Tidningen Apoteket
I veckan skrev jag ett mail till nästan alla mina kollegor, jag bad dem att skänka pengar till Cancerfonden, och uppmanade dem att göra det via min insamling. Jag är nog inte känd för att vara en särskilt bra säljare eller tiggare, men det kändes otroligt enkelt och bra när det ökade med tusen spänn på tio minuter. Folk vill, man måste bara påminna lite. Tack alla fina kollegor! Vi vet inte vem som kommer att behöva forskningen och medicinerna och allt annat det ska pengar till nästa gång... men vi kan göra livet lättare för dem, och på sikt kanske rädda några fler liv.
Ja, då var den här, tidningen Apoteket som jag fått äran att skriva krönikan till i #5. Här kan ni läsa den
Det är lite läskigt, och fast jag skrivit så mycket om mig själv och lämnat ut både det ena och det andra så känns det väldigt privat och konstigt på nått sätt. Men sant. Allt som står där är sant, det är mina tankar och mina känslor, även om jag önskar att det var något annat, roligt och upplyftande jag hade fått skriva om... smink repotaget tex, DET hade varit riktigt skoj :)
Den här morgonen är magisk, och jätte jobbig samtidigt. Vaknar, helt tyst i huset, solen skiner in. Jag gör lite kaffe och tar med till sängen igen, läser och dricker kaffe (när jag skriver det här känns det väldigt moget, nästan lite tant moget?) det är hur underbart som helst. Sen börjar jag längta... längta efter min dotter. Sen börjar jag tänka, tänka på min dotter, tänka på alla den tid vi inte får tillsammans .... och så mår jag dåligt mitt i allt det härliga. Jag brukar inte ha det här problemet, jag saknar henne jämt, men jag kan också njuta av min "ensamhet" och se det positiva med det.
Så då tog jag fram datorn och hänger lite med blogger .... känns också sådär, har inget att skriva om längre tycker jag, önskar att jag kunde få lite inspiration till nått att skriva om.... någon som har förslag?
Cancer... jag önskar att cancer fick cancer och dog stod det någonstans. Ja, det vore nått det. Jag går in på gruppen "Bröstcancer" på facebook och kikar lite då och då. Det är mest elände tycker jag. Och det är ju så det är, människor får återfall, dom blir sjuka igen, dom mår dåligt under sina behandlingar, dom mår dåligt när de är färdig behandlande... jag orkar inte läsa i bland, och ibland plöjer jag igenom allt. Det går upp och det går ned.
På sista tiden har flera människor frågat mig "pratar du med någon". Jag vet inte om det är ett tecken på att jag borde göra det eller om de bara undrar helt enkelt. Jag har mått bra, varit glad och positiv tycker jag själv, men jag har varit sjukt trött... så trött så trött så trött. Det började med att jag gick för att kolla upp det och det visade sig att jag gått runt med halsfluss en tid, sen åt jag penicillin, det blev lite bättre, men sen blev jag sjukt trött igen. Gick tillbaka för att kolla om det var så att det kanske inte försvunnit. det hade det, de tog massa olika blodprover, inget fel på mig, jag e frisk. Men fan va trött jag är, varför då?
Tamoxifen.. kan tamoxifen vara boven? Någon som vet? Och ska jag vara trött i fem år då eller hur fan funkar det.... Sen är jag mäkta trött på vattnet i min kropp som jag måste medicinera bort... kan det fortfarande vara en biverkan av taxotere, eller är det också tamoxifen, och ska jag då äta dessa mediciner i fem år, eller hur fan funkar det, igen.......
Blä. Jag vill inte ta några mediciner alls, jag vill vara helt normalt frisk, att allt ska fungera och att jag aldrig får tillbaka skiten, det är vad jag vill. Tydligen bestämmer man inte alls över sin egen kropp, nej då, den bestämmer över dig, och uppenbarligen vill den inte alltid det bästa för dig.
Ringde radiumhemmet, hon jag pratade med svamlade nått om att det inte alls var klart om jag skulle fortsätta med tamoxifen eller få totalblockeraren... de hade inte bestämt sig. Men när jag pratade med dem tidigare sa de att de på konferensen kommit fram till att det inte skulle vara ett bra alternativ för mig. Jag blir förvirrad. Hon sa också att jag har ett återbesök i November... jaha. Spännande. Den här gången ska jag komma ihåg att skriva ner alla frågorna! Och se till att få svar på dom.
