Hoppla va jobbigt det blev nu då...
I går ringde min mor och frågade om jag sett att det skulle gå en dokumentär om fem unga kanadensiska tjejer som fått bröstcancer. Jag tänkte nog mest att OK, men nä, det är jag inte så intresserad av... Men jag kollade ändå. Min första tanke är att "oj, jag skulle nog inte kolla", men om jag tänker lite mera i djupet så var det kanske precis vad jag behövde. Jag grät oavbrutet i 45 minuter. Så länge har jag inte varit ledsen i sträck sen jag blev "sjuk". Det var precis allt som var jobbigt.... allt. Och när den ena tjejen ska få sin sista cellgiftsbehandling och först säger "jag skulle inte önska min värsta fiende det här" och hur jävla skitglad hon sen är när det är över så får jag nästan känslan av att det är jag som ligger där. Hon säger och känner exakt det jag sa och kände. Skillnaden är att hon är yngre än mig, och från en helt annan del av världen, men vi får samma sjukdom, samma behandling, och vi känner samma sak. Det är inte för intet det kallas "bröstsystrar" förstår jag nu. Det jag från början tyckte verkade superfånigt. Men vi delar något som ingen annan kan sätta sig in i, så är det.
Här hittar ni den, den heter Bröstcancer? Det har jag inte tid med. Och hur rätt är inte det? Åt helvete med den skiten säger jag.
http://svtplay.se/v/2571303/brostcancer__det_har_jag_inte_tid_med_
Här hittar ni den, den heter Bröstcancer? Det har jag inte tid med. Och hur rätt är inte det? Åt helvete med den skiten säger jag.
http://svtplay.se/v/2571303/brostcancer__det_har_jag_inte_tid_med_
Jag såg inte den men jag kan relatera till allt du skriver. Jag fattar fortfarande hur jag fick denna skitsjukdomen. Kram
SvaraRaderaHittade din blogg idag och har läst delar av den. Tänkte att näää finns det ännu en kvinna som, liksom jag, drabbats av den här skitsjukdomen. Jag vet såklart att vi är många, men det är svårt att inte känna med alla bröstsystrar där ute. Sköt om dig och lycka till med hår och ögonfransar och din återhämtning. Kram.
SvaraRadera/Åsa
Tur att du varnade.. har just sett filmen och tårarna trillade..Men bra gjord film som inte blev sentimental eller flosklig och vilka tuffa kvinnor det finns överallt i världen ! Kommer att bära dem med mig.
SvaraRaderaTack för länken och ha en bra helg !
Kram på dig, söster! ;-))) Det är för jävligt, sjukdomen suger men jag är personligen så evigt tacksam för alla dessa systrar som dyler upp på bloggen och IRL.
SvaraRaderaKram
Annika
dyker, ska det ju vara...
SvaraRaderaLivets vägar: nej, den beskriver eg bara det vi alla redan vet, hur det stannar livet och man måste lämna över sig andras händer. Det känns bara som en påminnelse om hur jävla nära det är.... hur nära katastrofen.
SvaraRaderaSister Moonshine: Jag känner väl igen ditt namn och har kollat på din blogg många gånger när jag var sjuk, nu läser jag inte så mkt längre, men jag kommer ihåg :) Ja, vi är ju tyvärr alldeles för många som får vandra en sväng i cancerträsket.... var nionde kvinna. Galet.
Karin: Nej jag vet, den är verkligen bara "så här är det".... den är ju egentligen inte alls så sorglig (förutom de två som fick gå vidare, det är hemskt sorgligt....) men det väcker trista minnen.
Annika: Ja, jag är också hemskt glad och evigt tacksam för alla systrar, verkligen. Flera av dom är nog sådana som kommer att hänga med resten av livet. Det är toppen! Jag har märkligt nog dock inte träffat någon live... inte en enda... det kanske jag borde ordna :)
Härlig helg på er allihopa!
Jag tycker det är jättejobbigt att livet är som ett lotteri där en del drar nitlotter. Det gäller att inte jämföra sig med dem som är sjukast. Men oron finns ju alltid: "tänk om!".
SvaraRaderaErika
Tänkte och skrev till och med det på min FB sida, "vissa program ska man inte se". Jag grät non stop. Det var en oerhört stark dokumentär och väldigt vacker gjord. Men jag är ändå glad att jag såg den...
SvaraRaderaErika: Ja, det kan kännas orättvist. Personligen har jag aldrig jämfört mig med någon annan, alla sjukdomar och alla förlopp upplevs olika. Man kan bara utgå ifrån sig själv, och man kan bara själv se till att man mår så bra man kan trots allt.
SvaraRaderaHelen: Jag är också glad att jag såg den, kanske var det lite skönt att se att jag upplevt det hela på ett helt normalt sett. Det är också en oerhörd lättnad att man fixat det.
Kram på er!
Såg den också, en stark film, grät också. VIll ju att alla ska klara sig. Bra gjord.
SvaraRaderaÄr så stolt över mig själv att jag har klarat av skiten.
Kram