Behandlingsdagsbyte & bonushelg

 Svårt att förstå kanske men den här helgen känner jag mig som en lottovinnare. Det har av okänd anledning blivit så att min fredagsbehandling är flyttad till måndag. Det betyder två hela dagar tillgodo. Det är en maaaaagisk känsla och idag är det fan SOL.

Livet, kom och ta mig! 

När man blir sjuk så finns det stöd att få (osäker på om alla landsting har det eller samma typ av stöd men mitt har det iaf) med vad du än kan tänka dig, allt från kurator till hemsjukvård. Givetvis ska det till remisser och det ska vara rimligt såklart. Jag kände vid mitt första samtal att det inte handlade så mycket om mig utan att jag mest funderar på min närmaste omgivning och just nu inte känner mig i behov av samtalsterapi. Jag har stressymptom som jag inte känner av (alltså jag känner mig inte stressad) men min kropp reagerar på dem. Så har jag nog alltid funkat. Jag har knappt några minnen av att jag mått dåligt i mitt liv eller känt mig stressad eller pressad men jag vet att kroppen talat om det några gånger. 

En av dessa gånger var direkt efter avslutad behandling 2016, jag började jobba heltid och fick tinnitus. Helt sjukt var det och jag fattade INGENTING. Jag fattade verkligen inte. Var på massa undersökningar och fick då konstaterad tinnitus. Samtidigt så hade jag börjat med en hormonbehandling som jag inte haft tidigare, Anastrozol, och jag var tillbaka efter en sjukskrivning. 

I samband med min första cellgiftbehandling fick jag vad jag trodde var finnar i hela facet, det var det inte, jag fick rosacea, och den handskas jag fortfarande med. Troligtvis vaknade den till liv för att min kropp var under stress.

I takt med att jag återhämtade mig, tiden gick så klingade tinnitus av och jag har inte haft problem med den. Den har startat som den startade då 2016, och det har varit i stunder då jag själv räknat ut att jag varit stressad.... tinnitus kan också komma i varianten "stressrelaterad". Alla känner inte av stress, men kroppen kan du inte lura. Jag har känt av den nu sista tiden, den kommer ringande och då måste jag sakta ned. Jag har i flera år tänkt att jag vill yoga, eller meditera, eller någonting som hjälper mig att varva ner.

Nu kommer vi till det jag startade med, stödet. Vi kom fram till (jag och ssk) att yoga kan vara ett sätt för mig att hantera min situation och min yoga finns på remiss nu. Jag har lite lätt ångest för att jag inte kan ta ut mig, det är en sorg helt klart, men man får hitta andra vägar då tänker jag. Det är så konstigt att vara frisk och ändå vara sjuk. Jag har enormt svårt att förstå hur jag hamnade i det här, att jag plötsligt är en person som inte får göra vad jag vill. Hoppet ligger i att skelettet med behandling ska stärkas och att jag då kan leva på "som vanligt".

Favvotröja från WMS