Snart snart...
Nu är det nedräkning till vår resa, på onsdag drar vi till Grekland, och jag hoppas Rhodos visar sin bästa vädersida för oss! Som det ser ut nu runt 25 grader på dagen och 17 på kvällen. Känns helt OK! :)
Spännande att åka med dottern också, helt själva.
Läste en blogg nu på morgonen, en man som förlorat sin fru i cancer, han beskriver hur det är att bli ensam, hur han upplever det. Jag tänker först att han vänjer sig (om man nu helt bortser från det tragiska och all den sorg detta innebär, och bara tänker på hur det är att vara själv som förälder) sen tänker jag när jag läser att han nog plötsligt satt ord på det jag aldrig riktigt tänker på men som jag nog känner om jag tänker efter. Man har ingen att dela sin dag och sitt liv med. Det låter ju jätte tragiskt, och så upplever jag det INTE, men jag är också van att vara själv. Det tog dock lång tid efter min skilsmässa att faktiskt lära mig att vara själv. Handla själv, tänka ut allt själv, inte ha någon att dela vardagliga funderingar, glädje och sorg med. Man kör hela det racet inom sig i stället. Det positiva är kanske att man inte har någon att älta tråkiga saker med utan går vidare istället.
När jag läste hans inlägg tänkte jag för första gången på läääänge att jag nog saknar någon att dela livet med. Det är förmodligen första gången (som jag minns) sen jag skilde mig. Jag var så glad och tänkte att nu ska jag aldrig mera leva med någon. Och så kanske det blir, men.... jag vill iaf ha någon att dela känslor och upplevelser med. Tror jag....
Jag kommer fortfarande på mig själv med att ha svårt att tagga ned den veckan jag är själv, utan dottern, för jag vet inte hur man gör "ingenting" utan någon. Jag gillar inte det. När man haft någon vid sin sida i över tio år, så har man vant sig vid att alltid ha sällskap. Man blir lite själv när man separerar, och vänner och familj är ju faktiskt inte samma sak även om det är grymt skönt att dom "finns där".
När jag var sjuk var det många som tyckte lite synd om mig som var "själv", men jag tänkte aldrig så själv, och hade känslan från min ex makes cancer färskt i minnet och hur det förstörde för oss. Jag var glad att jag inte hade någon att dra ner i eländet, och jag kände mig aldrig ensamen då, jag hade fullt upp med att orka med att ta hand om min lilla tjej och hålla mig vid liv. Det är när man är frisk, sitter i soffan och inte alls vill sitta där, utan vill hitta på nått när alla andra ligger hemma i soffan med sina familjer, DÅ vill man ha sällskapet ! Nu har jag övat på att vara själv i över tre år, så nu vet jag hur det är! Stor skillnad mellan min ensamhet (för att det inte ska bli knas, jag känner mig inte direkt ensamen, det är när jag läser om andras ensamhet som jag kan tänka på det...) och denne man som förlorat sin fru dock. Jag valde min, han blev berövad på sin andra hälft. Det är vidrigt.
Nu har jag börjat ta tag i träningsgrejen (ni vet inlägget med bikini fobin) jag har för femte gången börjat tänka på vad jag äter, och gått till jobbet ett par ggr den här veckan. Har också varit i kontakt med en PT som hjälper till med träning och kost (för dyra pengar... vilket jag tycker är helt OK om han kan hjälpa mig...och kanske kan DET få mig att "get a grip") jag har inte börjat med honom, vi måste diskutera lite runt medicinerna och vad jag fått för cellgifter och så, men kontakten är tagen.
Han undrade om jag fått restriktioner på träning, men inte vad jag kan minnas. När jag skulle skriva till honom som kom jag bara på att "ja just det, jag har haft cancer också, kan kanske vara bra att veta, det är ju trots allt anledningen till att jag är där jag är". Jag är just nu i det stadiet att jag inte alls tänker på det... jag glömmer bort det. Det kommer och går, och kommer.....
Har ni andra hört nått om att man inte skulle kunna träna som man vill efter operation ?(antar att det som kan vara känsligt i såfall är efter lymfkörtlar som blivit borttagna?) eller cellgifter. Kanske kan cellgiftet ha påverkat kroppen så att den funkar annorlunda, men restriktioner .... nej. Minns jag inte. Skulle det vara så att tex taxotere har påverkat mina leder, muskler och skelett negativt skulle jag inte bli förvånad. Fy satan va ont jag hade i kroppen när jag fick det där. Urk. Läste faktiskt i FASS nu och såg att inflammationer i ögat är en vanlig biverkan av taxotere, det förklarar hur jag såg i ögonen i slutet av mig behandling....
En fråga till. Ni som haft cancer och som nu är färdigbehandlade, det är ju vanligt att man får depressioner och liknande. Jag har inte haft det, men däremot känner jag mig lite "rakt" alltså jag känner mig varken glad eller ledsen. Det känns som om jag inte har några äkta känslor... jag är bara "plain"... förutom när biverkningarna av tamoxifenet visar sig, så ilska känner jag, med besked.
