin sjukdom och min önskan är att när man tittar igenom flödet känner man sig mindre ensam i allt som sker.

Nu vill jag att ni går in och följer det här väldigt fina kontot med svartvita bilder på vanliga människor, med vanliga liv, som får en allt för vanlig sjukdom om halsen. En bromskloss, en dödsdom, en utmaning, ett helvete, ett mörker... kalla det vad du vill, gemeneman kallar det cancer.  

Det är ju sorgligt att känna gemenskap i det här för att det är vad det är, men ja, jag känner mig mindre ensam när jag ser bilderna på människor som går igenom exakt det som jag går igenom nu. 

Vi <3