Skelettmetastaser och röntgenmetoder
Den första man hittade var alltså den stora rackaren i bröstbenet. Det tog ändå tre röntgen för att avgöra att något var knas, men inte fören man gjort en biopsi (tagit ett prov från området) stod det klart att det rörde sig om en metastas. Jag tvingade till mig en PET röntgen efter att ha läst något utlåtande i min journal från strålningsenheten där man skrivit att om jag ska strålas så vill man se att där inte finns metastaser på andra områden först.
Jag är av andra anledningar inte aktuell för strålning men jag hänvisade ändå till denna notering och fick då göra en PET. Det står överallt att när man upptäcker metastaser i skelettet är de ofta multipla. Det behöver såklart inte vara så men när jag fick veta att mitt område var så stort så kändes det troligt ändå.
Jag vet inte om det gör till eller i från men visst visade det sig finnas fler. Min onkolog sa att det även fanns i ett revben och i "nedre delen av ryggen i höjd med där skinkan börjar". Allting är ju relativt.
Nu när jag vet om dom känner jag av den i revben nr 5. Det gör inte ont men jag har under lång tid undvikit att bära BH för jag har haft en oskön känsla av tryck mot högersidan. Misstänker nu att detta är problemet. Men som sagt, inte ont.
Har promenerat många mil senaste tiden och nu har jag ont ont på högersida i höjd med skinkan. Hoppas det försvinner så kan jag utesluta metastas. Jag kommer definitivt bli hypokondriker. Jag är inte det annars (kanske ett "Tyvärr" är på sin plats då det tog mig en jävla tid att fatta att något var fel i bröstbenet....) men nu känner jag efter hela tiden.
Kanske ska också tilläggas att "ett upptag" som utlåtandet säger ur min journal faktiskt inte behöver betyda cancer, men jag är lite åt det skeptiska hållet till positivt tänkande när det kommer till min kropp. Faktiskt lite trött på den.
Samtidigt som jag är ledsen för min egen skull så är jag tacksam. När man hamnar i den här situationen är det svårt att lyfta blicken. Det går inte ens 10 minuter utan att jag tänker "är det sant det här". Jag tänker oavbrutet på min situation, men försöker tänka att det kunnat vara 10 resor värre.
Jag ser unga unga tjejer och killar som med största sannolikhet har kortare tid kvar än mig, och jag kan inte föreställa mig vad de går igenom. Jag blir innerligt ledsen och önskar så hårt att jag kunde göra någonting. Det är det som är så jävla jävligt med den här situationen vi är i. Det finns ingenting att göra.
Vissa dagar är uppmuntrande diskussioner helt värdelösa, de som innehåller "-med behandling lever man länge, inget vet...bla bla bla" , "-forskningen går fort (my ass... ) " Jag vill inte ha någon jävla behandling, jag vill bara vara frisk. Och jag vill att mina cancerkompisar, oavsett ålder, också ska få vara det.
Älskar att ändå verkligen skita fullständigt i corona. Det finns värre saker i världen, och det verkar inte ta 6 månader att få fram ett vaccin mot de värre sakerna, det är tom lite svårt att förstå att man inte kan lösa den här gåtan. Jag vill inte få corona och är försiktigt, men jag har andra mörka moln som överskuggar covid 19 så i mitt huvud får den där jäveln inte plats.
Kommentarer
Skicka en kommentar