Vad är lång tid?
Vem bestämmer vad lång tid är, eller vad kort tid är? Hur långt är egentligen ett år? Jo det är tolv månader, men hur långt är ett år i våra liv? Det finns det ingen som kan svara på, för det enda vi alla har gemensamt är att ingen av oss vet hur långa våra liv är.
Tur att man kan leva efter känslan av saker och ting, känslan att något är långt eller kort.
Jag sitter och funderar på tiden :)
Jag fyller 35 år på fredag. När jag fyllde 34 visste jag inte om att jag hade en tumör som fullkomligt snaskade i sig hela mitt vänsterbröst. Nu är jag snart trettiofem, och sitter här hel (och skapligt ren) med ett bröst mindre, men ett välmående som är löjligt bra. Det går alltså. Det går att ta sig igenom svåra situationer och komma igen. Det kan man inte vara säker på, att det ska gå... jag väntar fortfarande på den fruktade depression som de säger ofta kommer efter en sådan här händelse.
Jag har ju skrivit tidigare att jag aldrig varit rädd för att dö, jag har givetvis tänkt på det många gånger, men inte förstått riktigt. Kanske har det hjälpt mig att jag varit lite trög ;)
När jag var på väg till jobbet där jag nu jobbar så fick jag en sådan där sekundstirike i skallen. Jag tänkte på cancer och människor som gått bort och tänkte "herregud... vadå, fanns det en riskt att jag kunde dö?". Men den otäcka känslan varade i en sekund sen gick det över. Men jag inser att jag nog inte ännu fattat omfattningen av det senaste året, och jag hoppas innerligt att jag aldrig förstår, för så här bra som jag mår nu vet jag inte om jag har eller när jag gjorde sist.
Det är absolut inte tack vare cancern och det jag gått igenom, absolut inte, den hade jag verkligen kunnat vara utan. Men jag tänker i ganska många situationer idag "det kan vara värre...." och det hjälper mig helt klart. Jag har ju glömt bort. Min mamma var här när jag var sjuk, bodde hos mig varje cellgiftsbehandling ett par dagar. Jag har liksom inget riktigt minne av det?! Jag vet ju att hon var här, minns vad hon gjorde för mat, har bilder, men inget äkta minne av det. Jag har absolut ingen känsla för det år som varit, jag kan inte säga att "det hände då, det måste ha varit i maj för det var vår"...typ, jag har inget sådant, det är en enda dimma.
Jag vet att jag tjatar lite om det här med minnet, det är nog för att jag är väldigt förvånad över att jag inte minns... det var ju så påtagligt och fruktansvärt, men jag minns inte, jag bara vet.
Jobba och sånt:
Det går bra, min hjärna börjar repa sig, den var inte med i början och det gjorde mig otroligt orolig och det var sjukt frustrerande.
Jag jobbar 75%, jag skulle nog palla 100% känns det som, men jag tar de 25 procenten och använder de väl till återuppbyggnad av jaget. Jag tränar. Kroppens förfall av en sådan här behandling är inte nådig. Den kommer ALDRIG igen att bli vad den var, aldrig, det här får jag leva med, men jag kan göra det bästa av det som är kvar. Det är så skönt att komma igång med träning, inte helt lätt de veckor jag hänger med min dotter, men än så länge kan jag ta mig till och från jobbet till fots (strax under en mil) eller på cykel, och nu när hon bytt skola så ska jag fortsätta att utnyttja det när jag fortfarande har 25% att leka med. När jag jobbar 100% får vi hitta på något annat.
Jag har inte spelat squash på 9 månader... det känns trist, och jag sitter och funderar på om det någonsin kommer att hända igen... klart det gör?! TA TAG I DET BARA IDA! :)
Den här bloggen skulle ju inte handla om cancer. I varje jäkla inlägg så är jag där igen. Jag är alltså inte klar med det hela. Det kanske är nått som kommer att hänger med mig. Men jag snackar aldrig om det på jobbet längre, de som vill får fråga, men jag har inget behov av att snacka cancer, inte alls. Jag tänker inte ens på att jag haft det, aldrig. Ibland säger jag till någon "fan va jag är trött idag" för att jag är trött, då kommer det ibland " det är väl inte så konstigt Ida"... Jag förstår vad dom är ute efter, men den gubben går inte. Jag är inte trött för att jag har varit sjuk, jag är trött för att det börjar bli mörkt ute och det är höst, precis som med 99% av mina andra kollegor som står och gäspar vid kaffeautomaten på mornarna. Så är det. Jag har i det stora hela lämnat det bakom. Fortfarande mkt snack om håret, men det är OK. Det är ju lite roligt iaf. Det växer helt sjukt fort faktiskt, jag är djupt imponerad av min hårväxt på huvudet. Jag måste verkligen gå och klippa mig snart, det är helt vildvuxet. Även om jag vill spara ut det så måste det trimmas lite här och där, annars kommer jag inom kort att se galen ut.