Jesus va neggo det här blev. Kanske det jag behövde för att gå vidare med ett smile resten av den här lördagen ;) Sorry folks! Här följer några konstiga bilder som ligger i min dator
Trevlig helg!
 |
| Håret växer, mest på tjocken tycker jag.... |
Ja, då var den här, tidningen Apoteket som jag fått äran att skriva krönikan till i #5. Här kan ni läsa den
Det är lite läskigt, och fast jag skrivit så mycket om mig själv och lämnat ut både det ena och det andra så känns det väldigt privat och konstigt på nått sätt. Men sant. Allt som står där är sant, det är mina tankar och mina känslor, även om jag önskar att det var något annat, roligt och upplyftande jag hade fått skriva om... smink repotaget tex, DET hade varit riktigt skoj :)
Den här morgonen är magisk, och jätte jobbig samtidigt. Vaknar, helt tyst i huset, solen skiner in. Jag gör lite kaffe och tar med till sängen igen, läser och dricker kaffe (när jag skriver det här känns det väldigt moget, nästan lite tant moget?) det är hur underbart som helst. Sen börjar jag längta... längta efter min dotter. Sen börjar jag tänka, tänka på min dotter, tänka på alla den tid vi inte får tillsammans .... och så mår jag dåligt mitt i allt det härliga. Jag brukar inte ha det här problemet, jag saknar henne jämt, men jag kan också njuta av min "ensamhet" och se det positiva med det.
Så då tog jag fram datorn och hänger lite med blogger .... känns också sådär, har inget att skriva om längre tycker jag, önskar att jag kunde få lite inspiration till nått att skriva om.... någon som har förslag?
Cancer... jag önskar att cancer fick cancer och dog stod det någonstans. Ja, det vore nått det. Jag går in på gruppen "Bröstcancer" på facebook och kikar lite då och då. Det är mest elände tycker jag. Och det är ju så det är, människor får återfall, dom blir sjuka igen, dom mår dåligt under sina behandlingar, dom mår dåligt när de är färdig behandlande... jag orkar inte läsa i bland, och ibland plöjer jag igenom allt. Det går upp och det går ned.
På sista tiden har flera människor frågat mig "pratar du med någon". Jag vet inte om det är ett tecken på att jag borde göra det eller om de bara undrar helt enkelt. Jag har mått bra, varit glad och positiv tycker jag själv, men jag har varit sjukt trött... så trött så trött så trött. Det började med att jag gick för att kolla upp det och det visade sig att jag gått runt med halsfluss en tid, sen åt jag penicillin, det blev lite bättre, men sen blev jag sjukt trött igen. Gick tillbaka för att kolla om det var så att det kanske inte försvunnit. det hade det, de tog massa olika blodprover, inget fel på mig, jag e frisk. Men fan va trött jag är, varför då?
Tamoxifen.. kan tamoxifen vara boven? Någon som vet? Och ska jag vara trött i fem år då eller hur fan funkar det.... Sen är jag mäkta trött på vattnet i min kropp som jag måste medicinera bort... kan det fortfarande vara en biverkan av taxotere, eller är det också tamoxifen, och ska jag då äta dessa mediciner i fem år, eller hur fan funkar det, igen.......
Blä. Jag vill inte ta några mediciner alls, jag vill vara helt normalt frisk, att allt ska fungera och att jag aldrig får tillbaka skiten, det är vad jag vill. Tydligen bestämmer man inte alls över sin egen kropp, nej då, den bestämmer över dig, och uppenbarligen vill den inte alltid det bästa för dig.
Ringde radiumhemmet, hon jag pratade med svamlade nått om att det inte alls var klart om jag skulle fortsätta med tamoxifen eller få totalblockeraren... de hade inte bestämt sig. Men när jag pratade med dem tidigare sa de att de på konferensen kommit fram till att det inte skulle vara ett bra alternativ för mig. Jag blir förvirrad. Hon sa också att jag har ett återbesök i November... jaha. Spännande. Den här gången ska jag komma ihåg att skriva ner alla frågorna! Och se till att få svar på dom.
