Alvedon mot cancer...

 Idag är jag pigg igen. Fattar inte vad som hände igår. Jag är också LIVRÄDD för att jag inte ska fungera "som vanligt" och mitt mål är att typ inte behöva tänka på mitt "ovälsignade tillstånd". För den sakens skull menar jag inte att stoppa huvudet i sanden och inte prata om det, men jag vill kunna leva som vanligt.

Jag saknar VERKLIGEN att träna hårt... att ta ut mig till bristningsgränsen. Men jag är lite rädd att göra det just nu, vill veta att benet är stabilt igen. Jag saknar också massage och manipulation...

Känslan i bröstbenet är tyvärr oförändrad men det gör inte lika ont att nysa. Hade kanske önskat att skillnaden varit enorm. Jag hoppas att det är för att "området" är så stort, 9cm, att det helt enkelt tar lite tid. Jag orkar inte tänka att det inte händer något och jag måste byta behandling. Att veta om att man inte kan bli frisk är en sak, att få dåliga "nyheter" på något som redan är dåligt är en annan. 

Jag analyserar ALLT. Ska få svar på röntgen 16/2 och brukar ha 3 cellgiftsbehandlingar inbokade på raken i journalen, nu är det bara två. Betyder det att dom redan vet hur det ser ut? Hoppas inte! Håll tummarna för mig.

Please psyket, häng med mig i svängarna!

Tänk om detta varit det enda jag behövt mot smärtan i bröstkorgen, som vi trodde och hoppades
i juni när jag gick till läkaren först sedan jag känt av något i bröstkorgen. Det var först när
kroppen började kompensera och det började bli knas i axeln som jag sökte vård.

TYVÄRR hann jag göra av med ganska många tusen på att knäcka mig och massera, och trycka och så. Om något av det var positivt så var det att axeln blev bra! Men trycket mot bröstkorgen var såklart jävligt dåligt.
Lätt att säga med facit i hand. Endast mitt eget fel, jag skyller verkligen inte på någon annan än mig själv.
Jag borde veta bättre. Det positiva med att jag agerade dumt är att jag verkligen tagit till 
mig att jag blivit frisk från cancern och levde också fullt ut så. Det tjänar ingenting till att först stå ut med två cancerbehandlingar och sedan gå och vara livrädd resten av livet. Det hade ändå inte hjälpt mig.