En annan anledning till att det alltid lutar åt cancer kanske är att jag verkligen inte har nått att skriva för allmänheten... det kändes helt annorlunda när jag var sjuk, som om det var något som angick alla. Så var det så klart inte, men jag ville dela med mig av det, nu vill jag inte dela med mig av något egentligen, så jag får väl fortsätta harva om cancerskiten, funderingar och tankar, tills det inte finns mer att säga :)
Det vi kan konstatera är i alla fall att det finns en mängd saker att både tänka på, tycka om och fortsätta fundera på runt cancer. Jag tänker använda oktober månad på bästa sätt, jag ska dra mitt strå till stacken för bröstcancerfonden. Jag vet inte hur, men det finns olika sätt att bidra med. Jag tycker att all cancerforskning är viktigt, men ju mera vi får in till vilken av dessa fonder som helst kommer att hjälpa cancerforskningen i stort, och orkar man inte kämpa för detta jämt och ständigt så kan man ju rikta in sig på något som man verkligen känner att man vill kämpa för.
Jag sitter bara och väntar på nästa fall i min närhet, för jag vet att det kommer, det är bara en fråga om när... tiden people, tänk på tiden och vad ni gör med den, eller åtminstone hur ni mår under tiden :) Må bra, fan... alla människor, se till att må bra för i helvete, det är det enda viktiga i livet. Må bra.
Jag vet inte om jag kommer att få tillbaka det här eländet. Det jag kan göra för mig själv är att se till att jag mår bra, det finns miljoner sätt att göra det på, bara man hittar sitt unika.
Åter till tiden. Tiden är bara ett begrepp, och man gör vad man vill med den. Jag väljer att det här året, sen jag fyllde 34 och den värsta perioden i mitt liv ramlade över mig, jag väljer att den varit kort, ett kort år som är nästan så kort att det är obefintligt. Kanske det kortaste året i mitt liv. Fan va skönt, inte värt att minnas. Hej då året!
Ha en underbar lördag!
Tur att man kan leva efter känslan av saker och ting, känslan att något är långt eller kort.
Jag sitter och funderar på tiden :)
Jag fyller 35 år på fredag. När jag fyllde 34 visste jag inte om att jag hade en tumör som fullkomligt snaskade i sig hela mitt vänsterbröst. Nu är jag snart trettiofem, och sitter här hel (och skapligt ren) med ett bröst mindre, men ett välmående som är löjligt bra. Det går alltså. Det går att ta sig igenom svåra situationer och komma igen. Det kan man inte vara säker på, att det ska gå... jag väntar fortfarande på den fruktade depression som de säger ofta kommer efter en sådan här händelse.
Jag har ju skrivit tidigare att jag aldrig varit rädd för att dö, jag har givetvis tänkt på det många gånger, men inte förstått riktigt. Kanske har det hjälpt mig att jag varit lite trög ;)
När jag var på väg till jobbet där jag nu jobbar så fick jag en sådan där sekundstirike i skallen. Jag tänkte på cancer och människor som gått bort och tänkte "herregud... vadå, fanns det en riskt att jag kunde dö?". Men den otäcka känslan varade i en sekund sen gick det över. Men jag inser att jag nog inte ännu fattat omfattningen av det senaste året, och jag hoppas innerligt att jag aldrig förstår, för så här bra som jag mår nu vet jag inte om jag har eller när jag gjorde sist.
Det är absolut inte tack vare cancern och det jag gått igenom, absolut inte, den hade jag verkligen kunnat vara utan. Men jag tänker i ganska många situationer idag "det kan vara värre...." och det hjälper mig helt klart. Jag har ju glömt bort. Min mamma var här när jag var sjuk, bodde hos mig varje cellgiftsbehandling ett par dagar. Jag har liksom inget riktigt minne av det?! Jag vet ju att hon var här, minns vad hon gjorde för mat, har bilder, men inget äkta minne av det. Jag har absolut ingen känsla för det år som varit, jag kan inte säga att "det hände då, det måste ha varit i maj för det var vår"...typ, jag har inget sådant, det är en enda dimma.
Jag vet att jag tjatar lite om det här med minnet, det är nog för att jag är väldigt förvånad över att jag inte minns... det var ju så påtagligt och fruktansvärt, men jag minns inte, jag bara vet.
Jobba och sånt:
Det går bra, min hjärna börjar repa sig, den var inte med i början och det gjorde mig otroligt orolig och det var sjukt frustrerande.
Jag jobbar 75%, jag skulle nog palla 100% känns det som, men jag tar de 25 procenten och använder de väl till återuppbyggnad av jaget. Jag tränar. Kroppens förfall av en sådan här behandling är inte nådig. Den kommer ALDRIG igen att bli vad den var, aldrig, det här får jag leva med, men jag kan göra det bästa av det som är kvar. Det är så skönt att komma igång med träning, inte helt lätt de veckor jag hänger med min dotter, men än så länge kan jag ta mig till och från jobbet till fots (strax under en mil) eller på cykel, och nu när hon bytt skola så ska jag fortsätta att utnyttja det när jag fortfarande har 25% att leka med. När jag jobbar 100% får vi hitta på något annat.
