Då så

16 maj 2012

Nu börjar det lida mot sitt slut. Vi har haft en härlig vecka i solen! Verkligen mysigt. Måste varmt rekommendera Mythos Beach Resort till Er familjer som vill ha en bekväm semester. Det här är kanske inte riktigt min grej, men så var resan inte heller för min skull utan en resa jag lovat min dotter. De två sista dagarna har jag knappt sett henne, hon har varit på minigolf, spelat pingis, lekt i lekparken, ritat och målat i mini cluben. Stort engagemang från den svenska personalen som håller i mini cluben som har öppet många timmar om dagen, H har älskat det! Hon hittade kompisar som hon lekt och badat med. Sen är det ju vad det är med all inclusive och buff'er.... Ni hajar, man blir lite trött på skiten. Greker är heller inte direkt dom charmigaste utan verkar tycka att jobba här på hotellet suger rätt rejält, men vem bryr sig...solen har visat charmiga sidor!

Choklad behandling

Vårt plan går först 23:30.... Ja, det blir en satans lång dag. Jag har ju då preppat så mkt jag kan för ev uttråknings problem med manikyr/pedikyr och choklad-ansiktsbehandling, så vi har att göra mellan 15-18.00 och hoppas att H ska ha förmågan att uppskatta denna exklusiva tjejgrej :) Det finns ett fint SPA här, helt OK gym inne och ute (som jag inte nyttjat...) ett bra ställe för alla.

Tror dock att vi båda är redo att åka hem nu, vi har fått så det räcker av allt, mat, godsaker, sol, vatten & lek. För mig blir det några dagars jobb sen packa om för Barcelona nästa fredag. Jag ser faktiskt fram emot att jobba. Jag e nördig, jag vet, men jag gillar väl rutinerna.... Eller vad det nu är. Mina kollegor kanske... Eller så trivs jag bara helt enkelt väldigt bra på jobbet. Man behöver dock komma iväg ibland. Satt i solstolen och funderade på vad som var jobbigast när jag fick veta att jag hade cancer och förstod vad jag hade framför mig, och det var faktiskt att inte veta om jag skulle behöva vara hemma från jobbet och/eller hur mkt jag skulle kunna jobba. Det är inte bara det att man blir sjuk, man blir någon annan oxå som inte hör hemma någonstans riktigt. Det var vidrigt. Stor omställning och allt sker på nolltid. Det är inte bara du som sjuk som ska vänja dig, det är alla andra också, och tro mig, ingen kommer erkänna det, men många kommer att behandla dig annorlunda, sen om det är på ett bra eller dåligt sätt annorlunda får man se. Tyvärr är man ju också under den här tiden (eller jag var) så svag man kan bli, vilt blandat med att jag aldrig känt mig starkare. Jag blev inte ledsen för dom som faktiskt övergav mig eller inte orkade ha med mig att göra (det finns många rädda och svaga människor därute som inte pallar att möta det här med allt vad det innebär) utan jag tyckte synd om dom, och del var jag glad att jag blev av med. En del visade också sidor som gjorde mig imponerad och vår relation stärktes, jag hade vänner jag inte visste om och fann tröst hos människor jag aldrig trott jag någonsin skulle ha någon djupare relation med. Det blev upp och ned, allihopa, hela livet. Alla är nu tillbaka, tom dom som helt tog avstånd. Någonstans kan jag förstå men tänker kanske i mitt huvud att det är den svagaste typen och ingen jag kommer lägga stor vikt vid i mitt fortsatta liv, inga människor att hålla i när det blåser hårt så att säga ;) Jag respekterar allas beslut, men det betyder ju inte att man måste gilla allt ?!

Sen alla dessa nya bekantskaper, som fortfarande finns där. En av dom är Sophie som just nu vad jag förstår ligger på hospice. Hon är 27 år, hon har sådana smärtor att hon bara skakar , hon ska lämna oss och för det gråter jag just nu. Jag är glad att jag har solglasögon där jag sitter i Grekland på en solstol och tänker att cancer kan man inte resa ifrån, den kan man aldrig komma undan, och den sätter sannerligen skräck i oss som råkat ut för den, vi hanterar bara skräcken olika. Den sätter även skräck i de runt omkring oss. Och den skapar ärr på kroppen och i huvudet. Tänk vad den gör med Sophie just nu, hur den lämnar ett litet barn och nybliven man utan sin mor och fru, hur den rycker bort glädjen ur deras unga och nystartade familjeliv. Jag hatar cancer och alla andra sjukdomar som förstör för folk för tidigt. Vi ska alla dö, men först ska vi gå genom ett långt liv. Nästa alla. Varma kramar och tankar till alla er därute som ska dö... det är så bisarrt, till era nära och kära som ska leva vidare med sorgen. Och en stor kram till alla oss som fortfarande går vidare. Kram