Amy Winehouse och annat skit...

Eländet bara fortsätter med nyheten om att den sanslöst begåvade Amy Winehouse bortgång.... fan vilken trist jävla skitvecka... det räcker inte med svärord för att förklara hur trist den är. Det som har hänt i Norge går heller inte att "bara skaka av sig"... det kommer att hänga med länge länge, det är så ofattbart. Det går nästan inte att förstå, som Estonia katastrofen, det tog tid att förstå, om jag ens ännu har gjort det.... Amy Winehouse blev 27 år, precis som Kurt Cobain, Janis Joplin, Jim Morrison och  Jimi Hendrix. To young to die. 


Idag är första dagen utan min tjej hemma. När vi byter vecka brukar första dagen alltid kännas OK, det kan tom vara skönt, jag sover bra när ingen väcker mig, jag kan tycka att det är rätt skönt att vara själv lite. När man bara är två så är det ju väldigt intensivt, det går inte riktigt att jämföra med en vecka i ett familjeliv där man delar på "allt", man har en annan frihet i ett familjeliv där man kanske kan sticka iväg och springa när man vill, eller handla utan barn (och det tror jag alla föräldrar känt att de gärna gör ibland) Den veckan som jag har min dotter handlar allt om henne, det är så klart den stora skillnaden med att vara skild förälder. För övrigt är man väl som vilken mamma och pappa som helst. 
Idag känns det dock inte skönt. Jag saknar henne sjukt mycket, vi har haft så underbara veckor nu när vi hängt flera veckor i rad. Vi har bondat mer än jag trodde var möjligt, hon har vuxit under tiden och jag har sett nya sidor hos henne. Det var härligt innan, jag är väldigt stolt över min dotter, men något stort har hänt i vår relation som jag älskar och jag kommer längta efter henne. Fyra veckor känns så satans långt när man saknar någon. Det sköna är ju att jag vet att hon ser fram emot de fyra veckorna som kommer. Det är sådant som man måste falla tillbaka på när det känns tungt, för åter igen, min uppgift är att se till att hon har det bra. Jag vänjer mig. Snart kan jag komma på vilka fördelar det har att vara "barnfri" :)
Denna vecka ska jag till jobbet en sväng innan jag börjar jobba i augusti, sen ska jag förbereda inför en fest jag ska ha i slutet på nästa vecka. Jag ser väldigt mycket fram emot den här festen och ska försöka komma i håg varför jag har den, och njuta när tiden är inne. 


Igår hände det. Jag var ute på "lokal", nej jag var på hotellet, inte hotellet som i ett hotell utan som i restaurang/bar Hotellet i Stockholm med en kompis. Det var supertrevligt, lugnt och skönt. Träffade på en gammal kollega som jag inte sett på länge, hans första fråga var "Vad har du gjort med håret??"... Det var första gången jag på länge blev tvungen att berätta att jag varit sjuk. Jag kan fortfarande tycka när jag 
berättar det att det inte känns OK. Det känns som om jag ljuger, och det dödar en konversation på två sekunder, men jag har också svårt att bara säga "vadå, jag hade bara lust att ha väldigt kort hår ett tag".... eh. No, DÅ skulle jag ljuga.... 


Sen tog det bara en liten stund innan det kom fram en kille och raggade på min kompis, sen säger han "jag älskar att se kärlek mellan tjejer" ?? Så där ja, då blev man flata också. Vilken kväll! Först raggade han stenhårt på min väninna, samtidigt som han berättade att hans familj var i stugan och han skulle vara hemma och måla lägenheten, men skiter i det och hänger på barer i stället, raggar på allt, men förklarar att familjen är viktigast...  ..förlåt om jag blir förvirrad.... men... 
När jag träffar på dom här männen (och herregud det finns en uppsjö) som är så förvirrade i sin livssituation (jo jag vet att det finns massa kvinnor också, men dom slipper iaf jag konfronteras med) så känns det helt OK att vara singel, det gör det iof mest, men extra mycket då, för att vara hans fru, som sitter själv i stugan med tvillingpojkarna (jo, vi fick en hel lektion om hans familj) medan han e hemma och "målar" skulle jag inte vilja vara. Då är jag hellre en singelflata på stan ;)
(Jo jag vet, det kan finnas anledningar till att man är som man är, att man agerar som man gör, men jag orkar inte bry mig, utan väljer idag att bara tycka synd om killen och blev jäkligt glad när han lufsade vidare mot nya mål) 
För övrigt var det en himla trevlig kväll! 


Igår var det exakt två månader kvar tills jag fyller 35... 35.. frisk och pigg 35 åring... 35? Jag är inte helt säker på vad jag tycker om att fylla 35. Jag är glad att jag får fylla 35 och inte längre har döden hängande i hasorna. Men om man bara ska tänka på siffran 35 så känns det märkligt. Jag tror inte jag känner mig som 35.... eller så känner jag mig som 45... eller 55, men mest som 25 :D