Jag misstänker att detta kan ha med hela resan att göra... jag vet inte. Det är inget stort problem, jag bara undrar om någon annan känner igen det här?
Nu ska vi göra oss redo för min systerson som ska vara med oss idag och sova över. Det ska bli så himla roligt att få rå om honom lite :) Min syster ska ha barn vilken sekund som helst, och jag känner mig så himla nyfiken och spänd på det här, nu vill jag verkligen att den ska komma. Det skulle ju dessutom vara väldigt praktiskt om den bestämde sig för att komma idag när barnvakt redan är ordnad :)
Så nu gör vi en gemensam tanke om det här, vi tänker ut ungen. I natt ska den ut!
Ha en riktigt bra helg alles!
Spännande att åka med dottern också, helt själva.
 |
| Här ska vi spendera en vecka, snart snart.... |
Läste en blogg nu på morgonen, en man som förlorat sin fru i cancer, han beskriver hur det är att bli ensam, hur han upplever det. Jag tänker först att han vänjer sig (om man nu helt bortser från det tragiska och all den sorg detta innebär, och bara tänker på hur det är att vara själv som förälder) sen tänker jag när jag läser att han nog plötsligt satt ord på det jag aldrig riktigt tänker på men som jag nog känner om jag tänker efter. Man har ingen att dela sin dag och sitt liv med. Det låter ju jätte tragiskt, och så upplever jag det INTE, men jag är också van att vara själv. Det tog dock lång tid efter min skilsmässa att faktiskt lära mig att vara själv. Handla själv, tänka ut allt själv, inte ha någon att dela vardagliga funderingar, glädje och sorg med. Man kör hela det racet inom sig i stället. Det positiva är kanske att man inte har någon att älta tråkiga saker med utan går vidare istället.
När jag läste hans inlägg tänkte jag för första gången på läääänge att jag nog saknar någon att dela livet med. Det är förmodligen första gången (som jag minns) sen jag skilde mig. Jag var så glad och tänkte att nu ska jag aldrig mera leva med någon. Och så kanske det blir, men.... jag vill iaf ha någon att dela känslor och upplevelser med. Tror jag....
Jag kommer fortfarande på mig själv med att ha svårt att tagga ned den veckan jag är själv, utan dottern, för jag vet inte hur man gör "ingenting" utan någon. Jag gillar inte det. När man haft någon vid sin sida i över tio år, så har man vant sig vid att alltid ha sällskap. Man blir lite själv när man separerar, och vänner och familj är ju faktiskt inte samma sak även om det är grymt skönt att dom "finns där".
När jag var sjuk var det många som tyckte lite synd om mig som var "själv", men jag tänkte aldrig så själv, och hade känslan från min ex makes cancer färskt i minnet och hur det förstörde för oss. Jag var glad att jag inte hade någon att dra ner i eländet, och jag kände mig aldrig ensamen då, jag hade fullt upp med att orka med att ta hand om min lilla tjej och hålla mig vid liv. Det är när man är frisk, sitter i soffan och inte alls vill sitta där, utan vill hitta på nått när alla andra ligger hemma i soffan med sina familjer, DÅ vill man ha sällskapet ! Nu har jag övat på att vara själv i över tre år, så nu vet jag hur det är! Stor skillnad mellan min ensamhet (för att det inte ska bli knas, jag känner mig inte direkt ensamen, det är när jag läser om andras ensamhet som jag kan tänka på det...) och denne man som förlorat sin fru dock. Jag valde min, han blev berövad på sin andra hälft. Det är vidrigt.
Nu har jag börjat ta tag i träningsgrejen (ni vet inlägget med bikini fobin) jag har för femte gången börjat tänka på vad jag äter, och gått till jobbet ett par ggr den här veckan. Har också varit i kontakt med en PT som hjälper till med träning och kost (för dyra pengar... vilket jag tycker är helt OK om han kan hjälpa mig...och kanske kan DET få mig att "get a grip") jag har inte börjat med honom, vi måste diskutera lite runt medicinerna och vad jag fått för cellgifter och så, men kontakten är tagen.
Han undrade om jag fått restriktioner på träning, men inte vad jag kan minnas. När jag skulle skriva till honom som kom jag bara på att "ja just det, jag har haft cancer också, kan kanske vara bra att veta, det är ju trots allt anledningen till att jag är där jag är". Jag är just nu i det stadiet att jag inte alls tänker på det... jag glömmer bort det. Det kommer och går, och kommer.....