Jesus va neggo det här blev. Kanske det jag behövde för att gå vidare med ett smile resten av den här lördagen ;) Sorry folks! Här följer några konstiga bilder som ligger i min dator
 |
| Det här är en bild på en riktigt dålig lunch, det är min lunch och det var gott, sen när det låg i magen var det äckligt. Önskar jag kunde komma ihåg det dom dagarna jag har lust att sätta i mig det här. |
 |
| Det här är bara sant på nått sätt.... |
 |
| Efter 10 månader i träda hittade jag detta i min träningsväska när jag skulle damma av den... tre lås och 4 squashbollar i olika storlekar.... vad tränade jag sist jag använde väskan tror ni? (Antal lås är för att jag alltid glömmer lås och får köa ett nytt varje gång. Varför jag sen bär med mig alla låsen är en gåta...) |
Ja Ida vi är trötta!! Ingen kan nog fatta hur jävla trötta vi är.....Men - med risk för att verka tjatig- du behöver åka bort! Ta en resa, fixa rehab lr vad fan som helst. Men man behöver komma bort från cancerträsket. Bort från soffan,sängen och köksbordet som varit ens hood hela vintern. Kramar i massor- nu ska jag på hockey:)) Lagom tid - sover sött runt 22.00
SvaraRaderaTror att tamoxifen påverkar både tröttheten och vattenbalansen, vi genomgår ju fortfarande en cancerbehandling när vi tar Tamoxifen. Det är sannerligen inga sockerpiller även om dom är små, det är lätt att glömma efter allt skit vi fått utstå med cellgifter och strålning. Be din diktor om remiss till psykosocial rehabilitering, tror ni har ganska många i Stockholmtrakten. Läste artikeln i apotekstidningen , jättebra skrivet. Kram
SvaraRaderaHåller med Carin. Jag var en vecka på Lydiagården(REHAB) och det var mycket givande. Jag tänker också försöka komma iväg på en resa med barnen, men det blir nog framåt våren. Känner att vi behöver något kul att se framemot. Har varit så mycket trist och man kunde ju inte planera så mycket när man var under behandling. Jag har också fixat biljetter till Idol. Älskar att gå på musikarrangemang i olika former. Jag känner mig inte direkt fysiskt trött. Det jag känner av mest är att jag har svårt att fokusera på saker och dessutom tycker jag att jag har svårare att komma ihåg saker. Hoppas att du kommer över tröttheten. Jobbar du full tid? Jag har jobbat 50 % hittills och nu i veckan går jag upp till 75 %.(en månad).Tycker att det känns rätt ok nu, men bävar lite för när man ska vara igång på fullt. Känner mer nu att man vill hinna med lite mer än att bara jobba. Läste artikeln i Apotekstidningen. Det var jättebra skrivet tyckte jag! Kram
SvaraRaderaVad fint dit hår växer!
SvaraRaderaI min insamling i cancerfonden har jag nu en uttlottning bland alla som skänker under oktober. Så det har också växst med en tusenlapp. Men till dem jag skrev privat har de visat sig vara lite snåla...
Kram
Hej Tjejer. Ja, en ordentlig semester eller rehab skulle givetvis inte vara fel. Jag känner bara att va fan... nu har jag ju liksom kommit till det stadie att jag äntligen börjar känna mig som vanligt (förutom tröttheten) Det här med rehab är jag inte jätte sugen på, jag har verkligen ingen lust att gräva i det som varit, samtidigt säger mitt sunda förnuft att det kan vara möjligt att det är just det jag behöver.
SvaraRaderaMari; Jag har haft stora problem med "huvudet"... i början när jag började jobba, jag har fortfarande svårt med minnet, men för övrigt har det blivit jätte mycket bättre!
Jag jobbar 75% och min egen tanke var att gå upp på 100% 1 november, men jag börjar tro att det nog inte funkar ännu.... det är en besvikelse.
Livets vägar: Trist med snåla människor :)
BRA skrivet !! Vad skönt att du fick fram "fuck cancer" attityden i din krönika OCH detta att 80% faktiskt lever vidare och tar tillbaka livet efter skitbehandlingarna.. Även om cancer kan vara en dödsdom så är det gott att du fick fram att det inte nödvändigtvis är så för alla kvinnor som får bröstcancer, tror att det kan vara bra och hoppingivande för alla dem som kommer efter oss..
SvaraRaderaHoppas att vattnet snart ebbar ut för dig och att hjärnan kommer i kapp viljan.
Kram !!
Hej Ida.
SvaraRaderaJag har blivit beviljad en spavecka till Tervis Spa i Estland genom CURO. De specialsyr din resa och allt ingår från resan hemifrån, mat, boende och 2-3 spabehandlingar per dag i en vecka. Har hört mycket bra om detta ställe och tänker resa till våren/sommaren. Du behöver ett läkar- eller kuratorsintyg men det är lätt att få genom ditt sjukhus.
Du frågade om Tamoxifem, jag äter också antihormoner men en annan sort som heter Femar eftersom jag har kommit i klimakteriet. Jag har stora besvär av stela leder och känner att jag har gått upp i vikt. Det är jobbigt men det är bara att gilla läget, hellre det än fler tumörer!
Du är jättefin i kort hår!
Kram Lisbeth