Jag har inte spelat squash på 9 månader... det känns trist, och jag sitter och funderar på om det någonsin kommer att hända igen... klart det gör?! TA TAG I DET BARA IDA! :)
Den här bloggen skulle ju inte handla om cancer. I varje jäkla inlägg så är jag där igen. Jag är alltså inte klar med det hela. Det kanske är nått som kommer att hänger med mig. Men jag snackar aldrig om det på jobbet längre, de som vill får fråga, men jag har inget behov av att snacka cancer, inte alls. Jag tänker inte ens på att jag haft det, aldrig. Ibland säger jag till någon "fan va jag är trött idag" för att jag är trött, då kommer det ibland " det är väl inte så konstigt Ida"... Jag förstår vad dom är ute efter, men den gubben går inte. Jag är inte trött för att jag har varit sjuk, jag är trött för att det börjar bli mörkt ute och det är höst, precis som med 99% av mina andra kollegor som står och gäspar vid kaffeautomaten på mornarna. Så är det. Jag har i det stora hela lämnat det bakom. Fortfarande mkt snack om håret, men det är OK. Det är ju lite roligt iaf. Det växer helt sjukt fort faktiskt, jag är djupt imponerad av min hårväxt på huvudet. Jag måste verkligen gå och klippa mig snart, det är helt vildvuxet. Även om jag vill spara ut det så måste det trimmas lite här och där, annars kommer jag inom kort att se galen ut.
En annan anledning till att det alltid lutar åt cancer kanske är att jag verkligen inte har nått att skriva för allmänheten... det kändes helt annorlunda när jag var sjuk, som om det var något som angick alla. Så var det så klart inte, men jag ville dela med mig av det, nu vill jag inte dela med mig av något egentligen, så jag får väl fortsätta harva om cancerskiten, funderingar och tankar, tills det inte finns mer att säga :)
Det vi kan konstatera är i alla fall att det finns en mängd saker att både tänka på, tycka om och fortsätta fundera på runt cancer. Jag tänker använda oktober månad på bästa sätt, jag ska dra mitt strå till stacken för bröstcancerfonden. Jag vet inte hur, men det finns olika sätt att bidra med. Jag tycker att all cancerforskning är viktigt, men ju mera vi får in till vilken av dessa fonder som helst kommer att hjälpa cancerforskningen i stort, och orkar man inte kämpa för detta jämt och ständigt så kan man ju rikta in sig på något som man verkligen känner att man vill kämpa för.
Jag sitter bara och väntar på nästa fall i min närhet, för jag vet att det kommer, det är bara en fråga om när... tiden people, tänk på tiden och vad ni gör med den, eller åtminstone hur ni mår under tiden :) Må bra, fan... alla människor, se till att må bra för i helvete, det är det enda viktiga i livet. Må bra.
Jag vet inte om jag kommer att få tillbaka det här eländet. Det jag kan göra för mig själv är att se till att jag mår bra, det finns miljoner sätt att göra det på, bara man hittar sitt unika.
Åter till tiden. Tiden är bara ett begrepp, och man gör vad man vill med den. Jag väljer att det här året, sen jag fyllde 34 och den värsta perioden i mitt liv ramlade över mig, jag väljer att den varit kort, ett kort år som är nästan så kort att det är obefintligt. Kanske det kortaste året i mitt liv. Fan va skönt, inte värt att minnas. Hej då året!
 |
| Sorry, extremt privat bild...(inte så där välsminkad som de som finns på mitt bara bröst här någonstans ;) no makeup och kanske lite väl okammad, men det är ett bevis. Jag HAR bakat bullar och det kan väl inte vara första gången? Det kan också vara det, för jag kan inte minnas att jag gjort det förut vilket ju är helt klart anmärkningsvärt, jag är både morsa och snart närmare 40 än 30, det är inte OK ;) |
 |
| Baka bullar i gasugn är kanske som mat-tina skrivit i sin blogg " skit i att baka bullar i gasugn, håll er till pizza" |
Jag fyller år idag och det är lite samma sak för mig.. förra gången jag fyllde var livet annorlunda, jag hade stort kalas och tyckte allt gick min väg. 4 månader senare hade jag bröstcancer..
SvaraRaderaTänker också på att det kommande året skall bli så himla bra och att detta ska bli så bortglömt som möjligt - ett kort år med kort hår ; )
Det är ju många som påstår att skiten kommer efter, hoppas vi klarar oss från det. Jag tror det kan vara bra att ha sin blogg som en kanal att släppa ut cnacer tankarna för de vill man ju inte ha i det vanliga riktiga livet ..
Stor helgkram och tack för att du delar med dig av kloka tankar !
Jag tycker att du är jätteduktig! Är imponerad över att du är igång så pass som du är! Själv börjar jag snart jobba 50 %. Jag tar raska promenader varje dag, på 30-40 minuter och har ett rejält träningspass/vecka, men det tar fortfarande stopp rätt som det är. Vissa dagar är som att gå in i en vägg. Måste bara vila eller sova :(. Jag vill ju att allt ska vara som vanligt!!! F-n! Undrar om Herceptinet kan göra att återhämtningen går långsammare? Om det gör att man är tröttare än normalt? Kanske kan du slänga ut en fråga här på din blogg???
SvaraRaderaHa det gott! Kram Anna B