Har ni andra hört nått om att man inte skulle kunna träna som man vill efter operation ?(antar att det som kan vara känsligt i såfall är efter lymfkörtlar som blivit borttagna?) eller cellgifter. Kanske kan cellgiftet ha påverkat kroppen så att den funkar annorlunda, men restriktioner .... nej. Minns jag inte. Skulle det vara så att tex taxotere har påverkat mina leder, muskler och skelett negativt skulle jag inte bli förvånad. Fy satan va ont jag hade i kroppen när jag fick det där. Urk. Läste faktiskt i FASS nu och såg att inflammationer i ögat är en vanlig biverkan av taxotere, det förklarar hur jag såg i ögonen i slutet av mig behandling....
 |
| Fina kusiner |
En fråga till. Ni som haft cancer och som nu är färdigbehandlade, det är ju vanligt att man får depressioner och liknande. Jag har inte haft det, men däremot känner jag mig lite "rakt" alltså jag känner mig varken glad eller ledsen. Det känns som om jag inte har några äkta känslor... jag är bara "plain"... förutom när biverkningarna av tamoxifenet visar sig, så ilska känner jag, med besked.
Jag misstänker att detta kan ha med hela resan att göra... jag vet inte. Det är inget stort problem, jag bara undrar om någon annan känner igen det här?
Nu ska vi göra oss redo för min systerson som ska vara med oss idag och sova över. Det ska bli så himla roligt att få rå om honom lite :) Min syster ska ha barn vilken sekund som helst, och jag känner mig så himla nyfiken och spänd på det här, nu vill jag verkligen att den ska komma. Det skulle ju dessutom vara väldigt praktiskt om den bestämde sig för att komma idag när barnvakt redan är ordnad :)
Så nu gör vi en gemensam tanke om det här, vi tänker ut ungen. I natt ska den ut!
Ha en riktigt bra helg alles!
Hej! Jag kan inte minnas att jag har fått några restriktioner vad gäller träning. Jag joggar 3 ggr/vecka nu och rider 1 ggr. Jag mår bara bra av träningen. Känner att jag allt mer hittar tillbaks till mitt gamla jag. Tyvärr står jag och stampar viktmässigt. Tycker nämligen att jag är värd att unna mig lite gott när jag har tränat ;) Får väl försöka rycka upp mig!
SvaraRaderaHoppas ni får en fin resa! Det låter underbart med sol och värme! Är det ngt som själen mår bra av så är det väl det. Njuuuuut!
Kram Anna
jag har inte hört något om att man inte ska träna.Jag går på friskis o svettis och spinning 3-4 ggr i veckan.Vågen står dock still.Är hungrig jämt,vetinte om det är av tamoxifen.Skulle vilja äta mycket mer än jag gör nu.men det går ju inte. Pia
SvaraRaderaJag blir inte av med mina extrakilon trots intensiva pass på min crosstrainer. Tror att det beror på Zoladex och Arimidexbehandlingen.(Tålde inte tamoxifen) Alltid varit "smal" och kunnat äta vad jag velat tidigare men nu går det inte. Tycker det här med vikten är jättejobbigt trots att andra tycker att jag nu har blivit "lagom".
SvaraRaderaVad det gäller den känslomässiga biten så har jag känt som du-
Precis tom inombords.Svårt att gråta och skratta.Hamnat i ett Limbo. Känner att jag skulle behöva ett riktigt psykbryt och bara tjuta men det kommer väl. Ha en härlig semester!!!!
Glömde skriva att jag känner mig trött, tom och arg nästan jämt när jag är hemma. På jobbet ska jag bara orka och vara positiv. Vet att den ekvationen funkar uselt... och nu vill FK dessutom att jag ska börja jobba heltid igen, om nu inte ngt nytt har tillstött. VA? Som om det inte är kämpigt nog att ta sig tillbaks till "livet" efter BC-behandling :-S
SvaraRaderaLåter inte gnälligt alls va?
Åh gulliga Ida!! Jag är övertgad om att du är supersnygg i bikini!! Utan dina inlägg- som precis beskrev hur jag kände - hade jag haft så mycket jobbigare under min behandling!!!
SvaraRaderaMed eller utan långt eller kort hår. Du blottade dig när du var som mest sårbar i både ord och bild! Satan vad det gav mig kraft!!
Efaristo!! Och njuuut av resan med lilla tjejen!!
Jag frågade min onkolog ang. träning o min höger arm (då jag op bort lymfkörtlar) etc. Men det var bara att köra på efter förmåga. Jag hade domningar i benen bla. efter taxoteren (borta nu, 20dec -11 fick jag sista taxoteren) o var lite "rädd" att jag inte skulle kunna träna men onkologen sa att det är inget farligt, kanske bara obehagligt för mig men det var bara att träna på! Alla biverkningar har lugnat sig nu tycker jag.
SvaraRaderaMen jag mår inte toppen direkt av tamoxifen (eller att vara i klimakteriet)...blir också arg väldigt lätt, det är jobbigt tycker jag. Blir jätte trött o lite yr av tamoxifenet också så jag tar dem på kvällen för att sova bort de värsta biverkningarna.Jag hoppas det blir bättre med tiden, har ju bara 4 år o typ 9 månader kvar med tamoxifen ;)
Önskar dig en underbar resa med din dotter!
kram Annica A