Förändringar

Cancer alltså, detta gissel av bullshit. Ordet får mig att bli trött, trött i kropp och själ, ledsen och orolig, sen trött och förbannad. Helatiden dör någon pga av den här sjukdommen. Jag vet att detta är en upprepning av tidigare inlägg, men det tål att upprepas. Det är sådant satans bullshit. B U L L S H I T.

Hade en intressant diskussion med en vän och kollega här om dagen. Jag förklarade att jag inte fattar hur jag tänker längre, att jag har nya sidor jag inte känner igen, känslor jag inte känner igen. Han har varit hos en .... ja vad det nu var för någon typ av terapeut och hade en teori, menade att det kanske att objektet för mina konstiga och nya och helt ocharmanta känslor egentligen grundar sig i något helt annat än det jag tror och känner. Och när jag tänker på det så kan det nog vara så. Jag kanske trots att jag inte tror att jag varit rädd för att dö ändå innerst inne varit/är det och det visar sig i form av dom här konstiga känslorna. Att det egentligen inte är misstänksamhet, svartsjuka, förvirring, avsaknad av känslor utan istället handlar om separationsångest, rädsla för att dö, rädsla för att lämna min dotter om jag gick bort, och det kan kanske vara så. Kanske. Annars har nått blivit fel i min skalle, jag gillar INTE den nya sidan hos Ida. Fy.
Jag känner ibland att det är nog bäst att inte få för starka känslor för människor, inte alls, utan hålla distans. Varför känner jag så? Varför är jag så rädd för att känna. Det är inte jag. Det är inte mina känslor utan någon annans. Har jag blivit någon annan? Dessutom kastar jag sten i glashus, gör själv det jag inte vill att andra ska göra mot mig, men jag får liksom inte ihop det. Jag kan ju inte kräva av andra det jag själv inte kan hålla.
Det har ju givetvis hänt många saker i mitt liv som gjort mig till den jag är så klart, men hur mycket har med det jag gått igenom nyligen att göra? Är jag förstörd nu liksom...

Mina känslor är all over the place. Jag får nya syskonbarn och jag bara älskar dom, allihopa, och så blir jag ledsen för att vi inte ses hela tiden, men jag kan inte påverka allt, jag blir stressad av alla känslor som går upp och ner i rasande fart, jag vill vara med alla hela tiden, mina syskon, min mormor, min dotter, min dejt, mina vänner, min mamma, vill ha tillbaka morfar, dåligt samvete för att jag inte träffar pappa, ja så är det... its a mess. I bland kommer jag på att jag varit sjuk. Men det känns som en gammal förkylning. Dock misstänker jag att många jobbiga känslor har med den här förkylningen att göra. Jag vill bara känna glädje och kärlek. Det är det enda som ska finnas i mig. Njuta av det jag har och göra mitt bästa för att få vara nära dom jag älskar. Jag ska verkligen ta tag i det här med huvudet nu. Nu är det positivt tänkande som gäller. PRONTO.
Det är inte så illa som det kan låta, men det kommer över mig ibland, och då känns det jävligt illa.

Ni som gått igenom ung samma resa som jag gjort, har ni varit i kontakta med sjukvården och fått hjälp med "huvudet"? Jag är lite intresserad av att höra vilka olika typer i så fall och vad ni tyckte om det?
Hur tycker ni att ni förändrats, om ni har gjort det. Berätta gärna!